Bredvid mig på vagnen i morse satt en snubbe och pratade (med sin fru, typ?) i en iPhone 4.

När de hade tjôtat en stund om ditt och datt sa han:

- Aej nu får jag sluta. Jag har ingen handsfree.

Eh…?

Emil & Klara var här på kvällsmat igår, och de hade med sig blommor! Inte klokt så gulligt. Jättefin bukett.

Fast vi visste inte vad blommorna hette. Jag ville veta det.

(Jag försöker lära mig blomnamn. Det är ju ett kriterium för att bli tant, och bäst att börja i tid tänker jag.)

Där var dels de stora som ni ser i förgrunden på bilderna,vita och rosa,  och sen fans det de små rosa med barr också.Så, kan nån hjälpa? Florist-kusin? Mamma? Fostrarna?

Det var hennes födelsedag.

Hennes bästa kompis ringde till stallet och jag svarade, chefen var inte där, då sa kompisen

“Åh sjung för henne från mig!”

Så när chefen kom sa jag

“Nu är jag din telefonsvarare”

och så sjöng jag

“Ja må hon leva…”

sen sa jag

“Hälsningar från Ellinor”

Hm.

Ibland är jag ju verkligen konstig.

Lektion 1:

Om du använder en broschyr i flera länder, var noga med översättningen. Dåligt språk ger ett oproffsigt intryck.

Exempel ur Discovery Travels bröllopsresebroschyr:

“…Galapagos är ett utmärkt val för ett sådant tillfälle. Man kan visserligen inte ha sin vigsel här, men väl en smekmånad att förundras. Ögruppen ligger utslängd i Stilla Havet ca 100 mil från Ecuadors fastland. Man kryssar på specialgjorda båtar för dessa vatten och guidas av utbildade naturalistguider bland jättesköldpaddor, häckande fåglar sjölejon och andra unika djur.”

Man kan ju anta att de menade avundas (eller möjligen förundras över), båtar specialgjorda för dessa vatten och naturguider.

Eller också är “andra unika djur” bara en otroligt förskönande/förolämpande omskrivning för nudister. Inte vet jag…

Igår åkte jag på böter från Västtrafik.

Mitt månadskort gick ut i förrgår, och när jag åkte in till stan löste jag mobilbiljett, men mellan Järntorget och Kungsportsplatsen (en sträcka jag dessutom egentligen lika gärna kunnat gå) åkte jag glatt gratis, förgätande att jag inte hade giltigt färdbevis.

Tills biljettkontrollanten stod framför mig och jag insåg mitt misstag.

Jag höll på att börja förklara, men insåg att de förmodligen har hört alla upptänkliga historier och hur ska de kunna veta att just jag faktiskt är en hyvens tjej egentligen? Så det enda som pep ur mig var ett litet

- Skit också!

Sen gick det upp för mig att det där nog inte lät så vackert. Men då var det ju redan sagt och inte mycket lönt att tjafsa. Bara att ta emot inbetalningskortet och vinka adjö till tolvhundra riksdaler…

Och det var inte ens meningen!

Det var för två veckor sen.

Vi hälsade på ex-kombon (hon som var slut-M:et i MEM innan MEM blev MES) i Dalarna.

Där fanns tussilago och många söta barn samt diverse trevliga släktingar att våldgästa. Grantvä’r hade vi mä.

Jag beskådade senaste nytt på kusinbarnsfronten, Adam Bertil Ceasar, samt även nämnde ABCs “extrafinger” (sedan länge avskiljt från resten av ABC, numera reducerad till en svart stump i en silverburk) och ABCs ömma moders uppstoppade barndomsvän Kalle. Det var mycket trevligt. Jag åt även pastasallad hos faster och farbror och såg grannens åker brinna. “Pinsamt för Göte.”

Jag blev också lite lätt tårögd över alla vackra skåp och bonader och framför allt tapeter som syntes vart vi än kom. Dalarna har sina goda sidor, det vill jag säga.

Kompensation för Elins barndom. "Då fanns det max 6 st tussilago", och man fick ju bara plocka hälften...

Till mitt försvar hade jag solen i ögonen..

Ser ni brandbilarna? Inte? Det är de små små röda prickarna där borta vid träden.

Pastasallad in the making

TYPISK MU-gest!

Orlando-minen

I Unossons to die for-veranda

Vår vackra ex-kombo <3

När vi åkte tåg mellan Katrineholm och Sala satt en välartikulerad liten kille, kanske fyra år gammal, tillsammans med sin mamma tvärs över gången från oss. Han kunde låta precis som västtrafik-rösten!

- Nästa: Hjalmar Brantingsplatsen.

Många orter kunde han.

- Nästa: Strängnäs.

Fast efter en stund spårade han ur.

- Nästa: Potatisgris.

“8 par, är det lagom?”

Egentligen handlar det inte om antal par. Det handlar om hur man tänker. Det handlar om att man inte ska förbruka onödigt mycket resurser.

Jag tycker att man ska ha i åtanke att allt som producerats har kostat resurser nånstans. När jag köper ett plagg har textilfibrerna odlats eller framställts i ett labb, sen har de vävts till tyg nånstans, sen färgats (eller så gjordes det före vävningen men ni fattar), sen har de transporterats till ett annat ställe för att sys ihop till plagg, sen har de kanske ytbehandlats (t ex jeans som ser slitna ut eller plagg med tryck) och sen har de transporterats i ett eller flera steg till den butik där jag köper mitt plagg. En massa tid, arbete och naturresurser har förbrukats. Är det värt det om jag köper en tröja och använder den en gång? Om man dessutom tänker på att många av textilarbetarna kanske inte har det så prima, kunde man ju eventuellt skära lite i sina mode-needs.

Dagens snabba modeväxlingar och det där slit- och slängmodet när man köper en top för att använda den en gång, det är en resurskrävande livsstil som vi västerlänningar lagt oss till med. Och jag tycker inte att det är rätt. Jag tycker att med tanke på hur mycket resurser som går åt i tillverkningen av kläder, så borde vi använda kläderna bättre.

Detta är å andra sidan inte möjligt med t ex billiga toppar från H&M, eftersom de tappar form, färg och går sönder efter bara några tvättar. Så om man vill köra ett mer ekologiskt kläd-tänk kanske man ska fundera över kvalitén i de kläder man köper.

Vintage och second hand har den fördelen att kläderna ofta är av god kvalitet – fredagstopkulturen fanns inte förr, kläderna som såldes var färre men av bättre kvalitet. (Detta gäller åtminstone de lite äldre kläderna – ibland hittar man ju tröjan från -99 som slets upp redan innan millenieskiftet men som nån ändå verkar tro är åtråvärd fortfarande.) Second hand-kläder som ser hela ut är ju bevisligen välgjorda, eftersom de hållit ett bra tag redan.

Dessutom är ju återvinning (till skillnad från att kasta det man tröttnat på) ett sätt att ta bättre vara på de resurser som kläderna förbrukat – ju fler användningar per plagg, desto mer “lönt”.

Man kan också laga och göra om. Sy i den där knappen och använd byxorna i stället för att köpa nya. Sy om, sy in, sy på, sy i osv. Ni fattar. Syjunta är ett skittrevligt sätt att träffas. Dessutom är det trendigt (om nån nu tycker, eller mot förmodan efter detta skulle våga yttra, att det känns viktigt).

Här är jag väldig influerad av ett utdrag ur Modemanifestet som jag läste i Kupé (s 69). Blev lite sugen på att läsa hela boken, för hon säger rätt mycket vettigt.

Ibland alltså, då får man bara nog av sig själv.

Allt skit man gör,

och tänker,

och snackar för den delen!

Maaassa bajs bara, ut genom munnen och runt i luften och så ner i huvet på nån stackars medmänniska.

Ni vet när man bara inte får nåt vettigt gjort, allt man gör verkar liksom vara till ingen nytta, man räcker inte till och man hittar inga goda egenskaper hos sig själv och man vet inte vad man vill och allt är bara trams och man talar bara i klyschor och fattar inte hur omgivningen står ut, och man undrar om det nån gång alls kommer kunna bli nåt vettigt av mig?

Förfärliga människa, ge mig en paus asså.

Vet ni hur jag menar?

Utanför toaletten på SJs Intercitytåg mellan Göteborg och Lund ringlar en lång kö bort mot bistron.

En ung brunett kommer ut från toaletten.

- You sure took your time!

- Ah sorry, but I really had to have a serious talk with my hair.

- Oh, I see. So… what happened?

- Well, you know, we decided since we’ve come this far… we’re gonna give it another try.

- Awrr, man! AGAIN?! Just shave it off, already!

- I know, I know. But it’s what makes me happy. And I’m gonna need your support on this one.

- A’ight, it’s your choice. Good luck, dear.

- Thx.