Familjen Gunnarssons nordligaste någonsin familjesemester: Fjällen.

Söndag 10/7 23:20; Stockholms central. Sex personer, sjutton väskor.

00:31; I sovvagnskupén. Kombinationen stel rygg+begränsat lokalsinne gör mitt uppklättrande i slafen till en underhållande upplevelse för syskonen. Mamma annonserar “Nu släcker jag i taket” varpå två lampor tänds. Carl välter ner alla galgarna med ett jätteskrammel. Elin letar en kvart efter öppningen i sitt lakan. Johan är allt annat än bekväm på sin slaf. Pappa tycker att vi ska sova.

Måndag 11/7 09:13; Frukost på tåget. Carl gör nån viktig poäng. (Eller var det en fis..?)

09:40; Transfer från Enafors station. Pappa har tvingats vika ner sina strumpor då familjens enade modepolis motsatt sig kombinationen långa strumpor+shorts. Till Carls telefon ringer en ID-försäkringsförsäljare. Elin siktar snö. Mamma siktar en fin veranda. Den siktar jag också.

11:47; Framme på Storulvåns Fjällstation. Familjen öppnar mjukt med en kort promenad till en närliggande hängbro.Somliga gör tappra försök att se macho ut på bild. Tveksamt resultat.

– FORTSÄTTNING FÖLJER –

Din information gick fram!

Jag minns så väl det där lilla seriehäftet om Elvis, killen med en glödlampa till huvud, som alltid föreläste för sina föräldrar, som stoppade gaffel i brödrost med kontakten i och hade radion bredvid badkaret. Och i slutet tackade alla alltid Elvis för hans klokhet.

Kanske, bara kanske, var det så att jag identifierade mig lite med Elvis…

Men alltså: än idag, när mackan hamnar för långt ner i brödrosten för att jag ska kunna nå den, kommer jag ihåg att dra ur kontakten INNAN jag sticker ner gaffeln i rosten.

Mission accomplished!

Elvis. Dock inte den riktiga, tecknade varianten.

Familjen diskuterar några dagars eventuell fjällvandring i sommar.

I researcharbetet trillade vi över vårt optimala boende.

På Storulvåns fjällstation har de nämligen…

… WAIT FOR IT…

- ett sporttorg!

Raskt smiddes planer på att under falsk nationalitet (eller ja, för mamma blir det ju ingen lögn direkt) dra norrut. Tänk er mina päron stega in på fjällstationen, och pappa hojtar förtjust till mamma på bred blekingska:

- KOLLA Geeääd, dom har ett SPOÅAT-TWOÅAJ!

Ikväll var jag och mamma på Strömsborgs handelsträdgård .

Mamma köpte trehundra plantor tror jag, till utekrukan och innekrukan och Elins kruka och de bruna krukorna och krukan på brunnen och den gråa baljan runt knuten och morfars grav. Och så en ampel med en jordgubbsplanta i, till verandan.

(Siffrorna här kan vara något överdrivna…)

Själv har jag efter mången bekymrad blick på mina röda pelargoner (de som stått i köket på Solhemsstigen) laddat upp  en hel dröse med frågor till whichever kunnig människa som kunde tänkas jobba på detta ställe.

Varför vissnar bladen hela tiden?

Varför kommer det inga nya blad fast de blommar ändå?

Kan jag fräscha upp dem?

Beskäring?

Hur gör man det?

Sticklingar – när var hur?

Vilken sorts jord ska man ha?

Blomnäring?

Hur ofta ska man plantera om?

Av knutten (japp, där stod en hoj mitt bland blommorna, välputsad med mäktig framgaffel) med jordiga händer fick jag svar på alla mina frågor, och därtill en stickling!

- Vilken färg blir det på denna? undrade jag.

- Det får du se. Haha, nej, det är en Mårbackapelargon.

- Ooh, en modeblomma! För det är väl såna som alla vill ha nu, såna där rosa?

- Ja. Onnebyserosa, kalla ja dom.

(Onnebysor=underbyxor)

Till kusinens bröllop i helgen (uppdat därifrån kommer (nog)) övade vi, inspirerade av The Roches,  in Halleluja-kören ur Händels Messias.

Det krävdes en del övning.

Det är ett lååångt stycke….

…och arret i våra noter stämde ju inte alltid med The Roches version.

Men det var roligt!

Såhär lät det på övningen:

Hallelujah chorus

Och såhär lät det på bröllopet:

Hallelujah chorus at wedding

Inte lika rent och inte lika rätt, men med desto högre publikfaktor! Oj oj vilket jubel den drog ner.

Han var inte dum, den där Händel.

Som vanligt Monopol, men liiite mer hardcore.

RENT! PAY OR DIE! (240 kronor tack.)

I Metal Monopoly är till exempel inte FRI PARKERING  FRI PARKERING utan FESTIVAL. Då sover man i tält och då blir ens pengar snodda, alternativt man har pinkat på nåns tält och måste böta – 200 kronor till varje medspelare.

Om man hamnar på Stureplan, måste man slå ett extra slag med ena tärningen. Får man 1 eller 6 har man dödat en brat och måste då omedelbart gå i fängelse (UTAN att passera GÅ, people!).

Johan dödar en brat och åker i fängelse

Så småningom spårade det ur och blev funk istället.

Funk Monopoly

“Det kan hävdas att icke-bekräftande är den viktigaste enskilda faktorn för psykiska störningar och psykisk ohälsa och att bekräftelse är den viktigaste enskilda faktorn för psykisk hälsa”

(Ur Kommunikation – samspel mellan människor, Nilsson & Waldemarsson 2007)

Idag är det varmt (!) och blåsigt (inte så mycket “!”) här hos oss.

Jag tvättar.

Att hänga tvätten på tork istället för att tumla den är, som de flesta vet, mer miljövänligt. Och så säger de att det ska vara bra också för att “då luktar den ju så gott”.

Men nja. Det beror nog allt på var man bor. Vår närmste granne är av allt att döma gravt alkoholiserad, hans balkongdörr står nästan jämt på glänt och det förstår jag för det luktar inte hallon därifrån. Och i två balkonger bort satt en annan granne och rökte när jag ställde ut tvättställningen, med lite lagom bris åt vårt håll.

Om tvätten luktar som det luktade i luften då, vet jag inte om jag tänker sätta näsan i den mer än nödvändigt…

Usch, jag hatar när det regnar och blåser så här. Det får mig att börja tänka på vad jag skulle göra om min pappa dog imorgon.

Fy.

Om min pappa dog imorgon skulle en avgrund av sorg öppna sig och sluka mig. Jag skulle gråta tills jag inte visste mitt namn och nån (relationsmässigt och geografiskt) nära killkompis skulle måsta rycka ut akut och komma och hålla i mig litet. Det finns gånger då tjejkramar inte räcker.

Det skulle vara som för ett och ett halvt år sen, då jag fick reda på att jag måste opereras i ryggen igen. Min reaktion när sköterskan ringde mitt under en skoldag och jag fick en operationstid två veckor därifrån sa mig att den första operationen varit ett större trauma än jag tidigare begripit. Mina vänner lyssnade på mig och bad för mig mycket, men det kändes som om jag jag gick runt i en dimma med svaga knän och ingen tröst hjälpte – förrän jag kom hem till pappa och fick gråta lite i hans famn.

Men min pappa (och här tittar jag över kanten ner i avgrunden) kommer inte alltid att leva här på jorden.

Ni vet, det är på det sättet man ibland kan känna att man behöver en man. Jag menar nu inte “Jag söker kärleken” som i Bonde söker fru, utan “I NEED A MAN” som i… nåt amerikanskt. Det att man behöver en man. Nån som kan ta hand om en. Trygghet, liksom. Det är nåt med ens pappa.

Ja, så är det.

Nu vet ni.

Vad är det för en doft på Göteborgs central som får mig att tänka på Moster Marias gamla hus i Värmland?