Archive for the ‘WOW-factor’ Category

Torsdag 14/7, 08:15 Frukosten avslutad. Överbliven fil ska lämnas i kylskåpet till nästkommande gästs förfogande. Vi funderar över vad vi ska skriva på den.

“Helt ospottad fil”

“Endast 0,5% laxermedel”

“Fil utan salt…eller?”

Det blir “Varsågod”.

*Fail*

10:00 Vi påbörjar bestigandet av Getryggen, toppen vi sparat till dagen med finast väder. Och prognoserna stämmer! Vädret är alla tiders. Samma gäller för humöret. Möjligen finnes mellan dessa två faktorer ett samband.

11:45 (kanske) Vi når den växtzon som enligt skyltarna kallas “gräshed”, och här är otroligt vackert. Mamma övermannas plötsligt av nån sorts Sound of Music-rus, och vi tvingas lämna henne bakom oss. Medan hon skuttar runt och plockar blommor svängande sin kjol och sjungande “The HIIIIIILLS are aliiiiive”, fortsätter vi andra mot toppen.

12:05 Det är rätt brant. Jag har svindel och får känslan av bakåtvikt hela tiden. Blir arg på mig själv för tramset och på Johan för att han inte respekterar tramset utan ska hålla på och testa gränserna, sen biter jag ihop lite och fortsätter.

12:15 Vi kommer till en snöfläck. Elin är lyrisk. (Låt oss här bara kort repetera de saker som gör Elin lyrisk: Varmt väder, kallt väder, små djur, stora djur, leksaksdjur, socker, teve samt övriga exotiska saker eller tanken på dem.) Jag tar två steg ut i det hala, får svindel-skov och inser att jag nog ska stanna på fastlandet, om än också det lutar. Övriga ägnar sig åt snöbollskastning.

13:00 Vi når toppen och hittar… ett Närke-märke. Öh?

Närke-märket med Norge i bakgrunden

Detta är toppen. Alla (utom mamma) är på topp.

- Up top!

Vi tar en seriös bild.

Och många oseriösa.

(Horisonten kind of gives it away… men sen gick det bättre.)

Johan, den klanten, trillar ner för ett stup.Men pappa bara kollar i sin kikare hela tiden.

Situationen för mina tankar till hur det var när vi, nån gång i början av nittitalet, hade fått videokamera hemma. Carl hade precis lärt sig cykla, och pappa skulle filma honom. Under några sekunder ser man pygmé-Carl i skitful gigantisk metallicgrå hjälm som vinglar neråt grusvägen på sin vita BMX. Sen glider kameran iväg och resterande två minuter film består av betande kor samt blå himmel. Ni förstår, vår far är mycket naturintresserad…

13:20 Vi ser renar! De är långt bort visserligen, men vi ser dem!

13:40 Nedstigningen börjar. Nu har jag plötsligt inte alls svindel längre! Lutningen är densamma, men nu har jag inga problem, så länge jag inte tittar uppåt.

Hur kan det vara så? Det här

är alltså skitläskigt medan detta

är helt okej?! Knäppt.

14:05 Johan ringer ner till mamma. Hon har det bra. Hon har mmsat vykort: “Jag sitter på en fjälltopp och har fantastisk utsikt. Väntar på familjen som varit högre upp. Sitter bland vackra fjällblommor(…)”  Till svar får hon från morbror: “En fråga: om nu du sitter på toppen och de andra är högre upp, flyger de? Här pissregnar det. Ha det bra!”

14:30 Reunion! Vi intar resterande matsäck och beger oss sedan hemåt.

16:20 Tillbaka på fjällstationen. På toaletten vid bagagerummet finns en skylt: “Attention. No objekts to be placed on the top of the lighting unit.” Alltså: Någon var här och letade efter saker att ställas på toppen av ljusenheten, men hittade inga, och vill bara uppmärksamma sina fellow toabesökare på detta.

19:15 Vi har duschat, ätit, packat och nu går transferbussen. Det känns lite vemodigt, men nu är vi alltså på väg hem. I Enafors har vi en timme mellan buss och tåg, då traskar vi till Enaforsholms gård, där vår farbror jobbat en gång i tiden. Pappa är lite nostalgisk när han pekar bort mot Silverfallet och berättar om hur de vandrade upp genom den dalen för sisådär trettio år sen.

20:15 Bye bye fjällen!

Fredag 15/7 05:21 Stockholms Central. Snabbt som allri dä har vi kravlat ur den kvava sovkupén, som genom ett under lyckats få med oss all packning och nu fyller vi, tillsammans med alla de andra resenärerna från vårt tåg, Pressbyrån i sökandet efter frukost.

06:10 Tåget mot Köpenhamn inkommer till stationen. Under följande tågfärd byter familjen inte många ord. Den äter och sover mest. Som ett sex personer stort spädbarn, om ni så vill.

10:00 Ankomst till Hässleholms station. Mamma och pappa vill så gärna åka till ICA Maxi att de får det, barnen åker istället hemåt för att starta tvätten. Semestern är officiellt slut.

Double rainbow!

(dock inte all the way…)

Ikväll var jag och mamma på Strömsborgs handelsträdgård .

Mamma köpte trehundra plantor tror jag, till utekrukan och innekrukan och Elins kruka och de bruna krukorna och krukan på brunnen och den gråa baljan runt knuten och morfars grav. Och så en ampel med en jordgubbsplanta i, till verandan.

(Siffrorna här kan vara något överdrivna…)

Själv har jag efter mången bekymrad blick på mina röda pelargoner (de som stått i köket på Solhemsstigen) laddat upp  en hel dröse med frågor till whichever kunnig människa som kunde tänkas jobba på detta ställe.

Varför vissnar bladen hela tiden?

Varför kommer det inga nya blad fast de blommar ändå?

Kan jag fräscha upp dem?

Beskäring?

Hur gör man det?

Sticklingar – när var hur?

Vilken sorts jord ska man ha?

Blomnäring?

Hur ofta ska man plantera om?

Av knutten (japp, där stod en hoj mitt bland blommorna, välputsad med mäktig framgaffel) med jordiga händer fick jag svar på alla mina frågor, och därtill en stickling!

- Vilken färg blir det på denna? undrade jag.

- Det får du se. Haha, nej, det är en Mårbackapelargon.

- Ooh, en modeblomma! För det är väl såna som alla vill ha nu, såna där rosa?

- Ja. Onnebyserosa, kalla ja dom.

(Onnebysor=underbyxor)

Till kusinens bröllop i helgen (uppdat därifrån kommer (nog)) övade vi, inspirerade av The Roches,  in Halleluja-kören ur Händels Messias.

Det krävdes en del övning.

Det är ett lååångt stycke….

…och arret i våra noter stämde ju inte alltid med The Roches version.

Men det var roligt!

Såhär lät det på övningen:

Hallelujah chorus

Och såhär lät det på bröllopet:

Hallelujah chorus at wedding

Inte lika rent och inte lika rätt, men med desto högre publikfaktor! Oj oj vilket jubel den drog ner.

Han var inte dum, den där Händel.

Emil & Klara var här på kvällsmat igår, och de hade med sig blommor! Inte klokt så gulligt. Jättefin bukett.

Fast vi visste inte vad blommorna hette. Jag ville veta det.

(Jag försöker lära mig blomnamn. Det är ju ett kriterium för att bli tant, och bäst att börja i tid tänker jag.)

Där var dels de stora som ni ser i förgrunden på bilderna,vita och rosa,  och sen fans det de små rosa med barr också.Så, kan nån hjälpa? Florist-kusin? Mamma? Fostrarna?

Och det var inte ens meningen!

Det var för två veckor sen.

Vi hälsade på ex-kombon (hon som var slut-M:et i MEM innan MEM blev MES) i Dalarna.

Där fanns tussilago och många söta barn samt diverse trevliga släktingar att våldgästa. Grantvä’r hade vi mä.

Jag beskådade senaste nytt på kusinbarnsfronten, Adam Bertil Ceasar, samt även nämnde ABCs “extrafinger” (sedan länge avskiljt från resten av ABC, numera reducerad till en svart stump i en silverburk) och ABCs ömma moders uppstoppade barndomsvän Kalle. Det var mycket trevligt. Jag åt även pastasallad hos faster och farbror och såg grannens åker brinna. “Pinsamt för Göte.”

Jag blev också lite lätt tårögd över alla vackra skåp och bonader och framför allt tapeter som syntes vart vi än kom. Dalarna har sina goda sidor, det vill jag säga.

Kompensation för Elins barndom. "Då fanns det max 6 st tussilago", och man fick ju bara plocka hälften...

Till mitt försvar hade jag solen i ögonen..

Ser ni brandbilarna? Inte? Det är de små små röda prickarna där borta vid träden.

Pastasallad in the making

TYPISK MU-gest!

Orlando-minen

I Unossons to die for-veranda

Vår vackra ex-kombo <3

När vi åkte tåg mellan Katrineholm och Sala satt en välartikulerad liten kille, kanske fyra år gammal, tillsammans med sin mamma tvärs över gången från oss. Han kunde låta precis som västtrafik-rösten!

- Nästa: Hjalmar Brantingsplatsen.

Många orter kunde han.

- Nästa: Strängnäs.

Fast efter en stund spårade han ur.

- Nästa: Potatisgris.

Jaha, då var jag sugen på att bli av med lite pengar igen.

Eftersom jag är så otrooooligt tät har jag ibland svårt att veta var jag ska husa alla mina penningar, men det problemet kan man lösa genom att exempelvis råka trilla över Velorbis vackra hjulingar med diverse tillbehör.

Jag skulle aldrig ha öppnat det där coop-bladet, det står helt klart för mig nu.

Skit också!

I hemtjänsten i Östra Lundby där jag vickar ibland, jobbar det många invandrare. Vi har folk från Polen, Kap Verde, Eritrea, Bosnien, Irak… you name it. (Själv är jag ju inte precis infödd heller.) Oftast märks det väl ingen större skillnad mot om personalstyrkan varit 20 st Glenn från Göteborg.

Men i förra veckan stod det prydligt dokumenterat hemma hos en vårdtagare att han till frukost fått:

Fill, muslor.

I love it!!

Omväxling förnöjer, det är ett sant ord.