(Ur Kommunikation – samspel mellan människor, Nilsson & Waldemarsson 2007)

Fy.

Om min pappa dog imorgon skulle en avgrund av sorg öppna sig och sluka mig. Jag skulle gråta tills jag inte visste mitt namn och nån (relationsmässigt och geografiskt) nära killkompis skulle måsta rycka ut akut och komma och hålla i mig litet. Det finns gånger då tjejkramar inte räcker.

Det skulle vara som för ett och ett halvt år sen, då jag fick reda på att jag måste opereras i ryggen igen. Min reaktion när sköterskan ringde mitt under en skoldag och jag fick en operationstid två veckor därifrån sa mig att den första operationen varit ett större trauma än jag tidigare begripit. Mina vänner lyssnade på mig och bad för mig mycket, men det kändes som om jag jag gick runt i en dimma med svaga knän och ingen tröst hjälpte – förrän jag kom hem till pappa och fick gråta lite i hans famn.

Men min pappa (och här tittar jag över kanten ner i avgrunden) kommer inte alltid att leva här på jorden.

Ni vet, det är på det sättet man ibland kan känna att man behöver en man. Jag menar nu inte “Jag söker kärleken” som i Bonde söker fru, utan “I NEED A MAN” som i… nåt amerikanskt. Det att man behöver en man. Nån som kan ta hand om en. Trygghet, liksom. Det är nåt med ens pappa.

Ja, så är det.

Nu vet ni.

En fjärdedel, lyder den härliga siffran.

Var fjärde svensk matkasse, rätt ner i sopen (utan att först ha gått genom magen)!!!

Och vi skulle vara miljömedvetna?

Läs hela krönikan (?) och Saras tips på sidan 10-11.

Och så gör som hon säger: Öppna kylskåpsdörren ikväll!

Min mamma tycker att det svåraste som finns är att komma på vad vi ska äta hemma. Hon har ingen fantasi, sägen hon.

En idé kan ju faktiskt vara att låta sig inspireras av vad som står i kylen? Så gör vi för det mesta i vårt kollektiv. De där potatisarna är snart gamla, vad kan vi hitta på med dem? Tomater har vi också. Det finns fisk i frysen – fiskgryta med potatis, kanske? Då köper jag grädde, så använder vi upp den till fikat på hemgruppen imorgon.

Alltför ofta tror jag att vi går till affären innan vi funderat över vad vi har.

Eller så är det som hemma hos familjen Gunnarsson:

Dag 1: – Vad ska vi äta?

- Äh, vi tar spaghetti och köttfärssås, det går snabbt.

Dag 2:- Äsch nej, ta inte fram den där pastan idag igen. Vi kan väl äta nåt annat?

Ris och kyckling lagas.

Dag 3: – Vad ska vi äta? Elins kompis är här och dom vill ha tacos.

Ingen säger nej till tacos!

Dag 4: – Vad ska vi äta? Vi har rätt mycket rester…

- Jag vill ha tacos!

- Jag vill ha kyckling!

Dag 5: – Här står den där pastan, ska vi äta upp den kanske?

- Nej usch, släng den. Den har ju stått en hel vecka nästan!

Och så går pastan till katterna. Hade det varit i stan hade den gått i soporna. Hade det varit på Solhemsstigen i Göteborg hade det inte ens sorterats som kompost, utan gått  med det andra hushållsavfallet… För att inte tala om alla grönsaker som blir liggandes och ruttnar. Brun isbergssallad, någon? Dyr, rymligt transporterad pås-sallad som legat två dagar i påsen och blivit sådär geggig? Nån som vill ha? Nej, vi kastar.

Vi behöver titta lite noggrannare i våra kylskåp! Vänja oss vid att äta det som snart kommer bli gammalt INNAN det blir det, och inte vara sådär fina i kanten att vi inte kan äta upp det vi lagat.

En fjärdedel, det är ju inte klokt.

Låt folk göra sina egna val. Måhända att arbetsvillkoren är usla i Kina, men hur ser deras sociala skyddsnät ut? Det är väl ändå bättre att folk har jobb. Nää, sluta lägga över ansvaret på konsumenterna. /Ebba

WHAT?! Vadå ‘lägga över’? Det är ju vi som har ansvaret! Näringslivet och de styrande i respektive land också, naturligtvis, men var och en måste ju vara ansvarig för sina egna handlingar, annars blir det ju absurt! Om jag köper bajs-jeans när det finns bra alternativ, och om jag köper mycket mer än jag behöver, då är det mitt ansvar. Det kan finnas olika förklaringar till mitt handlande, men ytterst är valet mitt. Vems skulle det annars vara?

Såklart att Levis eller H&M eller whoever ser till att tjäna så mycket pengar de kan! Om de kan pressa ner kostnaderna genom att köpa in kläder från företag i öst med billig arbetskraft, så är det klart att de gör det! Jag tycker att det är dåligt, men sådan är verkligheten. Fakta. Sen är det upp till mig att godkänna och understödja det genom att handla av dem, eller att ta avstånd.

Min största makt ligger i det att jag som konsument kan göra val. Köpa, eller bojkotta. Hur skulle jag annars påverka? Ringa Kinas president och be honom ge killarna på lagret lite schysstare villkor? Kanske får det effekt, kanske inte. Men om jag låter bli att köpa “smutsiga” jeans från nåt företag, ja då går det företaget miste om den vinsten! Konkret, direkt effekt. Om jag dessutom frågar i affären “Var är de här jeansen producerade? Av vilka material? Under vilka villkor? Har ni koll på processen eller köper ni in kläderna av nåt lokalt företag? Hur väl efterlevs era policys, följer ni upp det?” osv och berättar att jag vill ha sånt som är rättvist och miljövänligt producerat, då bidrar jag till att skapa en efterfrågan. Och som vi vet vill företagen producera det som efterfrågas, för det tjänar de på. Om det går bra för företag som anstränger sig för att producera kläder på ett bra sätt, då vill fler företag följa efter.

Dessutom tycker jag, som jag skrivit tidigare, att solidaritet är var människas plikt. Situationen för textilarbetarna i Kina berör mig. Jag vill hjälpa dem om jag kan. Och när man vill förändra något, är det ofta enklast och bäst att börja med sig själv. Jag kan inte bestämma vad Kinas president ska göra, men jag kan bestämma att JAG bara ska köpa nya jeans om jag behöver, och när jag väl köper något kan jag bestämma mig för att köpa det som är tillverkat under schyssta förhållanden.

Jag tror att vi ibland har lite svårt att inse vidden av de konsekvenser som våra val får. Hur vi i våra inkörda rutiner och tidsenliga livsmönster faktiskt understödjer rätt mycket skit. Ta bara det här – ett realistiskt exempel på hur vinsten fördelas mellan länkarna i klädproduktionskedjan:

Ett par jeans kostar 600 kronor. I produktionskedjan finns många inblandade, bland annat ”textilarbetaren Vinita” som syr jeansen, ”Tara Factory”, fabriken där jeansen tillverkas, ett märkesföretag ”Benzin” som ansvarar för jeansens design, och också butiken ”Profit” som säljer jeansen i Sverige. Vinsten fördelas då ungefär såhär:

Profit: 300:-

Benzin: 150:-

Tara: 78:-

Vinita: 6:-

Till detta kommer kostnader till transport, tullar, skatt på 66:-.

(Källa: fairtrade.se, med början på s 9.)

Det är väl bra att folk håller hjulen igång. Utan handel försvinner jobben och vem tjänar på det? /Ebba

För det första tror jag inte att jeans-sektorn är det som håller Sverige på fötter. De flesta jobbtillfällen som mina jeans skapar finns i asien, där fattiga (kvinnor) sitter och skaffar sig förslitningsskador till skitlön. Och det tycker jag inte man ska understödja.

Samtidigt är det sant att modeindustrin är stor i Sverige. Och jag har inget emot att folk får lön för att göra modetidningar, vara modeller, butiksbiträden osv. Fine med det. Men jag BLIR så lack på allt gullifierande av köphysterin! “Oups, nu råkade jag köpa den där asdyra kavajen iaf. Amen det får det vara värd – den är ju to die for! Och det kan jag vara värd efter den här veckan.” Nä, mode kan inte fylla ditt inre hål, nä, kläderna kan inte få kosta hur mycket som helst och nä - det blir inte plötslig okej att understödja en skitindustri bara för att du jobbat extra hårt den här veckan!

Sveriges ekonomi knäar inte för att vi nöjer oss med tre par jeans var. Och om man är en sån (som jag) som tröttnar fort kan man skicka sina kläder i kretslopp – sälj och köp second hand. Det är så inne nu att det blir lättåtkomligt för vem som helst.

Kära välutbildade landsmän – låt oss inte spela dumma.

(För den som vill läsa nåt om kläd- eller jeansindustrins miljö- osv-påverkan, kolla t ex på wwf.se,  fairtrade.se eller renakläder.org. Eller googla dig fram – det finns massor av information! Här är ett exempel.)

Metros moderedaktör Marcella Mravec ska “bli stilsmart och detoxa sin garderob” – och det visar sig vara välbehövligt, för i Marcellas garderob görs en “besvärande upptäckt”: 19 par jeans.

19 PAR JEANS!!!! ÄR DU SJUK, MÄNNISKA?!

Har du tänkt på att tillverkningen av ett par jeans kostar ett torrt land 6600 liter vatten? Har du tänkt på att dina nya must-haves svalde ett halvt kilo kemikalier innan de trillade ner i din shoppingbag? Har du tänkt på de hälso-, miljö- och ekonomiska problem som jeanstillverkningen skapar och bidrar till i andra – fattiga – delar av världen?

Och vad mer är, har du tänkt på att du som moderedaktör för en stor tidning är en förebild för många unga i Sverige? Har du tänkt på att den bild du ger av modekonsumtion, sätter ett avtryck i många människors livsstil? Har du tänkt på att dina val kanske är viktiga?

Det är ingen nyhet att jeans inte är miljövänliga. Och ingen är så dum att den tror att man FAKTISKT BEHÖVER 19 par jeans.

Shape up, Marcella!

(Och du som läser? Hur många par jeans har du?)

93 poäng av 122 fick jag (facit ligger på nätet nu), det måste väl vara ett okej resultat? Normeringspoängen (den mellan 0.0 och 2.0) kommer om fyra veckor, och då får jag ju veta hur jag ligger till i jämförelse med alla andra som gjort det, också tidigare år. (Läs mer om hur det funkar här.)

Högskoleprovet består av fem block: ord, engelsk läsförståelse, svensk läsförståelse, diagram/tabeller/kartor samt kvantitativa resonemang (matematik och logik). Den som känner mig vet att jag placerat dem i ordning från min bästa gren till min sämsta. Det var språksinnet som tog mig igenom det hela. Matten hade jag nog kunnat göra ganska bra på också om jag repeterat lite gymnasiematte, men det har jag inte pallat/hunnit. Och resultatet är – helt rättvist – därefter.

Till hösten blir det annorlunda. Från och med nästa högskoleprov kommer matten att utökas och bli en lika stor del av provet som språket. Med anledning av detta var SVT på plats i Göteborgs Universitets skrivsal på Viktoriagatan 30, där även jag fanns (tillsammans med 300 andra). Här hittar ni klippet. 1 minut och 20 sekunder in i klippet står jag i toakö och skalar clementin till höger i bild…

Hu vilken tur att jag hann göra provet åtminstone en gång innan de förstör det! I say, I say.

PS. Jag lärde mig nåt nytt också! ‘Burlesk’ betyder inte ‘poetiskt skön’ utan ‘grovt komisk’. Jag associerade bara till nätstrumpor och pinup-frisyrer… Och ‘opus’ betydde faktiskt ‘verk’! “Äsch, det heter ju epos“, tänkte jag! Hypofysen är en hormonkörtel och att ‘haussa’ är att öka förväntningarna. Där ser man. DS

I Rappakalja lärde vi oss att afiloponi betyder “ångestfylld motvilja mot allt arbete”.

Och GENAST insjuknade tre av fem deltagare…

Vad ska jag göra med mitt liv?

Läsa till rymdingenjör? Operera mig till John Travolta-look alike och göra b-film? Vinna Miss Universe och besöka barnhem iförd tiara och bikini resten av livet? Alla idéer välkomnas.

De tre bästa förslagen vinner varsin tidning!

(Ett sus går genom publiken. “En tidning, ÅH!”)

Till Liv är världens bästa tidning, som jag fått äran att sitta med i redaktionsrådet för. I detta nummer har jag både skrivit och blivit intervjuad. Om man vill vinna ett nummer får man skicka med sin postadress.

Fastrar och bröder, finländare och svenskar, nära vänner och folk jag aldrig träffat – nu är scenen er. Go wild!

“50% av alla kvinnor är vackra, och 40% är söta. Kopiera detta till din sida om du är en av de 10% som kan rensa avloppet, hantera en skruvdragare, använda hammare och spik, göra ett däckbyte på bilen, fiska, baka, grilla i skogen, skotta snö och tapetsera.”