Archive for the ‘På resande fötter’ Category

Framför mig på bussen i morse satt en pappa med sina två små söner, gissningsvis två respektive fem år gamla.

När vi åker förbi SVT-huset på Lindholmen säger pappan:

- Titta, där är SVT-huset!

Äldste sonen:

- Gör dom Bolibompa där?

Pappan:

- Vet inte om dom gör det där eller i Stockholm…

Sonen, med ett tonfall som att NU sa pappa nåt HELTOKIGT, OJ vad pappa är busig:

- Stockholm?! Hihi! Näääe…

Så tänker han efter i en minut. Sen:

- Pratar dom svenska i Stockholm?

Mycket gott kan man säga om göteborgarna. Det är goa gôbbar och gôtt mos och gôrbra och så vidare. Men när det kommer till logistik är de I-D-I-O-T-E-R.

Då spårvagnen/tåget/bussen anländer till hållplatsen, pressar sig alla samtidigt mot dörröppningen och lämnar endast en smal gång där avstigande kan tränga sig ut. Alltid alltid är det så. Nån sorts gemensam kod, “så gôr vi heer”.

Idag åkte jag pendeltåg från mitt nya jobb i ett stall utanför Göteborg. Vid ankomsten till stan var vi en kvart sena och på perrongen väntade en miljon stenstatyer som INTE kunde flytta sig när stressade pendlare försökte komma förbi och fram.

“Vi står här nu.

Vi ska med tåget.

Jaså, ni har bråttom?

Så synd då att vi har bildat en tratt här.”

Och jag kände att hästarna, vilkas lukt jag ännu kände i mina kläder (och vilkas mat jag ännu bar i mina strumpor), hästarna är smartare än såhär.

Om jag med mitt kroppsspråk säger

JAG BEHÖVER DET HÄR UTRYMMET; KAN DU FLYTTA DIG LITE TACK?

då får jag det.

Dom flyttar sig.

Hmm.

- Baklänges-evolution?

På pendeltåget från Göteborg till Kungsbacka sitter en kille i min ålder med sin iPhone och lyssnar på musik.

En man i 55-årsåldern kliver på, ser sig omkring, hans blick fastnar på killen, han dröjer lite…

- Är det där en iPhone 4?

- Eh, jaa.

- Vet du hur man lägger in.. (resten hör jag inte, de sitter för långt bort)

- Ja, du går in på mail…

Mannen sätter sig ner bredvid killen och får en introduktion till sin iPhone. Jag hör honom svära över nån thailändare och gissar både inköpsställe och bakgrund till okunnigheten…

***

På restaurang i Kinna:

- Det är konstigt det där med gener. Ofta när indier och människor – .. eller, ehm…

***

På bussen mellan Kinna och Horred:

- Nästa: Gäst-skivar-gården.

Innan innan: Hemma i Oröd i nästan en månad

Innan: Två dagars möte med redaktionsrådet för Till Liv

Nu: Hemma på Solhemsstigen i två dygn.

Sen: Finland i en vecka

Nedan kan nydiskade julgåvor beses:

Och så något till önskelistan 2011:

En bok om självhushållning som ska vara riktigt bra enligt ryktet enligt UnderbaraClara.

Igår reste jag och Elin till Skåne. Vi hade så mycket packning att vi knappt orkade asa den och inte lev det lättare för att vi fnittrade hela vägen från dörrmatta till dörrmatta. Vi försökte överglänsa varandra i packingsabsurditet, tävling à la Axel och Yngve eller Ett kilo mjöl:

- Jag har fyra stickade tröjor.

- Det har jag också!

- Men jag har julkrubbefigurer!

- Men jag har papper om pensionssparande…

Snart fick jag dock se mig besegrad. För hur tävlar man mot nån som har julkrubbefigurer, soppslev, canvastavlor, brödkniv, presentpapper, glitterklister, fyra burkar torkad svamp, två par trasiga byxor, garn, hebreiskabok, uteidrottsskor, två datorer, tre par vantar, pokémonkort samt en plastpåse med fyra tops i? Då hajtar (stavning?) det inte långt med tre nagellack…

Så till slut, efter buss, tåg och bil, ankom vi till det nilssonska residenset i Snärshult. Där hade de tre meter snö och en galen katt.

Idag har vi beskådat det snöklädda Snärshult, imponerats av Elins pappas egenkonstruerade korsord samt hälsat på Evelina.

I eftermiddag bär det av hem till Oröd. Wiii!

Jag bodde i Frankrike i ett år. Där lärde jag mig dricka vin.

Jag bodde i Göteborg i ett år. Där lärde jag mig dricka te.

Undras just var man skulle behöva flytta för att lära sig dricka kaffe?

Igår åkte jag och Elin till Horred för att hälsa på Fredrik (mamma: du vet han som var på den där bilden och som jag INTE är ihop med), bibelskoleklasskompisen till vilken de kollektiva förbindelserna är så dåliga att det tar lika lång tid att åka till honom som att åka till Skåne, fast det bara är 7 mil.

Fredrik är min extra-bror som jag saknat sjuuukt mycket på det senaste, eftersom det var sjuuukt längesen vi sågs. Men nu blev det av i alla fall! Det var värt en lång bussresa.

Tillbaka i stan tittade vi inom Karls lya i tjugofem minuter, slukade en enligt menyn vegetabilisk pizza på tio minuter, och sen var det hemgrupp hos Emma. Första gången jag besökte studenthemmet Jeriko, och efter ett år i lägenhet med måskakel och brunlaserade lister och aprikost badrum var hennes plejs en dröm av vitt och gammalt. Kanhända flyttar jag dit nån gång.

Idag har vi varit hos Evelina på Mary Kay-party. Väldigt mysigt. Lite fjantigt  känns det ju när man sitter där framför sin lilla specialspegel och duttar anti ageing-kräm med vitaminkapslar på kinderna, men det är ändå nåt visst med såna där tjejträffar – att bara fika, prata och pyssla om sig lite, det mår man faktiskt rätt bra av.

Efter att Evelina gått över mitt hår en vända med saxen åkte jag sen till FFG för att plugga. Och sen var det franskalektion. Och sen jag kom hem därifrån har jag klämt trehundra mail, tror jag bestämt.

Imorgon bär det så av till Degla, Aneby för hovkurs. Det blir kul! Har lite vånda för alla pengar jag gör av med, men vad gör man? Kunskap kostar. I detta fall skjortan.

Men nu. Lite sömn på det här sutte inte fel.

Ikväll åkte jag med lillsyrran till Everöds flygplats för att hämta ut våra julklappar.

Vi har nämligen en morbror som, förutom en världsmästartitel i maskinlagning -90 (claim to faim flitigt använd i mellanstadiet), också innehar flygcertifikat. Och vi fick åka med!

Jag fick faktiskt köra planet alldeles själv, när vi var i luften. Jag styrde mot Knislinge, för det är min favoritplats på jorden. Inte. Men det är alltså sant att jag har flugit flygplan. Alldeles utan hjälp. Sådeså.

På vägen hem köpte vi godis för femtioen riksdaler. Så jag kunde betala med kort. Logik – icke försvarbar.

Haha, vad ni är roliga. Plötsligt får jag drösvis med kommentarer, varav de flesta går i samma skuldmedvetna ton. Som att ni snattat ett Japp i affären varje dag i tre månader, och nu är ni påkomna och måste gå dit varje dag och betala istället. Håhå, det kan ni ha med er. Tihi.

Ikväll stoppas alltså fötterna under Orödatäcke igen. Här sparas fortfarande tre gånger så många plastkassar som det förbrukas, översta hyllan i kylen dignar fortfarande under all mjölk och fil, det finns fortfarande alltid godis hemma, och lakanen viks fortfarande på det korta hållet fast det ryms mycket bättre i skåpet om man viker dem på det långa hållet. Gamla hundar står helst, det är alldeles uppenbart.

Bara en sak är konstig. I badrumsskåpet i badrummet på nedre våningen står en mugg men nio tandborstar i, min inräknad. Nio?! Vi sex personer i hushållet, mig inräknad. Och alla borstar inte ens sina tänder på nedervåningen.

Hmm, sommaren börjar med ett mysterium.

Spänningen stiger.

eller

Maggotar är verkligen det äckligaste som finns

Idag gjorde vi klart de där hovarna som vi började på häromdagen. Min blev nog ganska bra, fast jag tror inte att jag kunde göra om det utan hjälp. Det krävs präktigt med övning för det här, ska ni veta. Men jag tror att jag förstått lite mer vilken form man letar efter i alla fall, och det är både roligt och nyttigt att kunna.

När hovarna var färdigtrimmade skulle vi begrava dem. Det gör husmor med alla sina kadaverhovar – eller “dead feet” som de heter då vi talar med de engelska au pairerna – för att köttet ska multna bort och benet bli rent. Sen kan man ta upp dem och studera benställningen, hur hovarnas form påverkat benen inne i kroppen och så vidare. Detta är inte så fräscht, men förvisso naturligt och i alla fall lärorikt. Då kan man få bekräftat eller dementerat teorierna man haft utifrån hovens utseende.

Hovarna vi verkat är alltså inte några konstgjorda grejer utan the real deal. Avkapade ben från riktiga (om än döda) hästar. Det gick ju an med själva hoven, den var som på en levande häst. Men resten av den där stumpen var inte rolig. Under tiden vi verkade hade vi det räliga inplastat, men när vi skulle gräva ner dem kunde ju inte plasten följa med. Du milde, så äckligt.

Efteråt hade vi dead feet på allt. Dead feet gloves och dead feet trousers och dead feet shoes. Api hade till och med en dead feet hand, whatever that is… Egentligen hade jag mest lust att elda upp rasket och själv duscha i handsprit, men sånt går ju inte an. Jag kommer förmodligen få ha mina dead feet-ridbyxor imorgon också.