“Helt ospottad fil”

“Endast 0,5% laxermedel”

“Fil utan salt…eller?”

Det blir “Varsågod”.

*Fail*

10:00 Vi påbörjar bestigandet av Getryggen, toppen vi sparat till dagen med finast väder. Och prognoserna stämmer! Vädret är alla tiders. Samma gäller för humöret. Möjligen finnes mellan dessa två faktorer ett samband.

11:45 (kanske) Vi når den växtzon som enligt skyltarna kallas “gräshed”, och här är otroligt vackert. Mamma övermannas plötsligt av nån sorts Sound of Music-rus, och vi tvingas lämna henne bakom oss. Medan hon skuttar runt och plockar blommor svängande sin kjol och sjungande “The HIIIIIILLS are aliiiiive”, fortsätter vi andra mot toppen.

12:05 Det är rätt brant. Jag har svindel och får känslan av bakåtvikt hela tiden. Blir arg på mig själv för tramset och på Johan för att han inte respekterar tramset utan ska hålla på och testa gränserna, sen biter jag ihop lite och fortsätter.

12:15 Vi kommer till en snöfläck. Elin är lyrisk. (Låt oss här bara kort repetera de saker som gör Elin lyrisk: Varmt väder, kallt väder, små djur, stora djur, leksaksdjur, socker, teve samt övriga exotiska saker eller tanken på dem.) Jag tar två steg ut i det hala, får svindel-skov och inser att jag nog ska stanna på fastlandet, om än också det lutar. Övriga ägnar sig åt snöbollskastning.

13:00 Vi når toppen och hittar… ett Närke-märke. Öh?

Närke-märket med Norge i bakgrunden

Detta är toppen. Alla (utom mamma) är på topp.

- Up top!

Vi tar en seriös bild.

Och många oseriösa.

(Horisonten kind of gives it away… men sen gick det bättre.)

Johan, den klanten, trillar ner för ett stup.Men pappa bara kollar i sin kikare hela tiden.

Situationen för mina tankar till hur det var när vi, nån gång i början av nittitalet, hade fått videokamera hemma. Carl hade precis lärt sig cykla, och pappa skulle filma honom. Under några sekunder ser man pygmé-Carl i skitful gigantisk metallicgrå hjälm som vinglar neråt grusvägen på sin vita BMX. Sen glider kameran iväg och resterande två minuter film består av betande kor samt blå himmel. Ni förstår, vår far är mycket naturintresserad…

13:20 Vi ser renar! De är långt bort visserligen, men vi ser dem!

13:40 Nedstigningen börjar. Nu har jag plötsligt inte alls svindel längre! Lutningen är densamma, men nu har jag inga problem, så länge jag inte tittar uppåt.

Hur kan det vara så? Det här

är alltså skitläskigt medan detta

är helt okej?! Knäppt.

14:05 Johan ringer ner till mamma. Hon har det bra. Hon har mmsat vykort: “Jag sitter på en fjälltopp och har fantastisk utsikt. Väntar på familjen som varit högre upp. Sitter bland vackra fjällblommor(…)”  Till svar får hon från morbror: “En fråga: om nu du sitter på toppen och de andra är högre upp, flyger de? Här pissregnar det. Ha det bra!”

14:30 Reunion! Vi intar resterande matsäck och beger oss sedan hemåt.

16:20 Tillbaka på fjällstationen. På toaletten vid bagagerummet finns en skylt: “Attention. No objekts to be placed on the top of the lighting unit.” Alltså: Någon var här och letade efter saker att ställas på toppen av ljusenheten, men hittade inga, och vill bara uppmärksamma sina fellow toabesökare på detta.

19:15 Vi har duschat, ätit, packat och nu går transferbussen. Det känns lite vemodigt, men nu är vi alltså på väg hem. I Enafors har vi en timme mellan buss och tåg, då traskar vi till Enaforsholms gård, där vår farbror jobbat en gång i tiden. Pappa är lite nostalgisk när han pekar bort mot Silverfallet och berättar om hur de vandrade upp genom den dalen för sisådär trettio år sen.

20:15 Bye bye fjällen!

Fredag 15/7 05:21 Stockholms Central. Snabbt som allri dä har vi kravlat ur den kvava sovkupén, som genom ett under lyckats få med oss all packning och nu fyller vi, tillsammans med alla de andra resenärerna från vårt tåg, Pressbyrån i sökandet efter frukost.

06:10 Tåget mot Köpenhamn inkommer till stationen. Under följande tågfärd byter familjen inte många ord. Den äter och sover mest. Som ett sex personer stort spädbarn, om ni så vill.

10:00 Ankomst till Hässleholms station. Mamma och pappa vill så gärna åka till ICA Maxi att de får det, barnen åker istället hemåt för att starta tvätten. Semestern är officiellt slut.

(dock inte all the way…)

- Hej.

- Hej.

- Hejhej.

- Hej.

- Hejhej.

- Hallå.

- Hej.

- Hej.

- Hej.

- Hejsan.

11:20; Jag börjar gilla det här! Det  kanske inte toppar Bornholm, men det är i alla fall bättre än Åland 2008. Det går till historien som en riktig fail till semester. Ingen mysig stuga, inget konsthantverk, ingen fisk, inget nöjesfält, ingen bra service, ingen spännande natur, inga stora vyer, det var inte ens särskilt billigt.

11:30; Ordvitsarna haglar. Skit också, det smittar! Snart är jag redo att bli farsa.

När man får till det riktigt bra, då gör man såhär, som Barney Stinson fast i Elinsk tappning:

Böjd handled skareva.

11:47; Här skräder vi inte orden. Carl missförstår Johans redogörelse för matsäcken. ÄR NI DUMMA I HUVET, TRE MACKOR?!!! Sa han som har på sig en fit-jacka. Könsordsfive!

11:54; Vi ser fjällämlar. Elin MÅSTE fota. Vi andra MÅSTE vänta, tydligen. Johan jämför Jämtlandsfjällen med Söderåsen. Oups.

12:15; En fjällämmel går till attack och försöker äta Johan och Elin, vilka i sin tur försöker äta mackor. Ingen kommer till skott med ätandet, det hela resulterar alltså i en loose-loose-situation. Men Elin lyckas åtminstone till slut knäppa en bild på den eländes råttan, så på det viset blir det ju lugnare i alla fall.

14:15; Vi korsar Handölan igen och solen lyser en stund. Vi njuter och tänker “nu ska vi bara tillbaka”, men där har vi fel. Tillbakavägen ska komma att bli allt annat än “bara”. Vi ska leta vägen genom ett renhägn, hoppa/vada över en bäck, streta uppför en LÅNG bit genom riset, korsa ett antal sanka bitar och klättra under renstängsel tre gånger, utstå rätt mycket regn och blåst och faktiskt lite hagel, streta nerför igen och korsa mer sankmark, korsa ytterligare en hängbro, streta upp igen, balansera över vad som känns som flera mil hal spång, och snubbla nerför de steniga stigarna tillbaka till fjällstationen. Lägg till detta all tid det tar att på sex personer komma fram till varje litet beslut om riktning, tempo, pauser…

16-17:00; Min regnjacka är bäst! Jag har aldrig nånsin ägt en regnjacka som jag trivdes i, plötsligt är det skönt! Inte blir jag blöt, och inte är den obekväm heller. Och jag köpte den för halva priset. Budget-Maria nöjd.

19:40; En och en halv kilometer kvar till fjällstationen. Möter ett snyggo i löpartagen. Funderar på att ragga. “Tja, jag har kass kondis, osportiga brallor och är här med min familj. Wanna hook up?”

19:41; Lägger ner. Han har ändå redan försvunnit. Vem vill ha en sån kille, som bara sticker? Nej minsann.

20:00; Tillbaka på fjällstationen. Alla är helt stenade. Jag har ont i fötterna, Johan har ont i knäna, Mamma har ont i ljumskarna, Elin villa basta men bastun har stängt, Pappa är hungrig, Carl läser sms.

21:20; Maten är klar. Köttfärssås och ris, familjen gör som den brukar: lassar in. Matt är gott, intet må förfaras, kan jag få köttet? Mer köööött! Gurka? Njaej tack… det är bra.

Pappas look för tankarna mer till ett gammalt adjektiv: snygg.

Jag är fotmässigt fjällvandrigast i mina vandringskängor, men de är å andra sidan så tunga att jag blir trött typ direkt.

17:14; Hittat hjortron. Jag funderar på om jag skulle kunna tänka mig att bo i Norrland. Kommer fram till att här är ju väldigt fint, men myggen är en total dealbreaker alltså. De är så många och ettriga att man kan vara stilla max en minut i taget. Hinner ju knappt fota det stackars bäret… Tack och lov att vi inte ska sova ute!

21:00; Musikquiz på Loftet. Jag får hjärnsläpp och kommmer inte på vad Meryl Streep heter – jag skriver Helen Mirren. Och inte vet jag vad U2s gitarrist kallas heller. Känner mig så ocool.

Tisdag 12/7 08:00; Familjen masar sig upp ur sängarna. Efter en god natts sömn var tanken att vi skulle bestiga Getryggen; en närliggande topp på 1380 m ö h, men den ser ut såhär:

så vi skiter nock i dä. Det blir en flackare tur i stället. Över gårdagens hängbro och längs Handölan, kanske?

– FORTSÄTTNING FÖLJER –

Söndag 10/7 23:20; Stockholms central. Sex personer, sjutton väskor.

00:31; I sovvagnskupén. Kombinationen stel rygg+begränsat lokalsinne gör mitt uppklättrande i slafen till en underhållande upplevelse för syskonen. Mamma annonserar “Nu släcker jag i taket” varpå två lampor tänds. Carl välter ner alla galgarna med ett jätteskrammel. Elin letar en kvart efter öppningen i sitt lakan. Johan är allt annat än bekväm på sin slaf. Pappa tycker att vi ska sova.

Måndag 11/7 09:13; Frukost på tåget. Carl gör nån viktig poäng. (Eller var det en fis..?)

09:40; Transfer från Enafors station. Pappa har tvingats vika ner sina strumpor då familjens enade modepolis motsatt sig kombinationen långa strumpor+shorts. Till Carls telefon ringer en ID-försäkringsförsäljare. Elin siktar snö. Mamma siktar en fin veranda. Den siktar jag också.

11:47; Framme på Storulvåns Fjällstation. Familjen öppnar mjukt med en kort promenad till en närliggande hängbro.Somliga gör tappra försök att se macho ut på bild. Tveksamt resultat.

– FORTSÄTTNING FÖLJER –

I researcharbetet trillade vi över vårt optimala boende.

På Storulvåns fjällstation har de nämligen…

… WAIT FOR IT…

- ett sporttorg!

Raskt smiddes planer på att under falsk nationalitet (eller ja, för mamma blir det ju ingen lögn direkt) dra norrut. Tänk er mina päron stega in på fjällstationen, och pappa hojtar förtjust till mamma på bred blekingska:

- KOLLA Geeääd, dom har ett SPOÅAT-TWOÅAJ!

Om du använder en broschyr i flera länder, var noga med översättningen. Dåligt språk ger ett oproffsigt intryck.

Exempel ur Discovery Travels bröllopsresebroschyr:

“…Galapagos är ett utmärkt val för ett sådant tillfälle. Man kan visserligen inte ha sin vigsel här, men väl en smekmånad att förundras. Ögruppen ligger utslängd i Stilla Havet ca 100 mil från Ecuadors fastland. Man kryssar på specialgjorda båtar för dessa vatten och guidas av utbildade naturalistguider bland jättesköldpaddor, häckande fåglar sjölejon och andra unika djur.”

Man kan ju anta att de menade avundas (eller möjligen förundras över), båtar specialgjorda för dessa vatten och naturguider.

Eller också är “andra unika djur” bara en otroligt förskönande/förolämpande omskrivning för nudister. Inte vet jag…

Mitt månadskort gick ut i förrgår, och när jag åkte in till stan löste jag mobilbiljett, men mellan Järntorget och Kungsportsplatsen (en sträcka jag dessutom egentligen lika gärna kunnat gå) åkte jag glatt gratis, förgätande att jag inte hade giltigt färdbevis.

Tills biljettkontrollanten stod framför mig och jag insåg mitt misstag.

Jag höll på att börja förklara, men insåg att de förmodligen har hört alla upptänkliga historier och hur ska de kunna veta att just jag faktiskt är en hyvens tjej egentligen? Så det enda som pep ur mig var ett litet

- Skit också!

Sen gick det upp för mig att det där nog inte lät så vackert. Men då var det ju redan sagt och inte mycket lönt att tjafsa. Bara att ta emot inbetalningskortet och vinka adjö till tolvhundra riksdaler…

Vi hälsade på ex-kombon (hon som var slut-M:et i MEM innan MEM blev MES) i Dalarna.

Där fanns tussilago och många söta barn samt diverse trevliga släktingar att våldgästa. Grantvä’r hade vi mä.

Jag beskådade senaste nytt på kusinbarnsfronten, Adam Bertil Ceasar, samt även nämnde ABCs “extrafinger” (sedan länge avskiljt från resten av ABC, numera reducerad till en svart stump i en silverburk) och ABCs ömma moders uppstoppade barndomsvän Kalle. Det var mycket trevligt. Jag åt även pastasallad hos faster och farbror och såg grannens åker brinna. “Pinsamt för Göte.”

Jag blev också lite lätt tårögd över alla vackra skåp och bonader och framför allt tapeter som syntes vart vi än kom. Dalarna har sina goda sidor, det vill jag säga.

Kompensation för Elins barndom. "Då fanns det max 6 st tussilago", och man fick ju bara plocka hälften...

Till mitt försvar hade jag solen i ögonen..

Ser ni brandbilarna? Inte? Det är de små små röda prickarna där borta vid träden.

Pastasallad in the making

TYPISK MU-gest!

Orlando-minen

I Unossons to die for-veranda

Vår vackra ex-kombo <3

När vi åkte tåg mellan Katrineholm och Sala satt en välartikulerad liten kille, kanske fyra år gammal, tillsammans med sin mamma tvärs över gången från oss. Han kunde låta precis som västtrafik-rösten!

- Nästa: Hjalmar Brantingsplatsen.

Många orter kunde han.

- Nästa: Strängnäs.

Fast efter en stund spårade han ur.

- Nästa: Potatisgris.