Maria Gunnarsson

Archive for the ‘På resande fötter’ Category

Ikväll åkte jag med lillsyrran till Everöds flygplats för att hämta ut våra julklappar.

Vi har nämligen en morbror som, förutom en världsmästartitel i maskinlagning -90 (claim to faim flitigt använd i mellanstadiet), också innehar flygcertifikat. Och vi fick åka med!

Jag fick faktiskt köra planet alldeles själv, när vi var i luften. Jag styrde mot Knislinge, för det är min favoritplats på jorden. Inte. Men det är alltså sant att jag har flugit flygplan. Alldeles utan hjälp. Sådeså.

På vägen hem köpte vi godis för femtioen riksdaler. Så jag kunde betala med kort. Logik – icke försvarbar.

Haha, vad ni är roliga. Plötsligt får jag drösvis med kommentarer, varav de flesta går i samma skuldmedvetna ton. Som att ni snattat ett Japp i affären varje dag i tre månader, och nu är ni påkomna och måste gå dit varje dag och betala istället. Håhå, det kan ni ha med er. Tihi.

Ikväll stoppas alltså fötterna under Orödatäcke igen. Här sparas fortfarande tre gånger så många plastkassar som det förbrukas, översta hyllan i kylen dignar fortfarande under all mjölk och fil, det finns fortfarande alltid godis hemma, och lakanen viks fortfarande på det korta hållet fast det ryms mycket bättre i skåpet om man viker dem på det långa hållet. Gamla hundar står helst, det är alldeles uppenbart.

Bara en sak är konstig. I badrumsskåpet i badrummet på nedre våningen står en mugg men nio tandborstar i, min inräknad. Nio?! Vi sex personer i hushållet, mig inräknad. Och alla borstar inte ens sina tänder på nedervåningen.

Hmm, sommaren börjar med ett mysterium.

Spänningen stiger.

eller

Maggotar är verkligen det äckligaste som finns

Idag gjorde vi klart de där hovarna som vi började på häromdagen. Min blev nog ganska bra, fast jag tror inte att jag kunde göra om det utan hjälp. Det krävs präktigt med övning för det här, ska ni veta. Men jag tror att jag förstått lite mer vilken form man letar efter i alla fall, och det är både roligt och nyttigt att kunna.

När hovarna var färdigtrimmade skulle vi begrava dem. Det gör husmor med alla sina kadaverhovar – eller “dead feet” som de heter då vi talar med de engelska au pairerna – för att köttet ska multna bort och benet bli rent. Sen kan man ta upp dem och studera benställningen, hur hovarnas form påverkat benen inne i kroppen och så vidare. Detta är inte så fräscht, men förvisso naturligt och i alla fall lärorikt. Då kan man få bekräftat eller dementerat teorierna man haft utifrån hovens utseende.

Hovarna vi verkat är alltså inte några konstgjorda grejer utan the real deal. Avkapade ben från riktiga (om än döda) hästar. Det gick ju an med själva hoven, den var som på en levande häst. Men resten av den där stumpen var inte rolig. Under tiden vi verkade hade vi det räliga inplastat, men när vi skulle gräva ner dem kunde ju inte plasten följa med. Du milde, så äckligt.

Efteråt hade vi dead feet på allt. Dead feet gloves och dead feet trousers och dead feet shoes. Api hade till och med en dead feet hand, whatever that is… Egentligen hade jag mest lust att elda upp rasket och själv duscha i handsprit, men sånt går ju inte an. Jag kommer förmodligen få ha mina dead feet-ridbyxor imorgon också.

Woho! Idag har jag verkat mitt livs första hov. Det var så SJUKT intressant!

Husmor har sina hästar barfota enligt den s k Strasser-metoden. Hon är utbildad SHP, Strasser Hoofcare Professional, och har verkat en massa hel massa hovar. I fjol genomgick jag och Emma en grundkurs i detta sätt att hålla hästar, men vi kunde tyvärr inte slutföra den eftersom vi inte kunde få tag på slakthovar till den praktiska delen. Men nu fanns det alltså hovar att få, och Husmor hade en lektion med mig och Api.

Det är mycket att tänka på: linjer, proportioner och mått som ska stämma osv. Men oj vad man lär sig! Jag har ju sett Husmor och hennes göteborgskollega verka ett antal gånger, läst boken, gått en grundkurs, studerat modeller och itusågade hovar och ben, hört föreläsningar och deltagit i otaliga diskussioner, men när man får göra det med sina egna händer ger det en helt ny förståelse för tillämpningen.

Hoven jag verkade var från en ardenner eller något liknande, stor och grund, medan Api fick en som var mindre och mer konkav. Förmodligen var “min” häst bara ett köttdjur, som inte blev så väl omhändertaget. Hoven var skev och böjd och sprucken. Apis, å andra sidan, var nog mer av en ridhäst, och hade hovar som för ett ovant öga skulle se ganska bra ut. Jag själv skulle i alla fall för ett par år sen ha sagt att de var fina. Men den hade för höga hälar och hörnstöd (detta är SÅ otroligt vanligt), vilket gör att allting inne i hoven blir klämt och hovmekanismen hindras mm (kan utvecklas i evighet, här finns lite). En sådan hov är mycket ömtålig, och det är lätt att komma för djupt. Det vill till att hålla reda på kniven!

Vi tog kläder ur Lådan. Där finns alla gamla lasar som ratats då hemvändande au pairer fyllt sina väskor med souvenirer och inte får plats med alla kläder. Det är alltså inte  sommarkollektionen 2010 vi talar om. Snarare vårvinter -96. Gråmelerat for life. Men det duger att hantera kadaver med.

Tur att man inte ska ragga på nån här, som Elin skulle ha sagt.

Ännu en dag i detta nya gamla land är till ända. Idag har vi

1. bakat pepparkakor. Vi trottade (OBS: finlandssvenska) i oss deg och Lillabarnet använde milt våld för att få kolla i Apis näsa. “Du måst lite vara stilla. Jag ska bara kolla.” “Vad ska du kolla på?” “Jag ska se om Mumin e där. Lugna dig, unge man!”

Ibland märker man att hon citerar någon av sina filmer, som t ex här Mumin. Api är ju då int (OBS: finlandssvenska) någon ung man, utan en förtjusande ung dam… Även citat och dialekter från Saltkråkan, Bullerbyn, Madicken med flera dyker upp titt som tätt.

2. kört häst och vagn till Finland. Lillabarnets ponny (låtsas-, that is) var sjuk, så vi spände den framför en vagn och körde till doktorn i Finland. Väl framme skuttade Lillabarnet in till doktorn (som hade sin mottagning bakom syrenbusken) och höll monolog på flytande franska. “(…)Varför den har ont? För den har fallit. Var har den fallit? För den har fallit under bordet där borta. Ja. Här är en pinne till dig. Voilà!”

3. Byggt ett staket. Provisoriskt, kanske 20 meter långt, konstruerat av elbandstumpar, plaststolpar och lägligt växande trädstammar.

Sen badade vi i poolen. 23 grader.

Jag kom fram kl 02.30 fredag morgon. Tanken var att jag skulle anlända runt sju på torsdagkvällen, men så ville inte turen denna dag.

Efter att ha suttit en timme i ett stillastående plan på Landvetter, varit ute och pekat på min resväska, kommit in igen, flugit till Amsterdam, kutat igenom hela flygplatsen och missat nästa flight med tio minuter, blivit ombokad, käkat en dyr hamburgare, flugit till Strasbourg, väntat där i 3,5 timmar på nästa – försenade – plan, checkat in och sen ut och sen in min väska igen, flugit till Toulouse och sedan åkt bil i två timmar därifrån, somnade jag som en stock i min tältsäng och sov som en sten.

På förmiddagen väcktes jag av Lillabarnet och Api som försiktigt kom smygande uppför trappan och välkomnade mig.

Jag är alltså på den gård där jag tillbringade förra läsåret som au pair och hästskötare. Lyckades klumpa ihop denna visit med Israelresan så väldigt lämpligt, endast två dagar emellan. Jag är fortfarande helt snurrig i huvet efter alla intryck under förra resan, och nu ska jag tillbaka i språkblandningens paradis (referensen  längst ner i inlägget) och prata franska, engelska, svenska och finlandssvenska. Det går jättebra. Jag började just prata svenska med den engelska tjejen som bor här, och jag känner hur jag håller på att skriva mitt inlägg på finlandssvenska snart. Allt går jättebra.

Här på gården finns just nu:

Husmor och Husfar varav den första bärande på ett syskon till

Lillabarnet,

samt sexton hästar varav hälften sjuka i nåt trevligt virus,

hundar och katter och höns,

två gamla au pairer (jag och Api)

och två nya au pairer varav en på prov. Typ.

Det är Lillabarnet som bossar. Särskilt över oss au pairer. Säger hon “Hoppa!” så hoppar man. Säger hon “Korv!” så ger man henne korv. Säger hon “NEJ! INTE!” så bävar man. Men hon är rolig. Hon har klättrat på mig hela dagen och hoppat mig i solar plexus säkert tio gånger. Fast hon är så liten känns hon nästan starkare än jag ibland, och snabbare också. Känner mig som en gammal tant när jag leker med henne – jag hänger inte med! Min stelopererade rygg lägger förstås vissa hinder i vägen också vad gäller smidigheten. Men vouloir, c’est pouvoir! Att vilja är att kunna. Således har jag busat i soffan, busat på gräset, busat i ladan, sprungit och skuttat och smugit och flugit och krupit och kravlat, plockat blommor och lekt doktor och sprungit ambulans och varit i fängelse och lagat mat samt klättat ett antal gånger in i och ut ur den gamla franska ruin som numera heter “snickeboa”. Med mera.

Jag har även återsett alla fina kusar och tömkört en liten kort vända. Jag var inte så ringrostig som jag förväntat mig, faktiskt. Värre lär det väl bli om jag ska rida så småningom… Men den dagen, den sorgen.

Mer om denna kalabalik följer de närmsta dagarna. Nu: tältsängen.

Maria fixar håret.

Elin tvättar kläder.