Archive for the ‘Överlevnad’ Category

Torsdag 14/7, 08:15 Frukosten avslutad. Överbliven fil ska lämnas i kylskåpet till nästkommande gästs förfogande. Vi funderar över vad vi ska skriva på den.

“Helt ospottad fil”

“Endast 0,5% laxermedel”

“Fil utan salt…eller?”

Det blir “Varsågod”.

*Fail*

10:00 Vi påbörjar bestigandet av Getryggen, toppen vi sparat till dagen med finast väder. Och prognoserna stämmer! Vädret är alla tiders. Samma gäller för humöret. Möjligen finnes mellan dessa två faktorer ett samband.

11:45 (kanske) Vi når den växtzon som enligt skyltarna kallas “gräshed”, och här är otroligt vackert. Mamma övermannas plötsligt av nån sorts Sound of Music-rus, och vi tvingas lämna henne bakom oss. Medan hon skuttar runt och plockar blommor svängande sin kjol och sjungande “The HIIIIIILLS are aliiiiive”, fortsätter vi andra mot toppen.

12:05 Det är rätt brant. Jag har svindel och får känslan av bakåtvikt hela tiden. Blir arg på mig själv för tramset och på Johan för att han inte respekterar tramset utan ska hålla på och testa gränserna, sen biter jag ihop lite och fortsätter.

12:15 Vi kommer till en snöfläck. Elin är lyrisk. (Låt oss här bara kort repetera de saker som gör Elin lyrisk: Varmt väder, kallt väder, små djur, stora djur, leksaksdjur, socker, teve samt övriga exotiska saker eller tanken på dem.) Jag tar två steg ut i det hala, får svindel-skov och inser att jag nog ska stanna på fastlandet, om än också det lutar. Övriga ägnar sig åt snöbollskastning.

13:00 Vi når toppen och hittar… ett Närke-märke. Öh?

Närke-märket med Norge i bakgrunden

Detta är toppen. Alla (utom mamma) är på topp.

- Up top!

Vi tar en seriös bild.

Och många oseriösa.

(Horisonten kind of gives it away… men sen gick det bättre.)

Johan, den klanten, trillar ner för ett stup.Men pappa bara kollar i sin kikare hela tiden.

Situationen för mina tankar till hur det var när vi, nån gång i början av nittitalet, hade fått videokamera hemma. Carl hade precis lärt sig cykla, och pappa skulle filma honom. Under några sekunder ser man pygmé-Carl i skitful gigantisk metallicgrå hjälm som vinglar neråt grusvägen på sin vita BMX. Sen glider kameran iväg och resterande två minuter film består av betande kor samt blå himmel. Ni förstår, vår far är mycket naturintresserad…

13:20 Vi ser renar! De är långt bort visserligen, men vi ser dem!

13:40 Nedstigningen börjar. Nu har jag plötsligt inte alls svindel längre! Lutningen är densamma, men nu har jag inga problem, så länge jag inte tittar uppåt.

Hur kan det vara så? Det här

är alltså skitläskigt medan detta

är helt okej?! Knäppt.

14:05 Johan ringer ner till mamma. Hon har det bra. Hon har mmsat vykort: “Jag sitter på en fjälltopp och har fantastisk utsikt. Väntar på familjen som varit högre upp. Sitter bland vackra fjällblommor(…)”  Till svar får hon från morbror: “En fråga: om nu du sitter på toppen och de andra är högre upp, flyger de? Här pissregnar det. Ha det bra!”

14:30 Reunion! Vi intar resterande matsäck och beger oss sedan hemåt.

16:20 Tillbaka på fjällstationen. På toaletten vid bagagerummet finns en skylt: “Attention. No objekts to be placed on the top of the lighting unit.” Alltså: Någon var här och letade efter saker att ställas på toppen av ljusenheten, men hittade inga, och vill bara uppmärksamma sina fellow toabesökare på detta.

19:15 Vi har duschat, ätit, packat och nu går transferbussen. Det känns lite vemodigt, men nu är vi alltså på väg hem. I Enafors har vi en timme mellan buss och tåg, då traskar vi till Enaforsholms gård, där vår farbror jobbat en gång i tiden. Pappa är lite nostalgisk när han pekar bort mot Silverfallet och berättar om hur de vandrade upp genom den dalen för sisådär trettio år sen.

20:15 Bye bye fjällen!

Fredag 15/7 05:21 Stockholms Central. Snabbt som allri dä har vi kravlat ur den kvava sovkupén, som genom ett under lyckats få med oss all packning och nu fyller vi, tillsammans med alla de andra resenärerna från vårt tåg, Pressbyrån i sökandet efter frukost.

06:10 Tåget mot Köpenhamn inkommer till stationen. Under följande tågfärd byter familjen inte många ord. Den äter och sover mest. Som ett sex personer stort spädbarn, om ni så vill.

10:00 Ankomst till Hässleholms station. Mamma och pappa vill så gärna åka till ICA Maxi att de får det, barnen åker istället hemåt för att starta tvätten. Semestern är officiellt slut.

Tisdag 12/7, 11:09; Hemskt mycket hej. När man möter nån längs vandringsleden utbryter ett väldigt hälsande. Alla i det ena sällskapet måste hälsa på alla i det andra sällskapet.

- Hej.

- Hej.

- Hejhej.

- Hej.

- Hejhej.

- Hallå.

- Hej.

- Hej.

- Hej.

- Hejsan.

11:20; Jag börjar gilla det här! Det  kanske inte toppar Bornholm, men det är i alla fall bättre än Åland 2008. Det går till historien som en riktig fail till semester. Ingen mysig stuga, inget konsthantverk, ingen fisk, inget nöjesfält, ingen bra service, ingen spännande natur, inga stora vyer, det var inte ens särskilt billigt.

11:30; Ordvitsarna haglar. Skit också, det smittar! Snart är jag redo att bli farsa.

När man får till det riktigt bra, då gör man såhär, som Barney Stinson fast i Elinsk tappning:

Böjd handled skareva.

11:47; Här skräder vi inte orden. Carl missförstår Johans redogörelse för matsäcken. ÄR NI DUMMA I HUVET, TRE MACKOR?!!! Sa han som har på sig en fit-jacka. Könsordsfive!

11:54; Vi ser fjällämlar. Elin MÅSTE fota. Vi andra MÅSTE vänta, tydligen. Johan jämför Jämtlandsfjällen med Söderåsen. Oups.

12:15; En fjällämmel går till attack och försöker äta Johan och Elin, vilka i sin tur försöker äta mackor. Ingen kommer till skott med ätandet, det hela resulterar alltså i en loose-loose-situation. Men Elin lyckas åtminstone till slut knäppa en bild på den eländes råttan, så på det viset blir det ju lugnare i alla fall.

14:15; Vi korsar Handölan igen och solen lyser en stund. Vi njuter och tänker “nu ska vi bara tillbaka”, men där har vi fel. Tillbakavägen ska komma att bli allt annat än “bara”. Vi ska leta vägen genom ett renhägn, hoppa/vada över en bäck, streta uppför en LÅNG bit genom riset, korsa ett antal sanka bitar och klättra under renstängsel tre gånger, utstå rätt mycket regn och blåst och faktiskt lite hagel, streta nerför igen och korsa mer sankmark, korsa ytterligare en hängbro, streta upp igen, balansera över vad som känns som flera mil hal spång, och snubbla nerför de steniga stigarna tillbaka till fjällstationen. Lägg till detta all tid det tar att på sex personer komma fram till varje litet beslut om riktning, tempo, pauser…

16-17:00; Min regnjacka är bäst! Jag har aldrig nånsin ägt en regnjacka som jag trivdes i, plötsligt är det skönt! Inte blir jag blöt, och inte är den obekväm heller. Och jag köpte den för halva priset. Budget-Maria nöjd.

19:40; En och en halv kilometer kvar till fjällstationen. Möter ett snyggo i löpartagen. Funderar på att ragga. “Tja, jag har kass kondis, osportiga brallor och är här med min familj. Wanna hook up?”

19:41; Lägger ner. Han har ändå redan försvunnit. Vem vill ha en sån kille, som bara sticker? Nej minsann.

20:00; Tillbaka på fjällstationen. Alla är helt stenade. Jag har ont i fötterna, Johan har ont i knäna, Mamma har ont i ljumskarna, Elin villa basta men bastun har stängt, Pappa är hungrig, Carl läser sms.

21:20; Maten är klar. Köttfärssås och ris, familjen gör som den brukar: lassar in. Matt är gott, intet må förfaras, kan jag få köttet? Mer köööött! Gurka? Njaej tack… det är bra.

Så länge kan ni få lösa min livskris.

Vad ska jag göra med mitt liv?

Läsa till rymdingenjör? Operera mig till John Travolta-look alike och göra b-film? Vinna Miss Universe och besöka barnhem iförd tiara och bikini resten av livet? Alla idéer välkomnas.

De tre bästa förslagen vinner varsin tidning!

(Ett sus går genom publiken. “En tidning, ÅH!”)

Till Liv är världens bästa tidning, som jag fått äran att sitta med i redaktionsrådet för. I detta nummer har jag både skrivit och blivit intervjuad. Om man vill vinna ett nummer får man skicka med sin postadress.

Fastrar och bröder, finländare och svenskar, nära vänner och folk jag aldrig träffat – nu är scenen er. Go wild!

En dikt från nyårsafton 2010:

Såhär några timmar innan året blir nytt

blickar vi tillbaka på dagar som flytt

Jag kunde berätta om mitt liv i Göteborg

men jag jag längtar att först dela med er en stor sorg.

Det handlar om ett gifte

som i min värld gjort skifte

Min underbare Daniel ”fick sin Viktoria”

denna kossa av media försedd med gloria

Den 19e juni var den sämsta dan i mitt liv

värre än ishockeyVM, pest, kolera och HIV

Den dagen grusades mitt sista hopp

att nå det mål jag siktat under årens lopp

Alla dessa rosor jag skickat

alla kärleksfrimärken jag slickat

alla gånger jag väntat utanför hans gym

för att en enda gång få höra: ”Maria, du är grym!”

Men att han bad om den hand

och knöt det band

som fick hans blod att blåna

det torde ej förvåna

Pengar, sex och makt

det har jag alltid sagt

är vad andra könet vill ha

och det ordnade Westling bra…

Hör slutsatsen så om ni gitter

- och nej, jag är inte bitter! -

men jag är beredd att följa Fis bana:

ALLA MÄN ÄR LIKADANA!

Igår reste jag och Elin till Skåne. Vi hade så mycket packning att vi knappt orkade asa den och inte lev det lättare för att vi fnittrade hela vägen från dörrmatta till dörrmatta. Vi försökte överglänsa varandra i packingsabsurditet, tävling à la Axel och Yngve eller Ett kilo mjöl:

- Jag har fyra stickade tröjor.

- Det har jag också!

- Men jag har julkrubbefigurer!

- Men jag har papper om pensionssparande…

Snart fick jag dock se mig besegrad. För hur tävlar man mot nån som har julkrubbefigurer, soppslev, canvastavlor, brödkniv, presentpapper, glitterklister, fyra burkar torkad svamp, två par trasiga byxor, garn, hebreiskabok, uteidrottsskor, två datorer, tre par vantar, pokémonkort samt en plastpåse med fyra tops i? Då hajtar (stavning?) det inte långt med tre nagellack…

Så till slut, efter buss, tåg och bil, ankom vi till det nilssonska residenset i Snärshult. Där hade de tre meter snö och en galen katt.

Idag har vi beskådat det snöklädda Snärshult, imponerats av Elins pappas egenkonstruerade korsord samt hälsat på Evelina.

I eftermiddag bär det av hem till Oröd. Wiii!

Alltså jag älskar verkligen mina kombos, men ibland klickar vi bara inte.

Jag gjorde ett sista försök att döda denna skit-fredag med lite hårdrock. Dessvärre fanns det bara datorhögtalaren att tillgå så ljudet var ingen hit, men allright.

Då kommer Elin:

- Är det okej om jag skruvar ner lite?

- ….

SKRUVA NER?!

Jag lyssnar på HÅRDROCK!!!

I rest my case.

Man är lite snyggare solbränd.

Kanske skulle man flytta till varmare breddgrader ändå?

En kidnappare härjar i Östra Göinge.

Många har varit rädda.

Men min syster vet i alla fall hur man känner igen kidnapparen när han kommer.

Om man ser en röd bil med tjugofem afrikaner i, då ska man springa.

Kidnapparen kör nämligen en röd Volvo Sudan.