Archive for the ‘Okategoriserat’ Category

Så länge kan ni få lösa min livskris.

Vad ska jag göra med mitt liv?

Läsa till rymdingenjör? Operera mig till John Travolta-look alike och göra b-film? Vinna Miss Universe och besöka barnhem iförd tiara och bikini resten av livet? Alla idéer välkomnas.

De tre bästa förslagen vinner varsin tidning!

(Ett sus går genom publiken. “En tidning, ÅH!”)

Till Liv är världens bästa tidning, som jag fått äran att sitta med i redaktionsrådet för. I detta nummer har jag både skrivit och blivit intervjuad. Om man vill vinna ett nummer får man skicka med sin postadress.

Fastrar och bröder, finländare och svenskar, nära vänner och folk jag aldrig träffat – nu är scenen er. Go wild!

Evelina har fyllt år, och egentligen skulle vi fira det hos henne imorgon, men eftersom jag kanske måste jobba då kom hon hit idag istället.

Jag tänkte, ta-vara-på-ig som jag är bliven, att jag skulle laga nåt med rotselleri i, eftersom vi hade det i skafferiet. Jag hittade en soppa som verkade god, och köpte ingredienser till den. Fast jag tog extrapris-fläsklägg istället för nån dyr lövbiff… Det var ben i fläskläggen men “Det kan man skära bort!” tänkte jag och hurtade ner tre stycken i vagnen. 19,90 kr/kilot, man får ju passa på liksom. Om benen får koka med blir buljongen god, har man ju lärt sig.

Det var bara det att när jag kom hem var klockan 11. Att skära bort svål och senor och ben och brosk från kött tar sin lilla tid. Särskilt med en slö kniv. Dessutom skulle jag hacka hundra rotsaker samt lök, byta kläder och sminka mig och tillverka födelsedagskort – allt innan kl 12.00.

11.40 ringde Evelina med dotter Agnes på dörren. Då hade jag hunnit från köttet till potatisen, via morötterna. Inte färdig alltså. Det blev som det alltid tycks bli när Evelina kommer – hon får skala potatis och konversera med the real me – no make-up involved.

Men soppan blev så småningom inte bara klar utan även god, jag gjorde kort på tio minuter (sjukt, jag vet!) medan Evelina vaktade spisen och Agnes rev huset. Agnes är i den åldern då det fortfarande anses acceptabelt att dra ut andras kökslådor och slicka på alla köksredskapen och sedan sprida dessa över golvet. I say no more.

Vi tog en promenad, Evelina berättade om och filosoferade över sitt liv fem år bakåt och fem år framåt i tiden, och jag om mitt. Vid hemkomsten gjorde vi nåt jag inte kan minnas att jag nånsin gjort förr – åt negersmet med sked. Dessutom vispgrädde och fruktsallad till. Det smakade mycket bra, och var ju ganska hälsosamt också med frukt och allt.

Sen måste flickorna plötsligt rusa till bussen, och så var kalaset snipp snapp slut.

Jag satt just och åt en av mina favoriter bland kombons matlådor.

Då hände det.

Vad salt det här var tänkte jag, och insåg i samma stund:

Jag har börjat tröttna på den här maträtten.

!!!!!

Chick pie med vitkål, hur kunde det gå fel?

NU äntligen ska jag blogga om min vecka i Finland!

De blev så långt att jag knappt orka skriiva de, och int vet ja nu om nån sku orka leesa de heller, men nåjaa. Vi får nu se.

Jag anlände till Helsinki Airport på söndagen den 16e januari klockan 22.40 och blev upplockad av Annica, eller Api som hon kallas i folkmun. Api var au pair i samma familj som jag i Frankrike, fast året innan. Vi har varit där på besök samtidigt, och bland annat haft gemensamma encounters med möss och tjocka vita larver, hackat döhovar med mera. Inte konstigt att vi har ett starkt band.

Api jobbar på Svenskfinlands största tidning (?), Hufvudstadsbladet, och där (BARA TYP 10 METER FRÅN APIS SKRIVBORD!!!!!!) jobbar äfven Staffan Bruun, författaren till tidernas horriblaste bok, Fällan i Brunnsparken. Han och nån annan snubbe har ett i Svenskfinland populärt radioprogram som heter Stefan och Staffan. Reprisen av detta program råkade så lämpligt tangera vår färd från flygplatsen och hem till Apis föräldrar i Kyrkslätt/Kirkkonummi. Paaarty party!

I  Kyrkslätt fick jag välkomstkyss med tand och tunga av familjens unga schäfer, Lady.

Api öppnade sina fina presenter.

Finskt och svenskt godis som en symbol för vår vänskap, samt en ansökan om tillfälligt visum till Skåne:
Fast det kan hända att om Api ska åka till Skåne måste hon öva språket lite. Min finlandssvenska äger hennes skånska, faktiskt.

Jag fick sova på Apis brors rum. Det var tapetserat, möblerat och nerstökat med Kiss-prylar. Kiss, Kiss, Kiss. Kiss-actiongubbar i plast, föriallsindar!

På måndagen åkte vi in till Helsingfors. Man landar då på Kampen/Kamppi, som är som en kombination av Nordstan och Nils Ericsson-terminalen i Göteborg, till exempel.

Vi gick förbi Storkyrkan…

…som gör skäl för sitt namn. Den är ENORM. (Den lilla gråa pluppen där vid dörren är Api.)

Sen var vi på föreläsning på Apis skola. Hon läser till journalist, och hennes skola var rolig. Tydligen är alla föreläsningar på universitet offentliga – både i Sverige och Finland. Det visste inte jag. Skulle man kanske utnyttja det ibland? Hänga på föreläsning och smygbilda sig lite. Plocka russinen ur universitet, liksom.

När vi skulle åka hem tänkte jag att det är bäst att ta tillfället i akt att öva språket. Så jag sa på min vackraste finlandssvenska till busschauffören:

- Moi. Knuutsveegen.

- Nå, int far ja nu diit på lenge, sa han bara då.

Jag blev helt perplex. Vad gjorde jag för fel? Jag vet att hållplatsen heter Knutsvägen, och så hemskt sluddrade jag väl ändå inte?

Nej, det visade sig att vi gått på fel buss! Apis fel, således. Pjuh!

På kvällen badade vi bastu (ALLA har bastu i Finland – det är faktiskt så), såg idrottsgalan på teve och gladdes åt det faktum att Karl Fazer gått och gift sig med Marianne.

På tisdagens morgon försov sig Api, så risgynsgröten åts med riser-.. jag menar räserfart.

Vi gick rundtur i H-fors och jag ringde på hos presidenten.

Han öppnade inte.

His loss.

Edit: Fattar ju alla, att Tarja är ett mansnamn…

Sen hamnade Uspenskijkatedralen på Apis huvud, vet inte hur… Men det funkar på nåt sätt, eller hur?

Sen hörde vi en mäkta intressant föreläsning om layout av Jesper Vuori, layoutaren som bl a var med och gjorde Volt, en grymmesnygg bilaga som Hufvudstadsbladet hade ett tag, tydligen. Såhär cool ser han ut på Fäsan:

I verkligheten är han faktiskt lite tjockare och med slibbig frisyr, men coola glasögon hade han i alla fall (inte dem på bilden dock) och mycket bra att säga.

På väg till konstmuseet Ateneum blev vi nerstänkta av nån blå(vit)dåre som gasade sin bil rakt i närmaste lervattenpöl och skapade en tvåmeters flodvåg, vilken sköljde över oss innan vi hann säga “baslinjeraster”. Tur att man inte hade ballerinakjol på sig.

På kvällen träffade vi Niina och Tiia, mina kompisar från Bibelskola Göteborg 09-10. Vi är dock alla tre snäppet snyggare i verkligheten än på bilderna nedan.

Nåväl.

Onsdag var skoldag, hela dagen satt vi på SocKom (Svenska Social- och Kommunalhögskolan). Jesper Vuori gav sina bästa Indesign-tips och Apis klass diskuterade ledarskap. Efter skolan gick vi och stillade vårt eviga sötsug med Café Esplanads gigantiska bullar. Jag åt nån sorts sockerbulle med nötkräm och pekannötter på – smask! Här inbillar jag mig att jag ser skillnad på Finland och Sverige – det finska kakutbudet drar åt det östeuropeiska hållet, mer stabbiga, sötsliskiga grejer med tjockt av kristyr. I vanliga fall är det inte min grej, men alltsedan ridlägrena för elva-tolv år sedan är jag helsvag för nötkräm, så detta kunde jag inte motstå.

Sen träffade jag Tiia, vi åt soppa på Bulevardin Kahavisalonki och sen gick vi till veckomässa på Lutherstiftelsen.

Torsdagen började i lugn och ro, Api åkte till skolan medan jag sov, och sen åkte jag själv in till stan för att träffa Niina. Vi åkte stan runt med spårvagn 3T och passerade då bland annat Brunnsparken, som i Fällan i Brunnsparken, som i den sämsta bok som nånsin skrivits. Skriven av ovan nämnde Herr Bruun, om ni hänger med. Spännande ställe, det där. Såg sjukt farligt ut.

Sen gick vi till Tempelplatsens Kyrka i Tölö. Den var stängd för byggarbete men sånt är inga problem när man går med Niina. Hon är den mest fenomenala prutaren och blidkaren jag sett tror jag. Hon talade vackert med han som stod i dörröppningen och så fick vi komma in.

Denna kyrka hyser en internationell luthersk församling mellan sina klippväggar, och de har nog högt i tak på mer än ett sätt. Akustiken är fantastisk.

Sedan mötte jag Api på Kampen och vi åkte hem till Kyrkslätt. Där åt vi hämtad sushi, och därefter bar det av till stallet för min del, medan Api åkte på bandy-uppdrag för Hufvudstadsbladet.

Granåsa är ett stall som jag länge velat besöka. Sedan min tid i Frankrike är jag en stor förespråkare av lösdrifter, och Granåsa är en anläggning med mycket moderna sådana. Här går hästarna ute dygnet runt, har alltid tillgång till basfoder och många av dem är dessutom barfota. De har uppvärmd sadelkammare med ordning i, ett stort fint ridhus, och ändå är inte hästarna instängda i boxar! En helt unik plats. Jag hängde med Åsa, en av de två som driver stället, i några timmar och fick se vad hon gör en vanlig eftermiddag. Det var mycket intressant!

Sen spenderade jag kvällen med Apis mor, som egentligen bara talar finska. Eller det var åtminstone vad hon trodde. Det visade sig att vi förstod varandra ganska bra (utom det där om att Apis pappa skulle åka SAS-flyg till månen, det var konstigt…). Vi åkte på rundtur i Kyrkslätt och åt blomkålssoppa. När Api kom hem kollade vi på Beck och gjorde pincurls i våra hår.

Dagen efter skulle vi nämligen på finmiddag! Efter en föreläsning på finska och ett besök på HBL-redaktionen för att lämna in bandyartikeln,

träffade vi Erica och Johanna, som båda varit au pair i samma familj som jag och Api i Frankrike. Vi åt finmat på, lämpligt nog, restaurang Fransmannen. Firandet gällde egentligen Ericas födelsedag, men vi skålade väl för diverse trevligheter, tror jag.

Dagens ord: Fetmabobba. Så kallar Api sina vänner. Kanske är det språkförbistringen, men jag tycker det låter lite hårt?

Lördagen var den sista hela dagen i Finland. Den började med en utflykt till Ekenäs, småstan vid havet där vår au pair-familj bor när de är i Finland. Där var jättefint, men kallt. Vi åt panini och morotskaka på sportbaren Busters Café, som var det enda ställe som hade öppet.

På vägen hem skulle jag ha lagt ett vykort i familjens brevlåda, men den syntes inte till under all snö så det fick vara. Istället körde vi till stallet och tittade på Apis halta häst. När det var färdigtittat åkte vi hem till Kyrkslätt och käkade siskonkorvsoppa och tortillas (Wise-asses: nej, inte tillsammans. Soppa till förrätt). Till efterrrätt blev det runebergstårta, en av finnarnas mindre märkvärdiga specialiteter.

Efter bastu och Oskyldigt Dömd gick jag och Api över bakgården till Apis bästa kompis, Farmor. Apis bror hade nämligen kommit hem på permis och när musiken brölade igång i ovan nämnda hårdrockshögkvarter var det inte alls svårt att låta sig övertalas att sova annorstädes sista natten.

Apis pappas gamla rum var riktigt mysigt!

Tog ett tag innan vi somnade, dock…

På söndagens morgon åkte vi till Den Stora Loppisen i Böle/Pasila.  Tiia och Niina pratade om detta redan på tisdagen, och jag blev eld och lågor. Att få med Api, däremot, krävde en smärre övertalningskampanj – hon är inte loppismänniska. Men hon genomled det för min skull! Naaw. Cica var kanske inte heller entusiast, men såg i alla fall inte fullt så plågad ut som Api. Tack för att ni stod ut, vänner! Nästa gång vi går på loppis hoppas jag att vi får lite mer lön för mödan, det var tunnsått med fynden denna morgon…

Survivor.

Eftermiddagen tillbringade vi i en affär mer i Apis smak: Stockmann. Det är Helsingfors NK. Där hade vi planerat en styling session. Vi valde ut kläder åt varandra, så mycket vi orkade bära, och sen ockuperade vi provrummen. Api genomgick nån sorts Go’kväll-prodedur, med Cica och mig själv som de allvetande stylisterna. Ett och annat har man plockat upp! Hon blev redit grann, Apan. Till Cica hittade vi nån skum avantgardistisk grej, inför vilken vi blev stående helt frågande när det gällde vilka extremiteter som skulle sticka ut var. Till slut fick vi ut alla armar och ben, men snyggt var det inte. Ni kan ju få gissa vilken av mina finska vänner som gick ut via kassan…

När vi vinkat av Cica vid tåget parkerade vi rumporna i caféstolar och intog ytterligare socker. Jag skrev vykorten som jag senare skulle posta på flygplatsen. Jo, det var meningen. Det är min grej att komma hem före mina kort.

Kardemumman så:

Finland är ett trevligt land. Som Sverige, fast aningens mera öst-igt. Och där bor trevliga människor. Men budgetsemester tar man nog hellre på annan ort. Euroslantarna tickar fort iväg bland sallader och bullar…

Finska specialiteter (?) jag intagit, i ordning från väldigt gott till inte så dito:

1. Karl Fazer

1. Siskonkorvsoppa

1. Pekannötsbullen

1. Pirog med äggsmör

5. Runebergstårta

TACK för en fin vecka! Jag hade jättekul. Och ja…

…Tervetuloa Ruotsiin!

Jag sitter i tidningsrummet på Missionsgården Strandhem.

Hit körde jag i missionsföreståndarens egen bil.

Jodåsåatte. Man har kommit upp sig.

Ikväll blir det övning med kören Canticum (som tyvärr inte har nån uppdaterad hemsida och ingen musik ute på nätet, men dom är bra).

Sen ska jag sova i prästgården hux flux.

Imorgon blir det ELUs vintermöte där jag ska PRa för Till Liv.

Samt en del hemlighetsmakeri.

Hihi.

I skogen i höstas.

Ett litet blått kort trillade ner för ett tag sedan och gjorde mig glad: jag är bjuden på bröllop i sommar!

Som klädsel är föreskrivet kavaj och långklänning, och det ska jag gladeligen ställa upp på. Men jag har ett problem. Det är nämligen så att jag har en långklänning redan. Problem solved, tänker ni. Nej. För jag vill inte ha den. Fast jag borde nog det egentligen, med tanke på vad den kostade.

Voilà: min balklänning.

Beria – den tvåhövdade balzillan…

Det syns inte, men jag var helt i upplösning innan dessa bilder skulle tas. Jag hade byggt upp ganska höga förväntningar på min bal-look, och när den väl var klar var den ingen höjdare alls.

Klänningen jag köpt var en gammal storlek 44 som de sytt in för min räkning, och de hade inte gjort ett vidare bra jobb. Dessutom hade jag gjort misstaget att anlita min mammas frisör, som jag också gått till under hela min uppväxt, för att göra frisyren, vilket visade sig vara en stor miss. Jag såg ut som Drottning Beatrix, föriallsindar! Därtill var det nån av mammas jobbarkompisars bekanta som fixade sminket, och hon målade på tills jag (som dåförtiden sällan bar smink) inte kände igen mig själv. Plus att jag fått ögoneksem dagen innan, ni kan tänka er hur fin glittrig ögonskugga ser ut på torr, flagande hud…

Nåväl. Mitt problem är alltså att jag betalat rätt mycket pengar för den här klänningen, men jag gillar den knappt. Den är väl fin på sitt sätt, men ARH! Inte min stil.  Den är så hopplös på nåt sätt, med den där kjolen som ser exakt likadan ut som alla bal- och brudklänningar de senaste 15 åren.  Dessutom är färgen tråkig. Ser ut som nåt Drottning Silvia skulle ha på sig. Mörkgrön, vad har man till det?! Om man har svart blir det vintrigt, och silver – som jag valde 2007 – var inte hett ens då…

Ringningen funkar väl och färgen kan man inte göra nåt åt, men kanske kjolen går att ändra på? Eller finns det möjligen nån accessoar som kunde sätta fart på eländet? Jag är värdelös på att sy och har inga idéer. Jag skulle kunna köpa en ny klänning men det känns onödigt när jag har en, och dessutom vore det ju trevligt att kunna använda den här mer än en gång i livet.

HJÄLP!

Tipsare och arbetslösa skräddare är välkomna att höra av sig:

maria.gunnarsson@live.se

Men den kostar 196 riksdaler, så det får vara.

Ringen kommer från cocoo.se.

I hushållet Gunnarsson Oröd har vi nu varit förkylda sen efter jul. Mamma var först ut med att däcka. Efter nyår var det pappa. Nu är mamma sjuk igen och även Johan, Elin och jag har insjuknat. I natt var fjärde natten på raken som jag vaknade och var tvungen att stiga upp och hosta eller snyta mig eller dricka vatten. Jag vaknar aldrig på natten annars. (Det är här intresseklubben drar häftigt efter andan av spänning och ivrigt viftar med sina små empati-flaggor…)

Carl är den enda som varit frisk hela tiden. Därför är det mest synd om honom, för det innebär att han får göra ALLT.

- Carl, kan du tända fyr i kaminen?

- Carl, kan du skotta gårdsplanen?

- Carl, kan du ta disken?

- Carl, kan du köra och hämta Johan?

- Carl, kan du hämta mina vantar?

- Carl… tror du att du kan köra ner och handla? Du måste göra det innan Apoteket stänger om en kvart. Vi behöver näsdukar, Bisolvon, Strepsils, Sinova Forte, Nezeril, Nozoil, Alvedon…

Men lite roligt har han i alla fall. Han kan skratta åt sina syskons olika röster:

Johan kom nerför trappan med tidernas basröst,

Elin bara piper,

och mig kallar han, på förekommen anledning, för Sir Vääs.

Idag är det sjutton dagar sen Maria Unosson lämnade Solhemsstigen med sitt pick och pack. Hon försvann hem till Dalarna av plugg-skäl.

En epok är över.

Andra dagen i hushållet

Stereon som senare gick sönder och ännu senare var hel igen

Marias födelsedag – familjen Unosson gästade MEM

Allhelgona -09. Vi gick tvärs över gatan för att titta på ljusen på Lundby gamla kyrkogård.

Typiskt Elin! Hahaa…

Mandel till glöggen

Julpyssel på pepparkaksbaket -09

Göteborgsoperan i januari -10

Även min familj kom på besök. Då blev det trångt vid det blåa köksbordet…

Inte mitt foto, men väl min bild (av Maria).

Ja MEM-kollektivets sönderfall är alltså ett faktum. Det blir konstigt att komma tillbaka till lägenheten när inte du är där, Maria! Men förhoppningsvis hälsar du ofta på i alla fall.

Nu blir det en Sofia som flyttar in istället. Slut alltså på MEM-eran. Här börjar… öh…

MES-eran?!

Äntligen har jag hittat nåt nytt att lyssna på! Inte en dag för sent.

Malmöbandet Royal Republic släppte sitt debutalbum förra året och hörs i radio (nåväl, på Bandit Rock) hela tiden. Jag behöver inte prata om sångröster eller trumkomp, ni hör nog själva. Det är som The Hives på crack genom en kross inuti en kollapsande skyskrapa.

Hör plattan eller se videon till deras kanske största hit.

Nu finns det ingen growl-knapp här på min panel, men ni får förstå ändå när jag säger:

YEAH!

Om de spelade detta på Fysiken skulle jag bli fit på en vecka.