Maria Gunnarsson

Archive for the ‘Okategoriserat’ Category

“Klipp dig också.”

Allra käraste kusse.

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!

Om mitt ringande varit representativt för hur mycket jag tycker om dig, skulle du inte ha hunnit göra något annat idag än att prata i telefon med mig.

Nu blev det representativt för mitt otroliga minne istället, således störandet av kvällsfriden kl 22.16…

Men i alla fall. Nu handlade det ju om dig!

Min mest fotogeniska kusin:

Och den mest världsvana – vilken massa ställen jag varit på med dig!

Åkt rulltrappa i Danmark, bil i Slovakien, buss i USA, båt i Göteborgs skärgård…

Och så har vi ju sjungit i kör, gått på TG, konfirmerats, tagit studenten… ja jag vet inte allt vi har gjort tillsammans.

Det har varit roligt!

Nu låter det ju som att du ska gifta dig eller dö eller nåt, det senare hoppas jag verkligen inte (än på ett tag, i alla fall) och till förstnämnda spännande occasion sparar jag resten av detta blödiga tal.

I LÖÖÖÖV YOU!

<3

Tre och en halv meter Jesus på plats i Broby centrum

En jätte-Jesus har landat mitt i byn

Sådär lite lagom kaxigt. Jag kan INTE FATTA hur de fick igenom det, men tydligen fick de HJÄLP av både kommun och företag att sätta upp Honom där, mitt på torget, i min gamla hemby!

Jesus.

Snygg är han också.

Gött jobbat, Anders O och Allt Möjligt-verkstan!

I morgon kväll ska MEM ha kombo-kväll, åka go:hjulet och äta på restaurang.

Jag har fått i uppdrag att hitta en bra matställe. När jag frågade EM vad de vill äta, fick jag i mobilen dessa svar:

Från Maria:

“Jag vill helst inte äta asiatiskt, men om ni andra vill kan vi ta det. Helst grekiskt, pasta eller kanske kött/fisk. Kram”

Från Elin:

“Helst inga baguetter… Men annars är allt ok, bara det är något gott Kramar”

Haha! Märks att vi mest äter hemma.

Jag har nu återvänt från The Mothership (Skåne) och förväntas bedriva studier i Göteborg. Det har jag nämligen sagt att jag ska göra. Och det gör jag, eller jag har börjat, på två kvällskurser. Fast jag kanske hoppar av den ena igen, för i den kurs som heter “Skriva”, vilken jag trodde skulle gå ut på skönlitterärt skrivande, är endast en av sju uppgifter av skönlitterär karaktär, och då slocknade nåt i mig. Jag har redan övat mig i mottagarorientering, argumenterande text och reportageskrivande. Grundskolan och gymnasiet, kallar vi det där jag kommer ifrån. Och “språklaboration”? Det är mitt liv, det.

Inte för att jag inte kunde ha lärt mig mycket nyttigt och utvecklas och få en ny syn på saker och ting, men det var inte vad jag trodde att det skulle vara, och då vet jag inte om jag vill investera min tid.

Frågan är bara vad i hela friden jag ska göra i stället? Eller är detta bara nån sorts lathets-ryck, att jag vill slippa jobba på sånt som är svårt att jobba på, som till exempel att utvecklas? Borde jag fortsätta? Eller borde jag hoppa av fort och hitta nåt mer meningsfullt att göra istället? Nåt som man kan tjäna pengar på kanske?

Den som äger en hästgård och vill ha sina hästar ridna för en vettig timlön kan ju höra av sig. Jag nås på mobilen mån-sön 00.00-24.00.

Hej och hå. I’ll be vicking in the hemtjänst så länge. Hej och hejdå.

… närmare bestämt min första uppgift i kursen “Skriva, grundkurs” på Göteborgs universitet hösten 2010, som jag förmodligen kommer att hoppa av inom kort eftersom första lektionen var

“Skrivprocessen

Gör till exemple en mindmap.

Kill your darlings.

Slut.”

eller kanske lite mer, men jag fick en allergisk reaktion vid “mindmap” och hörde inte mer.

Men jag har ändå varit duktig och gjort Uppgift 1: “Ett kåseri”

Ullared-effekten

I början av sommaren besökte jag IFK Knislinges årliga loppis. Vi kom dit en regnig söndagseftermiddag; Jenny, Sara, Saras mamma och jag. Vi smet in utan att betala inträde (det var förresten ingen som kollade ändå), och äntrade med förväntan den leriga fotbollsplan där fyra avdelningar stod uppställda: en med möbler, en med textilier, en med elektronik samt en övrigt-avdelning. Bland möblerna såg det ut att finnas ett och annat föremål av mer gediget slag, men i övrigt var utbudet inte mycket att hänga i granen; plastblommor, trasiga elvispar och den fulaste ljusstake jag nånsin sett (fusion: menorah/pom-pom).

Som vi bäst gick där och strosade i duggregnet, upphörde med ens countrymusiken som tidigare skvalat ut över fotbollsplanen ur en sån där högtalare man bara ser i gamla amerikanska filmer som handlar om football eller baseboll, och en mansröst hördes knastra:
- Nu är allting gratis. Allt är gratis!

I ett huj förvandlades stämningen. Om den tidigare kunnat beskrivas som avslagen och lätt dåsig, blev den nu hetsig och osäker, ja nästan tävlingsmässig. Till höger och vänster om mig såg jag folk börja titta girigt på sakerna och sedan avundsjukt på grannen, handlarna matade ut sina varor på löpande band, den ena värdelösa tingesten efter den andra hivades tvärs över fällborden, alla hamstrade kinderna fulla – och nu var jag med i loppet! Plötsligt ville jag ha allt det skräp jag bara fem minuter tidigare inte skulle ha kommit på tanken att släpa med mig hem…
Skam sägandes, det slutade med att jag i vår bil packade:
- tre virkade dukar
- en mycket ful “kokbok för fotbollsälskare” från långt före min tid, som jag tänkte skicka som skämtpresent till en fotbollsälskande kompis
- en enorm trasig halmstjärna, som jag tänkte laga och hänga i finrumsfönstret när jag flyttar till herrgård
samt en rejäl hög Wahlströms ungdomsböcker, alla från den tid då mina föräldrar fortfarande med rätta kunde kallas ungdomar och läste sådana skrifter.

***
Jag rundade av sommarlovet i samma anda som jag inlett det, då jag och mor min bilade upp från Skåne till Göteborg med bilen full av saker. På vägen norrut stannade vi två timmar i Ullared, detta frossarnas Mecka. Det var mitt förslag att åka dit – jag ville ha billigt smink – men redan i dörren var jag beredd att vända och gå tillbaka till bilen.

Begäret hängde tjockt som stekos i luften. Det lyste ur ögonen på tanter och gubbar (mest tanter), som lavade vagnarna fulla med jeans och flytvästar och ridstövlar och underkläder och deodoranter och resväskor och knäckebröd och skrivbordslampor – ja, allt man kan tänkas behöva eller inte behöva.

Och jag förstod dem! Jag köpte själv en läpp-pensel och ett specialskrivblock  och ett ridspö och papiljotter fast jag sällan eller aldrig tidigare saknat sådana, men jag tänkte att “när det nu är så billigt får man ju passa på!” Samma princip som på loppis: “Om du köper A för en femtilapp får du B för en tjuga, och köper du både A och B får du C på köpet, och när du nu samlat på dig allt detta måste du nästan ha D också för att bära hem allt i, eller hur?”

Och i det läget reflekterar jag inte ens över att C är en tom toarulle – jag får ju den gratis!
Inte undra på att folk blir såna där … compulsive hoarders, eller vad det nu heter.

Är inte detta helt perfekt.

1. SD gör en valfilm som är provocerande men inte olaglig. Det har de i förväg kollat upp med jurister. Den är provocerande och diskriminerande, men precis denna sidan gränsen för vad som är lagligt. (Bara det att de måste kolla sin valfilm med jurister innan de släpper den är ju högst suspekt.)

2. SDs valfilm blir nobbad av TV4, som hävdar att den strider mot lagen.

3. SD kan återigen spela sitt offer-kort. “Titta, nu blev vi stoppade. Diskriminering! Man vill tysta oss, för man vet att vi har rätt. Men det tillåter vi inte! Vi kämpar på. Rösta på SD, de svagas parti!”

För att maskera att SD för en diskriminerande politik, hävdar man sig vara ett offer för diskriminering. För att maskera sin främlingsfientlighet tar man upp “våldtäktsvågen” (om det nu verkligen finns nån ‘våg’ att tala om, statistiken visar ju bara att anmälningarna blivit fler..), skyller den på invandrarna och håller samtidigt upp en bild på en iransk kvinna och påstår sig försvara hennes rättigheter… Och så talar man om “massinvandring”. Vilken “massinvandring”?! Ful retorik. Om man lyckas få väljarna tillräckligt förvirrade, kanske de röstar på SD?!

Jag vill leva i ett solidariskt Sverige. Därför tänker jag INTE rösta på Sverigedemokraterna. De driver nämligen linjen att vi inte ska ta in så många invandrare, eftersom vi inte kan ta hand om dem. Och det senare är till viss del sant. Integreringen av invandrare fungerar inte så bra, vilket leder till problem både för invandrarna själva och för övriga delar av samhället. Men man måste sätta det i perspektiv.

Vi tänker oss en liknelse: Det är krig i Sverige. Ett annat lands trupper drar in över landet. De skövlar by efter by, och skräcken sprider sig. En kväll knackar det på dörren till ditt hus. Det är en familj från grannbyn, som berättar att de nu råkat ut för det som alla fruktar. De har tvingats fly från sin hemby, som är full av fiendesoldater. De frågar om de får stanna hos dig ett tag. Det kanske blir länge, för deras hus är nerbränt och kontoret där de arbetat likaså – de har inget att komma tillbaka till i första taget. De erbjuder sig att hjälpa till i ditt lantbruk, men det kommer ta ett tag att lära sig för de har bara jobbat bakom skrivbord tidigare. Och det kommer att bli tajt att få maten och utrymmet att räcka. Dessutom bär de på svåra upplevelser, som kommer att sätta sina spår och kanske innebära problem både för dem och omgivningen.

Vad gör du? Släpper in dem och delar det du har, eller lägger fram den svåra situationen och ber dem gå till nästa dörr där de kanske har det bättre ställt? Och om du väljer det senare, vad kommer att hända om också grannen skickar bort dem?

Om det kommer människor som flytt från krig, förtryck eller naturkatastrofer till Sverige och ber att få en fristad, ska vi då mota dem i grind med ett: “Njaa du vet, gubben och jag, vi hade tänkt åka på semester till Mallorca nästa år, och då kan vi inte lägga alla pengarna i skattepotten för er att  leva på…Vi har jobbat och slitit hela livet, förtjänar inte vi lite ledigt?” Det blir ju absurt.

Vi har det så bra i Sverige. Jajajaja, lågkonjunktur och arbetslöshet och bla bla BLA, men gemene man har i alla fall mat på bordet, kläder på kroppen och tak över huvudet. Vi är ett av de rika länderna i världen, låt oss inte glömma det! Vi bor, med liknelsens mått mätt, alla i herrgården. VI HAR RÅD!

Jag vill tillämpa Bibelns tankesätt: så länge det finns något att dela, delar jag det med min behövande bror eller syster. Om någon politiker vill på allvar styra Sverige efter den devisen, då röstar jag på den. För om Sverige styrs så, kommer jag i sanning att vara en stolt svensk.

Barnkläder från The Brand som får mig att vilja adoptera nån liten skyltdocka på momangen.

Och jag som misströstat – det visar sig  alltså att det finns något mer än Hanna Montana-möget som utgör alla de stora klädkedjornas hela barnsortiment. TACK för det. Död åt rosa och turkost! Och lila!

Det här är mina bröder och jag på släktkalas, språkande med kusin samt fästmö (de senare i matchande outfits):

Här en bild där jag ser enbent ut:

Och här ser jag ut som att jag just lyssnat på debatten mellan Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson:

Pepp på er.

http://killargillar.theinformationguru.com/

Protester, tack!