Archive for the ‘Mina enorma umbäranden’ Category

En dikt från nyårsafton 2010:

Såhär några timmar innan året blir nytt

blickar vi tillbaka på dagar som flytt

Jag kunde berätta om mitt liv i Göteborg

men jag jag längtar att först dela med er en stor sorg.

Det handlar om ett gifte

som i min värld gjort skifte

Min underbare Daniel ”fick sin Viktoria”

denna kossa av media försedd med gloria

Den 19e juni var den sämsta dan i mitt liv

värre än ishockeyVM, pest, kolera och HIV

Den dagen grusades mitt sista hopp

att nå det mål jag siktat under årens lopp

Alla dessa rosor jag skickat

alla kärleksfrimärken jag slickat

alla gånger jag väntat utanför hans gym

för att en enda gång få höra: ”Maria, du är grym!”

Men att han bad om den hand

och knöt det band

som fick hans blod att blåna

det torde ej förvåna

Pengar, sex och makt

det har jag alltid sagt

är vad andra könet vill ha

och det ordnade Westling bra…

Hör slutsatsen så om ni gitter

- och nej, jag är inte bitter! -

men jag är beredd att följa Fis bana:

ALLA MÄN ÄR LIKADANA!

Igår reste jag och Elin till Skåne. Vi hade så mycket packning att vi knappt orkade asa den och inte lev det lättare för att vi fnittrade hela vägen från dörrmatta till dörrmatta. Vi försökte överglänsa varandra i packingsabsurditet, tävling à la Axel och Yngve eller Ett kilo mjöl:

- Jag har fyra stickade tröjor.

- Det har jag också!

- Men jag har julkrubbefigurer!

- Men jag har papper om pensionssparande…

Snart fick jag dock se mig besegrad. För hur tävlar man mot nån som har julkrubbefigurer, soppslev, canvastavlor, brödkniv, presentpapper, glitterklister, fyra burkar torkad svamp, två par trasiga byxor, garn, hebreiskabok, uteidrottsskor, två datorer, tre par vantar, pokémonkort samt en plastpåse med fyra tops i? Då hajtar (stavning?) det inte långt med tre nagellack…

Så till slut, efter buss, tåg och bil, ankom vi till det nilssonska residenset i Snärshult. Där hade de tre meter snö och en galen katt.

Idag har vi beskådat det snöklädda Snärshult, imponerats av Elins pappas egenkonstruerade korsord samt hälsat på Evelina.

I eftermiddag bär det av hem till Oröd. Wiii!

Jag bodde i Frankrike i ett år. Där lärde jag mig dricka vin.

Jag bodde i Göteborg i ett år. Där lärde jag mig dricka te.

Undras just var man skulle behöva flytta för att lära sig dricka kaffe?

Alltså jag älskar verkligen mina kombos, men ibland klickar vi bara inte.

Jag gjorde ett sista försök att döda denna skit-fredag med lite hårdrock. Dessvärre fanns det bara datorhögtalaren att tillgå så ljudet var ingen hit, men allright.

Då kommer Elin:

- Är det okej om jag skruvar ner lite?

- ….

SKRUVA NER?!

Jag lyssnar på HÅRDROCK!!!

I rest my case.

Det är det fulaste ordet jag vet. Det absolut fulaste.

När Måns sa det i julkalendern förra vintern ville jag krypa under mattan av obehag.

Men jag tänjer mina gränser.Livin’ on the edge.

De flesta deckare är bara skräp. Så banala. Pah.

Och äntligen kan nån säga varför.

Haha, vad ni är roliga. Plötsligt får jag drösvis med kommentarer, varav de flesta går i samma skuldmedvetna ton. Som att ni snattat ett Japp i affären varje dag i tre månader, och nu är ni påkomna och måste gå dit varje dag och betala istället. Håhå, det kan ni ha med er. Tihi.

Ikväll stoppas alltså fötterna under Orödatäcke igen. Här sparas fortfarande tre gånger så många plastkassar som det förbrukas, översta hyllan i kylen dignar fortfarande under all mjölk och fil, det finns fortfarande alltid godis hemma, och lakanen viks fortfarande på det korta hållet fast det ryms mycket bättre i skåpet om man viker dem på det långa hållet. Gamla hundar står helst, det är alldeles uppenbart.

Bara en sak är konstig. I badrumsskåpet i badrummet på nedre våningen står en mugg men nio tandborstar i, min inräknad. Nio?! Vi sex personer i hushållet, mig inräknad. Och alla borstar inte ens sina tänder på nedervåningen.

Hmm, sommaren börjar med ett mysterium.

Spänningen stiger.

Ett argt gammalt inlägg under namnet “Paralympics”.

- Hello? Hello? Erh.. are you listening? You didn’t, like, turn the volume down or anything? I just wanna say I’m Basshunter, and you can listen to my new album, Bass Generation, right here on Spotify. It’s free, and… it’s pretty good actually.

Läste om honom i Metro och lyssnat på hans tjat i flera dagar nu, så jag tänkte att man får väl lyssna då innan man sågar det.

Underbart album, Bass Generation. Underbart. Kombinera E-type och Da buzz och texta det med sms-språk, tänk att INGEN kommit på det innan! Genialt. Och så ett par covers. Huden knottrar sig.

Basshunter är Sveriges absolut största musikexport just nu. Jonas Altberg, med Tourettes syndrom. Stackars Jonas. Men han har övervunnit det. Och nu får han göra skitmusik och tjäna pengar.

Kom igen. Bara för att JAG har svalt ett järnspett kvalificerar det inte MIG för musikbranschen. Så han har ett handikapp. DET FINNS DET MÅNGA SOM HAR! Så han har en dator. DET FINNS DET MÅNGA SOM HAR! Bara för det blir man inte artist. “Boten Anna” gjordes på sex timmar. I datorn. Och blev sommarplåga. Och gjorde honom känd. Kom igen.

Jag kom, jag såg, jag sågade.

eller

Maggotar är verkligen det äckligaste som finns

Idag gjorde vi klart de där hovarna som vi började på häromdagen. Min blev nog ganska bra, fast jag tror inte att jag kunde göra om det utan hjälp. Det krävs präktigt med övning för det här, ska ni veta. Men jag tror att jag förstått lite mer vilken form man letar efter i alla fall, och det är både roligt och nyttigt att kunna.

När hovarna var färdigtrimmade skulle vi begrava dem. Det gör husmor med alla sina kadaverhovar – eller “dead feet” som de heter då vi talar med de engelska au pairerna – för att köttet ska multna bort och benet bli rent. Sen kan man ta upp dem och studera benställningen, hur hovarnas form påverkat benen inne i kroppen och så vidare. Detta är inte så fräscht, men förvisso naturligt och i alla fall lärorikt. Då kan man få bekräftat eller dementerat teorierna man haft utifrån hovens utseende.

Hovarna vi verkat är alltså inte några konstgjorda grejer utan the real deal. Avkapade ben från riktiga (om än döda) hästar. Det gick ju an med själva hoven, den var som på en levande häst. Men resten av den där stumpen var inte rolig. Under tiden vi verkade hade vi det räliga inplastat, men när vi skulle gräva ner dem kunde ju inte plasten följa med. Du milde, så äckligt.

Efteråt hade vi dead feet på allt. Dead feet gloves och dead feet trousers och dead feet shoes. Api hade till och med en dead feet hand, whatever that is… Egentligen hade jag mest lust att elda upp rasket och själv duscha i handsprit, men sånt går ju inte an. Jag kommer förmodligen få ha mina dead feet-ridbyxor imorgon också.

Maria går i alla butiker på Nordstan samt alla butiker utanför Nordstan och köper kläder och skor.

Elin besöker Apoteket fem gånger.