Archive for the ‘Mina enorma umbäranden’ Category

Imorgon ska Maria Gunnarsson skriva sitt livs första riktiga högskoleprov.

22 år gammal, ja det är sant, hon har inte gjort det förr.

Hon kommer att anförtro åt sitt ordförråd att ta hem det åt henne, för hennes logiksinne är definitivt inte att räkna med.

Ni kan få lov att bedja mellan 8.30 och 16.20 imorgon…

Fått skit i tangentbordet – check.

Tagit saken i egna händer – check.

Våndats över det oerhört korkade i nämnda beslut – check.

Lyckats rädda situationen och pustar ut – check.

Renare tangentbord – check!

Idag pluggade jag på FFG. På FFG finns en nätverkssladd. En enda. Och ingen trådlös anslutning.

Idag var sladden upptagen när jag ville ha den. Jag fick gå till den inte så härliga datasalen för att uträtta min internet-business. På väg tillbaka till min plats gick jag förbi bordet där han som hade nätverkssladden satt, och då såg jag det:

- Men hallå, du har ju SURFTELEFON?! Och så sitter du här och använder upp nätverkssladden så jag måste gå till datasalen för att kunna kolla min facebook! Maken till fräckhet har jag då sällan skådat, sa jag (inte, men tänkte så högt att han borde ha hört det).

Hmpf.

Vi ska läsa artiklar och skriva frågeställningar till ett examinerande litteraturseminarium ikväll, och det är det gamla vanliga. Vi stämmer in i hela utbildningsväsendets ständiga skanderande:

GEEENUUS, TJALALALALA! GEEENUUS, TJALALALALALA! GEEENUUS….

Å ge mig en PAUS!!

Kan vi diskutera något annat?!

I-landsskit.

“Då ses vi på måndag, frisk och fräscha”, sa min arbetsgivare till mig igår.

She wish.

Jag är förkyld nåt så alldeles. Hostar och snyter mig tills det spränger i huvet.

Men jag tar den äckliga medicinen och hoppas att den fyller sin slemlösande funktion.

I wish.

Mycket gott kan man säga om göteborgarna. Det är goa gôbbar och gôtt mos och gôrbra och så vidare. Men när det kommer till logistik är de I-D-I-O-T-E-R.

Då spårvagnen/tåget/bussen anländer till hållplatsen, pressar sig alla samtidigt mot dörröppningen och lämnar endast en smal gång där avstigande kan tränga sig ut. Alltid alltid är det så. Nån sorts gemensam kod, “så gôr vi heer”.

Idag åkte jag pendeltåg från mitt nya jobb i ett stall utanför Göteborg. Vid ankomsten till stan var vi en kvart sena och på perrongen väntade en miljon stenstatyer som INTE kunde flytta sig när stressade pendlare försökte komma förbi och fram.

“Vi står här nu.

Vi ska med tåget.

Jaså, ni har bråttom?

Så synd då att vi har bildat en tratt här.”

Och jag kände att hästarna, vilkas lukt jag ännu kände i mina kläder (och vilkas mat jag ännu bar i mina strumpor), hästarna är smartare än såhär.

Om jag med mitt kroppsspråk säger

JAG BEHÖVER DET HÄR UTRYMMET; KAN DU FLYTTA DIG LITE TACK?

då får jag det.

Dom flyttar sig.

Hmm.

- Baklänges-evolution?

För andra kvällen i rad spelade vi spel i MES-kollektivet. Sällskapet bestod förutom MES själva av Ms syster Elin, och Ss mamma Harriet.

I Rappakalja lärde vi oss att afiloponi betyder “ångestfylld motvilja mot allt arbete”.

Och GENAST insjuknade tre av fem deltagare…

I maj förra året var jag med min bibelskoleklass (och några till) i Israel.

Vi strosade bland annat i basarerna i Jerusalem.

Jag hade gett mig på att jag skulle köpa ett par riktiga bjässar till örhängen, och stod och tittade på några.

- Ska du köpa dem? Jag kan pruta åt dig, sa Felicia.

- Jag kan pruta sj…

Men då hade hon redan trippat in till försäljaren och köpt örhängena åt mig för… var det 25 shekel?

Ikväll bar jag dem till födelsedagsfika hos min gymnasieklasskompis, som nyligen flyttat till stan.

Är jag inte The Number One Photoshopper, så säg?

Nej nu måste jag lägga mig och vila örsnibbarna lite. De där örhängena väger nog ett halvt kilo vardera, skulle jag tro.

Det kostar på att vara uppklädd.

Najt najt!

Jaaaaa…

…happ!

Här sitter jag. Ensam, på självaste Valentine’s day. Inte har jag fått några kort, och inga gosedjur, och det enda som blommar i lägenheten är en orange gerbera som Sofia fick i inflyttningspresent av sina tjejkompisar. Jag har inte ens ätit choklad! Ingen sa till mig att jag är snygg, ingen bjöd mig på kryssning, ingen friade till mig. Jag har inte varit på restaurang, bara på gymmet. Jag har inte sett nån romantisk film, bara Uppdrag Granskning på SVT play.

Vad ÄR det här? Har jag plötsligt blivit planetens mest ensamma person, bara för att det råkade stå 14/2 i almanackan?

Sällskap i form av… lakan.

Nej vet ni vad. Det är faktiskt okej. Det är okej. Vem bryr sig om almanackan? Jag kan ha kavaljer-audiens imorgon istället.

Ja, så blir det. Tomorrow is the day. DÅ ska här ringla en kö utan dess like, och jag ska BADA i choklad!

Choklad är livet, alltså.

Idag åkte jag till butiken för att köpa dammsugare. Jag hade förberett mig noga, läst olika tester och jämfört priser på internet, och kommit fram till att den dammsugare jag ville ha – Electrolux Ergospace ZE310P -  fanns på Elgiganten.

På Elgiganten Backaplan fanns inte min modell. De hade storebroren ZE360P, men den var väl stor i pris tyckte jag. Då föreslog säljaren en Volta.

- Jag har för mig att Volta fick ganska dåligt betyg i testerna, sa jag.

- Tja, vi har inte haft några klagomål ännu, tyckte säljaren. Vi har till och med beställt in fler för att de säljer så bra.

- Nåja, tänkte jag. Alla dina kunder kanske inte köpte 15 andra modeller att jämföra med, så de kan ju vara nöjda när de inte vet hur bra/dålig deras nya dammsugare är i förhållande till alla andra.

Men jag vilade mitt fodral och åkte till Elgiganten Nordstan istället, för där såg säljaren på sin dator att min modell fanns i 10 exemplar. På skärmen läste jag över hans axel att den skulle kosta 999:-, vilket var 300:- dyrare än vad det stått på pricerunner.se, men å andra sidan billigare än jag sett på andra ställen, men i vilket fall samma pris som stått på elgiganten.se, så det kändes rimligt.

På Elgiganten Nordstan fanns mycket riktigt, min dammsugare. Dock stod det 1290:- på prislappen.

- Kostar den det fortfarande? frågade jag lite tvivlande.

Det svarade säljaren att den gjorde.

- För jag var nyss på Elgiganten Backaplan, de hade inte den modellen, men det stod i datorn där att ni hade den här och att den skulle kosta 999 kronor.

- Då får du den för det, sa säljaren.

Utan minsta knussel! Man undrar ju lite: är det så att den officiellt sänkts i pris, men att man i butiken sneakar lite för att se om man kan få den såld till ett högre pris till ovetande kunder? Eller kan det möjligen ha varit en raggningsteknik från säljarens sida? “Du var mig en granner tös, gå på dansen med mig så får du dammsugaren billigt!”?

Det senare alternativet verkar helt klart troligast. Alla vet ju att säljarna på Elgiganten bara jobbar där för att kunna ragga. Dessutom var han lite nervös. När jag skulle gå sa han:

- Sådär, tack så mycket, ha en trevlig kväll! Eller, ehm, dag menar jag ju..! Hehe…hrm.

Jag funderade på att skänka honom mitt mobilnummer som en god gärning, men han hade ju redan tagit min adress för att registrera köpet så nån måtta fick det vara.

Glatt åkte jag hem med mitt paket:

- En blå dammsugare. Den kommer att matcha min stereo OCH mitt köksbord! VÄRSTA bra köpet.

Tills:

- AAH! Den är ORANGE! Jag har en orange dammsugare!

Men sen tittade jag igen, och såg att det var en rätt festlig brandgul nyans, faktiskt.

Och sen tänkte jag igen, och insåg att den ska ju ändå jämt stå gömd i en skrubb.

Så nu är jag nöjd.

Firar med en matlåda:

Eller kycklingpaj, som vi säger i Sverige.