Vi hälsade på ex-kombon (hon som var slut-M:et i MEM innan MEM blev MES) i Dalarna.

Där fanns tussilago och många söta barn samt diverse trevliga släktingar att våldgästa. Grantvä’r hade vi mä.

Jag beskådade senaste nytt på kusinbarnsfronten, Adam Bertil Ceasar, samt även nämnde ABCs “extrafinger” (sedan länge avskiljt från resten av ABC, numera reducerad till en svart stump i en silverburk) och ABCs ömma moders uppstoppade barndomsvän Kalle. Det var mycket trevligt. Jag åt även pastasallad hos faster och farbror och såg grannens åker brinna. “Pinsamt för Göte.”

Jag blev också lite lätt tårögd över alla vackra skåp och bonader och framför allt tapeter som syntes vart vi än kom. Dalarna har sina goda sidor, det vill jag säga.

Kompensation för Elins barndom. "Då fanns det max 6 st tussilago", och man fick ju bara plocka hälften...

Till mitt försvar hade jag solen i ögonen..

Ser ni brandbilarna? Inte? Det är de små små röda prickarna där borta vid träden.

Pastasallad in the making

TYPISK MU-gest!

Orlando-minen

I Unossons to die for-veranda

Vår vackra ex-kombo <3

När vi åkte tåg mellan Katrineholm och Sala satt en välartikulerad liten kille, kanske fyra år gammal, tillsammans med sin mamma tvärs över gången från oss. Han kunde låta precis som västtrafik-rösten!

- Nästa: Hjalmar Brantingsplatsen.

Många orter kunde han.

- Nästa: Strängnäs.

Fast efter en stund spårade han ur.

- Nästa: Potatisgris.

- Jag har fyra stickade tröjor.

- Det har jag också!

- Men jag har julkrubbefigurer!

- Men jag har papper om pensionssparande…

Snart fick jag dock se mig besegrad. För hur tävlar man mot nån som har julkrubbefigurer, soppslev, canvastavlor, brödkniv, presentpapper, glitterklister, fyra burkar torkad svamp, två par trasiga byxor, garn, hebreiskabok, uteidrottsskor, två datorer, tre par vantar, pokémonkort samt en plastpåse med fyra tops i? Då hajtar (stavning?) det inte långt med tre nagellack…

Så till slut, efter buss, tåg och bil, ankom vi till det nilssonska residenset i Snärshult. Där hade de tre meter snö och en galen katt.

Idag har vi beskådat det snöklädda Snärshult, imponerats av Elins pappas egenkonstruerade korsord samt hälsat på Evelina.

I eftermiddag bär det av hem till Oröd. Wiii!

Jag bodde i Göteborg i ett år. Där lärde jag mig dricka te.

Undras just var man skulle behöva flytta för att lära sig dricka kaffe?

Jag gjorde ett sista försök att döda denna skit-fredag med lite hårdrock. Dessvärre fanns det bara datorhögtalaren att tillgå så ljudet var ingen hit, men allright.

Då kommer Elin:

- Är det okej om jag skruvar ner lite?

- ….

SKRUVA NER?!

Jag lyssnar på HÅRDROCK!!!

I rest my case.

Fredrik är min extra-bror som jag saknat sjuuukt mycket på det senaste, eftersom det var sjuuukt längesen vi sågs. Men nu blev det av i alla fall! Det var värt en lång bussresa.

Tillbaka i stan tittade vi inom Karls lya i tjugofem minuter, slukade en enligt menyn vegetabilisk pizza på tio minuter, och sen var det hemgrupp hos Emma. Första gången jag besökte studenthemmet Jeriko, och efter ett år i lägenhet med måskakel och brunlaserade lister och aprikost badrum var hennes plejs en dröm av vitt och gammalt. Kanhända flyttar jag dit nån gång.

Idag har vi varit hos Evelina på Mary Kay-party. Väldigt mysigt. Lite fjantigt  känns det ju när man sitter där framför sin lilla specialspegel och duttar anti ageing-kräm med vitaminkapslar på kinderna, men det är ändå nåt visst med såna där tjejträffar – att bara fika, prata och pyssla om sig lite, det mår man faktiskt rätt bra av.

Efter att Evelina gått över mitt hår en vända med saxen åkte jag sen till FFG för att plugga. Och sen var det franskalektion. Och sen jag kom hem därifrån har jag klämt trehundra mail, tror jag bestämt.

Imorgon bär det så av till Degla, Aneby för hovkurs. Det blir kul! Har lite vånda för alla pengar jag gör av med, men vad gör man? Kunskap kostar. I detta fall skjortan.

Men nu. Lite sömn på det här sutte inte fel.

Köttfärssås med vilt-karaktär, 8 port

Mustig köttfärssås som passar bra på hösten. Gör ungefär såhär:

Hacka en till två gula lökar. Fräs dem tillsammans med ca 800 g köttfärs av valfri sort (egentligen ska det ju vara viltfärs, men “what the heck, som Glens morsa skulle ha sagt”). Färsen ska ta färg men inte löken (Öva öva!).

Salta och peppra. Om du vill kan du damma över lite chilipeppar och/eller paprikapulver också, det gör jag alltid på köttfärs . Ingen aning om det är bra, men jag inbillar mig att det blir godare då.

Mortla 7-10 torkade enbär och blanda ner efter de andra kryddorna. Om du inte har en mortel kan du krossa dem under bladet på en stor kniv och sen hacka smått smått. Fast det är jobbigt. Jag gjorde på det jobbiga sättet och tänkte att “man kanske skulle önska sig en mortel till jul… Eller förresten, är det sånt man bara önskar sig i bröllopspresent?” Sen kom jag på att jag har ju inte ens nån pojkvän, så det kanske inte är hela världen om jag önskar mig en mortel i 22-årspresent. Så voilà, familjen, min önskelista:

1. Mortel

Efter kryddorna, ös på två burkar/paket krossade tomater, häll nån dl vatten i varje och töm i grytan – då får du med dig det sista av tomaterna, och såsen blir lagom spädd. Låt koka upp under tiden som du river lite (1-2 dl) rotselleri.

När såsen kokar, kasta i sellerin och två buljongtärningar. Sänk värmen, lägg på lock och låt sjuda en stund. Smaka efter 10-12 minuter, krydda upp om det behövs.

Servera med fullkornspasta, sallad och ostkräm.

Ostkräm ska egentligen göras på crème fraiche och västerbottensost, men jag gjorde den på turkisk yoghurt och hemmalagrad hushållsost (hemmalagrad ost berättar jag om en annan gång). Och egentligen ska det nog vara 1 del yoghurt till 2 delar ost, men jag körde 1:1. Och egentligen ska det väl klickas upp i en fin skål men jag lät det vara i burken för att spara disk.

Nu får den där gubben ännu mer publicitet. Hoppas att han inte stämmer mig.

Har man, som jag, gröna tummar mitt i handen, kan man ta några blad klen hemmaodlad persilja och stö på. Eller kan man köpa en kruka färdigodlad och klippa ner i maten, men det är inte så miljövänligt eftersom de är krävande att transportera.

Man kan annars strunta i kaninmaten och bara äta köttet. Det är också gott.

Jag tittar på alla mina bilder och minns

…Sniken-kullen i oktober…

…pepparkaksbaket i december…

…Hannas avskedslunch…

…Tessas Hollywood-fest i mars…

…grillkvällen på Ramberget i april…

…och Israel såklart!

På onsdagen hade vi våra sista lektioner.

Sedan följde avslutning i Buråskyrkan med hela FFG.

Några av oss rundade (!) av kvällen med bowling.

Mina kära vänner. Jag kommer att sakna Er! Ni med er klokskap och skarpsynthet, omsorg och humor, trygghet och ödmjukhet och knäpphet och många andra egenheter, som jag har varit så glad för att få ta del av. Jag hyser för Er mycket varma känslor. Vi ses i sommar! Och i höst. Och i himlen!

Under avslutningsandakten sjöng vi psalmer med många (alla!) verser och läste tidebön tillsammans som vi gjort hela året, varje morgon och varje middag. Och just denna gång föll det sig så att vi läste psaltarpsalm 103, den psalm som varit min egen morgonbön under det gångna läsåret. Jag som tyckt att jag lyckats knyta ihop säcken fint med att bära samma klänning som jag hade på mig första dagen, fick stå tillbaka för Gud, som är strået vassare på snygga detaljer.

Lova Herren min själ, ja hela mitt inre ska prisa hans heliga namn!

Lova Herren min själ, och glöm inte alla hans välgärningar,

han som förlåter dig alla dina synder och botar alla dina sjukdomar,

han som återlöser ditt liv från förgängelsen och kröner dig med nåd och barmhärtighet,

han som mättar ditt begär med sitt goda, så att du blir ung på nytt som en örn.

Herren handlar rättfärdigt och skaffar rätt åt alla förtryckta.

Han lät Mose veta sina vägar, Israels barn sina gärningar.

Barmhärtig och nådig är Herren, sen till vrede och stor i nåd.

Han går inte ständigt till rätta och vredgas inte för evigt.

Han handlar inte med oss efter våra synder och lönar oss inte efter våra missgärningar.

Ty så hög som himlen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom.

Så långt som öster är från väster, låter han våra överträdelser vara från oss.

Som en far förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig Herren över dem som fruktar honom,

ty han vet hur vi är skapade, han tänker på att vi är stoft.

En människas dagar är som gräset, hon blomstrar som markens blommor.

Vinden drar fram över dem och de är borta, deras plats känner dem inte längre.

Men Herrens nåd varar från evighet till evighet över dem som fruktar honom

och hans rättfärdighet intill barnbarn,

när man håller hans förbund och tänker på hans befallningar och följer dem.

Herren har ställt sin tron i himlen, hans konungavälde omfattar allt.

Lova Herren, ni hans änglar, ni starka hjältar som utför hans befallning, så snart ni hör ljudet av hans befallning.

Lova Herren, ni alla hans härskaror, ni hans tjänare som uträttar hans vilja.

Lova Herren, ni alla hans verk, överallt där hans välde är.

Min själ, lova Herren!

Elin besöker Apoteket fem gånger.

Maria funderar på vilket nagellack som är bäst att ha i Israel – det blåa eller det röda?

Men röda pelargoner finns där. Och så en cyklamen i vardagsrummet. Och i stan blommar de japanska körsbärsträden.

Våren är helt okej, alltså.