Archive for the ‘Jeansdiskussionen’ Category

“8 par, är det lagom?”

Egentligen handlar det inte om antal par. Det handlar om hur man tänker. Det handlar om att man inte ska förbruka onödigt mycket resurser.

Jag tycker att man ska ha i åtanke att allt som producerats har kostat resurser nånstans. När jag köper ett plagg har textilfibrerna odlats eller framställts i ett labb, sen har de vävts till tyg nånstans, sen färgats (eller så gjordes det före vävningen men ni fattar), sen har de transporterats till ett annat ställe för att sys ihop till plagg, sen har de kanske ytbehandlats (t ex jeans som ser slitna ut eller plagg med tryck) och sen har de transporterats i ett eller flera steg till den butik där jag köper mitt plagg. En massa tid, arbete och naturresurser har förbrukats. Är det värt det om jag köper en tröja och använder den en gång? Om man dessutom tänker på att många av textilarbetarna kanske inte har det så prima, kunde man ju eventuellt skära lite i sina mode-needs.

Dagens snabba modeväxlingar och det där slit- och slängmodet när man köper en top för att använda den en gång, det är en resurskrävande livsstil som vi västerlänningar lagt oss till med. Och jag tycker inte att det är rätt. Jag tycker att med tanke på hur mycket resurser som går åt i tillverkningen av kläder, så borde vi använda kläderna bättre.

Detta är å andra sidan inte möjligt med t ex billiga toppar från H&M, eftersom de tappar form, färg och går sönder efter bara några tvättar. Så om man vill köra ett mer ekologiskt kläd-tänk kanske man ska fundera över kvalitén i de kläder man köper.

Vintage och second hand har den fördelen att kläderna ofta är av god kvalitet – fredagstopkulturen fanns inte förr, kläderna som såldes var färre men av bättre kvalitet. (Detta gäller åtminstone de lite äldre kläderna – ibland hittar man ju tröjan från -99 som slets upp redan innan millenieskiftet men som nån ändå verkar tro är åtråvärd fortfarande.) Second hand-kläder som ser hela ut är ju bevisligen välgjorda, eftersom de hållit ett bra tag redan.

Dessutom är ju återvinning (till skillnad från att kasta det man tröttnat på) ett sätt att ta bättre vara på de resurser som kläderna förbrukat – ju fler användningar per plagg, desto mer “lönt”.

Man kan också laga och göra om. Sy i den där knappen och använd byxorna i stället för att köpa nya. Sy om, sy in, sy på, sy i osv. Ni fattar. Syjunta är ett skittrevligt sätt att träffas. Dessutom är det trendigt (om nån nu tycker, eller mot förmodan efter detta skulle våga yttra, att det känns viktigt).

Här är jag väldig influerad av ett utdrag ur Modemanifestet som jag läste i Kupé (s 69). Blev lite sugen på att läsa hela boken, för hon säger rätt mycket vettigt.

Okej, cred till dig Ebba för att du vågar kommentera i min blogg när jag bara mosar dina åsikter. Men nu måste jag svara igen.

Låt folk göra sina egna val. Måhända att arbetsvillkoren är usla i Kina, men hur ser deras sociala skyddsnät ut? Det är väl ändå bättre att folk har jobb. Nää, sluta lägga över ansvaret på konsumenterna. /Ebba

WHAT?! Vadå ‘lägga över’? Det är ju vi som har ansvaret! Näringslivet och de styrande i respektive land också, naturligtvis, men var och en måste ju vara ansvarig för sina egna handlingar, annars blir det ju absurt! Om jag köper bajs-jeans när det finns bra alternativ, och om jag köper mycket mer än jag behöver, då är det mitt ansvar. Det kan finnas olika förklaringar till mitt handlande, men ytterst är valet mitt. Vems skulle det annars vara?

Såklart att Levis eller H&M eller whoever ser till att tjäna så mycket pengar de kan! Om de kan pressa ner kostnaderna genom att köpa in kläder från företag i öst med billig arbetskraft, så är det klart att de gör det! Jag tycker att det är dåligt, men sådan är verkligheten. Fakta. Sen är det upp till mig att godkänna och understödja det genom att handla av dem, eller att ta avstånd.

Min största makt ligger i det att jag som konsument kan göra val. Köpa, eller bojkotta. Hur skulle jag annars påverka? Ringa Kinas president och be honom ge killarna på lagret lite schysstare villkor? Kanske får det effekt, kanske inte. Men om jag låter bli att köpa “smutsiga” jeans från nåt företag, ja då går det företaget miste om den vinsten! Konkret, direkt effekt. Om jag dessutom frågar i affären “Var är de här jeansen producerade? Av vilka material? Under vilka villkor? Har ni koll på processen eller köper ni in kläderna av nåt lokalt företag? Hur väl efterlevs era policys, följer ni upp det?” osv och berättar att jag vill ha sånt som är rättvist och miljövänligt producerat, då bidrar jag till att skapa en efterfrågan. Och som vi vet vill företagen producera det som efterfrågas, för det tjänar de på. Om det går bra för företag som anstränger sig för att producera kläder på ett bra sätt, då vill fler företag följa efter.

Dessutom tycker jag, som jag skrivit tidigare, att solidaritet är var människas plikt. Situationen för textilarbetarna i Kina berör mig. Jag vill hjälpa dem om jag kan. Och när man vill förändra något, är det ofta enklast och bäst att börja med sig själv. Jag kan inte bestämma vad Kinas president ska göra, men jag kan bestämma att JAG bara ska köpa nya jeans om jag behöver, och när jag väl köper något kan jag bestämma mig för att köpa det som är tillverkat under schyssta förhållanden.

Jag tror att vi ibland har lite svårt att inse vidden av de konsekvenser som våra val får. Hur vi i våra inkörda rutiner och tidsenliga livsmönster faktiskt understödjer rätt mycket skit. Ta bara det här – ett realistiskt exempel på hur vinsten fördelas mellan länkarna i klädproduktionskedjan:

Ett par jeans kostar 600 kronor. I produktionskedjan finns många inblandade, bland annat ”textilarbetaren Vinita” som syr jeansen, ”Tara Factory”, fabriken där jeansen tillverkas, ett märkesföretag ”Benzin” som ansvarar för jeansens design, och också butiken ”Profit” som säljer jeansen i Sverige. Vinsten fördelas då ungefär såhär:

Profit: 300:-

Benzin: 150:-

Tara: 78:-

Vinita: 6:-

Till detta kommer kostnader till transport, tullar, skatt på 66:-.

(Källa: fairtrade.se, med början på s 9.)

Apropå mitt ondgörande över Marcellas jeans:

Det är väl bra att folk håller hjulen igång. Utan handel försvinner jobben och vem tjänar på det? /Ebba

För det första tror jag inte att jeans-sektorn är det som håller Sverige på fötter. De flesta jobbtillfällen som mina jeans skapar finns i asien, där fattiga (kvinnor) sitter och skaffar sig förslitningsskador till skitlön. Och det tycker jag inte man ska understödja.

Samtidigt är det sant att modeindustrin är stor i Sverige. Och jag har inget emot att folk får lön för att göra modetidningar, vara modeller, butiksbiträden osv. Fine med det. Men jag BLIR så lack på allt gullifierande av köphysterin! “Oups, nu råkade jag köpa den där asdyra kavajen iaf. Amen det får det vara värd – den är ju to die for! Och det kan jag vara värd efter den här veckan.” Nä, mode kan inte fylla ditt inre hål, nä, kläderna kan inte få kosta hur mycket som helst och nä - det blir inte plötslig okej att understödja en skitindustri bara för att du jobbat extra hårt den här veckan!

Sveriges ekonomi knäar inte för att vi nöjer oss med tre par jeans var. Och om man är en sån (som jag) som tröttnar fort kan man skicka sina kläder i kretslopp – sälj och köp second hand. Det är så inne nu att det blir lättåtkomligt för vem som helst.

Kära välutbildade landsmän – låt oss inte spela dumma.

(För den som vill läsa nåt om kläd- eller jeansindustrins miljö- osv-påverkan, kolla t ex på wwf.se,  fairtrade.se eller renakläder.org. Eller googla dig fram – det finns massor av information! Här är ett exempel.)

Jag blev så arg idag när jag läste Metro.

Metros moderedaktör Marcella Mravec ska “bli stilsmart och detoxa sin garderob” – och det visar sig vara välbehövligt, för i Marcellas garderob görs en “besvärande upptäckt”: 19 par jeans.

19 PAR JEANS!!!! ÄR DU SJUK, MÄNNISKA?!

Har du tänkt på att tillverkningen av ett par jeans kostar ett torrt land 6600 liter vatten? Har du tänkt på att dina nya must-haves svalde ett halvt kilo kemikalier innan de trillade ner i din shoppingbag? Har du tänkt på de hälso-, miljö- och ekonomiska problem som jeanstillverkningen skapar och bidrar till i andra – fattiga – delar av världen?

Och vad mer är, har du tänkt på att du som moderedaktör för en stor tidning är en förebild för många unga i Sverige? Har du tänkt på att den bild du ger av modekonsumtion, sätter ett avtryck i många människors livsstil? Har du tänkt på att dina val kanske är viktiga?

Det är ingen nyhet att jeans inte är miljövänliga. Och ingen är så dum att den tror att man FAKTISKT BEHÖVER 19 par jeans.

Shape up, Marcella!

(Och du som läser? Hur många par jeans har du?)