Archive for the ‘Innan poletten trillade ner’ Category

Jag klottrar mycket bloggspån på små lappar, kvitton och annat som råkar finnas till hands. När jag tömde 2010-almanackan hittade jag en nedskribblad felhörning från i höstas:

I Göteborg pratar spårvagnarna. Ni vet, när de kommer in på perrongen så säger de var de är på väg?

Well, jag mötte en spårvagn som enligt skylten var linje 1 mot Västra sjukhuset, men den vart lite stor i korken så den sa:

“Linje…

…ett…

…mot…

…VÄRSTA SJUKHUSET!”

Igår åkte jag och Elin till Horred för att hälsa på Fredrik (mamma: du vet han som var på den där bilden och som jag INTE är ihop med), bibelskoleklasskompisen till vilken de kollektiva förbindelserna är så dåliga att det tar lika lång tid att åka till honom som att åka till Skåne, fast det bara är 7 mil.

Fredrik är min extra-bror som jag saknat sjuuukt mycket på det senaste, eftersom det var sjuuukt längesen vi sågs. Men nu blev det av i alla fall! Det var värt en lång bussresa.

Tillbaka i stan tittade vi inom Karls lya i tjugofem minuter, slukade en enligt menyn vegetabilisk pizza på tio minuter, och sen var det hemgrupp hos Emma. Första gången jag besökte studenthemmet Jeriko, och efter ett år i lägenhet med måskakel och brunlaserade lister och aprikost badrum var hennes plejs en dröm av vitt och gammalt. Kanhända flyttar jag dit nån gång.

Idag har vi varit hos Evelina på Mary Kay-party. Väldigt mysigt. Lite fjantigt  känns det ju när man sitter där framför sin lilla specialspegel och duttar anti ageing-kräm med vitaminkapslar på kinderna, men det är ändå nåt visst med såna där tjejträffar – att bara fika, prata och pyssla om sig lite, det mår man faktiskt rätt bra av.

Efter att Evelina gått över mitt hår en vända med saxen åkte jag sen till FFG för att plugga. Och sen var det franskalektion. Och sen jag kom hem därifrån har jag klämt trehundra mail, tror jag bestämt.

Imorgon bär det så av till Degla, Aneby för hovkurs. Det blir kul! Har lite vånda för alla pengar jag gör av med, men vad gör man? Kunskap kostar. I detta fall skjortan.

Men nu. Lite sömn på det här sutte inte fel.

Igår läste jag en artikel om tre bröder som blivit kristna.

Jag lärde känna den äldsta brodern lite grann för några år sedan, de där åren efter konfat då man åkte mycket på läger. Jag tog för självklart att han, liksom jag och så många andra av mina kristna kompisar, “varit kristna hela livet”, dvs var uppvuxen i kristen familj  och alltid hade gått i kyrkan, haft aftonbön hemma osv.

Men så efter något år fick jag reda på att nej, han hade blivit kristen på sitt konfaläger. VA?! HAN!? På sitt KONFA??? Han som verkar så… stabil. Händer sånt? Wow. Min bild av denne kille, men ännu mycket mer min bild av kristendomen, vändes helt upp och ner. Att kristendomen kunde verka attraktiv för någon som inte redan såg sig själv som en del av den… det var liksom nåt nytt. Jag tyckte att jag nästan bara hade mött motsatsen.

Senare har jag ju kommit underfund med att det kanske inte är kristendomen som drar, utan Kristus. Gud är ju en person! En person som längtar efter en relation med oss människor. Som gett oss allt. Som gett sig själv på ett kors för att riva den mur som är vår synd, så att relationen kan bli möjlig. Och som ger oss tron. Även den är en gåva.

Gud sprutmålar inte människor med tro. Tron ges åt den som vill ha den. Och tron är inte en bomb som slår ner. Man blir inte bombsäker direkt. Ibland känner man så, men oftast inte. Det är mer ett val man gör. Och då väljer man inte kristendomen. Man väljer Kristus, liksom han först har valt oss. Och här verkar vi, våra olika bakgrunder till trots, tänka exakt likadant, jag och min vän i artikeln (på tal om favoritbibelställen):

“Jag tycker också mycket om när Petrus säger “Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord”. Jag kan känna igen mig i detta. Ibland är det tungt att vara kristen och jag kan fundera på varför jag är det. Men så tänker jag precis som Petrus: “Herre, till vem skulle jag gå?” Om man funderar lite på vad alternativet till att vara kristen skulle vara, kan man t ex lyssna på Pink Floyd och Two lost souls swimming in a fish bowl…. Då får man en känsla av vad den totala hopplösheten utan Gud innebär. Man tittar ner i avgrunden och sen flyr man tillbaka till Gud och tar ett stadigt grepp om honom.”

Artikeln finns att läsa i Till Liv, nr 6/2010.

If you’re happy and you know it

say amen, amen

say amen, amen

If you’re happy and you know it

say amen, amen

If the spirit falls on you

makes you shout HALLELUJAH!

If you’re happy and you know it

say amen, amen, amen, amen!

“Bli naturligt vacker”

“The natural look” är den spackligaste av alla lookar.

Naturligt vacker är inte nåt man är. Det är nåt man blir.

Med hjälp av ett speciellt puder för bara ninty-nine ninty-five.

Go for it, girls!

Idag när jag tittade bland gamla skivor här hemma hittade jag denna:

Det ringde en klocka, och jag fick för mig att detta har nog en gång i tiden fått mig att rysa och fantisera.

Jag stoppade den i datorn, och mycket riktigt. Det var något bekant över musiken, och långt ner i mitt medvetande hittade jag känslor som detta en gång rört upp.

Jag kan se vad som tilltalade Maria Gunnarsson 6 år (eller vad jag nu var) men tyvärr är jag inte lika begeistrad femton år senare. Merits sångröst är alldeles förfärlig, det är Kikki Bettan Lotta för hela slanten och jag vill bara be henne liksom dem att pensionera sig. Som tur är gör Spelman skäl för namnet och spelar sin fela vackert, om än inte med stor variation.

Jag tänkte att vad synd, detta kommer jag inte kunna lägga upp på bloggen, för hur stor är chansen att man hittar detta på internet?

Men tji fick jag. Så här får ni:

Merit Hemmingsson/Spelman – Carpe Diem

Fredag kväll klockan 23 hände det mest osannolika.

Ett femtontal personer väller in i köket i Oröd, där jag sitter, flottig och hemsk (samt efter vällandet även utomordentligt chockad), i färd med att leta recept på varm smörgåstårta över internet.

Recepten var en desperat åtgärd av mamma för att jag inte skulle hinna gå och lägga mig innan horden av luriga Canticumare nått Oröd i sina bilar.

Flottig och hemsk var jag för att jag trodde att Betty med eventuella ackompanjerande överraskare inte skulle komma förrän kvällen därpå.

Och vällandets orsak är med all sannolikhet att de där Canticumarna, de är inte riktigt kloka.