Maria Gunnarsson

Archive for the ‘I ödmjukhetens tecken’ Category

Det är det fulaste ordet jag vet. Det absolut fulaste.

När Måns sa det i julkalendern förra vintern ville jag krypa under mattan av obehag.

Men jag tänjer mina gränser.Livin’ on the edge.

Haha, vad ni är roliga. Plötsligt får jag drösvis med kommentarer, varav de flesta går i samma skuldmedvetna ton. Som att ni snattat ett Japp i affären varje dag i tre månader, och nu är ni påkomna och måste gå dit varje dag och betala istället. Håhå, det kan ni ha med er. Tihi.

Ikväll stoppas alltså fötterna under Orödatäcke igen. Här sparas fortfarande tre gånger så många plastkassar som det förbrukas, översta hyllan i kylen dignar fortfarande under all mjölk och fil, det finns fortfarande alltid godis hemma, och lakanen viks fortfarande på det korta hållet fast det ryms mycket bättre i skåpet om man viker dem på det långa hållet. Gamla hundar står helst, det är alldeles uppenbart.

Bara en sak är konstig. I badrumsskåpet i badrummet på nedre våningen står en mugg men nio tandborstar i, min inräknad. Nio?! Vi sex personer i hushållet, mig inräknad. Och alla borstar inte ens sina tänder på nedervåningen.

Hmm, sommaren börjar med ett mysterium.

Spänningen stiger.

Idag såg jag kungen på stan. Ganska märkligt att han skulle vara ute och spatsera i Göteborg bara sådär, men det var han i alla fall. Han verkade inte alltför upptagen, så jag bestämde mig för att ta mod till mig och gå fram – hur många chanser får man, liksom?

Man skulle kunna tro att vår kung är svårtillgänglig och tråkig, men inte då. Det skulle visa sig att vi har ganska mycket gemensamt: Han tycker om att åka skidor, och jag bor med en som tycker om att åka skidor (plus att jag har varit ute rätt mycket i snön i vinter, faktiskt). Han arbetar som ett slags ambassadör för Sverige, och jag är också bra på att snacka upp (eller ner) saker. Han har blivit tagen för fortkörning, jag har också kört för fort några gånger. Jag är stelopererad, han är dyslektiker.

Efter ett tag kom det fram att han också läser en del bloggar, och det visade sig att han läst min! Han hade köpt hittepået om att jag känner UnderbaraClara, och då fick jag skämmas lite. Man vill ju inte fara med osanning inför Hans Majonnäs Honungen. Men han verkade inte ha tagit illa upp.

Vi skrattade och pratade och hade det så väldigt trevligt ända tills kungen var tvungen att springa vidare till ett möte, och jag hade en buss att passa. Men vi lovade att hålla kontakten framöver, och i december ska jag hoppa in som hans ersättare på nobelfesten, då han är bortrest.

Kanske att han nån gång får gästblogga här också. Han verkade bra sugen…

Igår kväll var jag på talkshow i Smyrnakyrkan här i Göteborg. Det var riktigt bra faktiskt. UnderbaraClara var med.

Hon hade annonserat sitt Göteborgsbesök i bloggen naturligtvis, och uppmanade även läsarna att komma och prata med henne efteråt. Jag beslöt att trotsa nervositeten och följa denna uppmaning. Hur många chanser får man, liksom?

Det skulle visa sig att vi hade mycket gemensamt, Clara och jag. Båda är kristna, båda gillar pelargoner, båda sjunger bra, båda går alltid snyggt klädda, båda har ett klatschigt språk och bådas bloggar har dagligen massor av besökare. Vi har samma humor, Clara och jag. “Oj, vad du är rolig, Maria!” sa hon när hon hämtat sig efter skrattattacken som följde på mitt Göta Kanal-skämt. Hon skrattade förresten åt allt jag sa.

Så småningom kom samtalet in på bloggeri, och då kom det fram att jag också bloggar, och vi började prata om det. Då visade det sig att hon följt mig sedan ett och ett halvt år tillbaka. “Nejmen, är det du som är Mary! Din blogg är en av de få jag läser regelbundet. Jag läser många bloggar, men du vet de flesta skriver ju inget vidare. Fina bilder är alltid kul, men du skriver bra också, och då blir det liksom lite mer intressant! Jag gillade särskilt dina inlägg kring förra julen, jag kan inte få nog av dem! Hur ni stressade dagen före julafton, och den halvmeterlånga handlelistan, hahaha! Och sen var kvittot ännu längre! HA HA HA!”

Och så där höll det på. Vi hade jättetrevligt, men till slut var jag tvungen att gå, och Clara fick ju ägna sig lite åt sina fans också. Men vi lovade i alla fall att hålla kontakten, och i april ska jag hoppa in och blogga för henne då hon är bortrest. Det ska bli kul.

Tjatja…