Archive for the ‘Folk är inte kloka’ Category

Torsdag 14/7, 08:15 Frukosten avslutad. Överbliven fil ska lämnas i kylskåpet till nästkommande gästs förfogande. Vi funderar över vad vi ska skriva på den.

“Helt ospottad fil”

“Endast 0,5% laxermedel”

“Fil utan salt…eller?”

Det blir “Varsågod”.

*Fail*

10:00 Vi påbörjar bestigandet av Getryggen, toppen vi sparat till dagen med finast väder. Och prognoserna stämmer! Vädret är alla tiders. Samma gäller för humöret. Möjligen finnes mellan dessa två faktorer ett samband.

11:45 (kanske) Vi når den växtzon som enligt skyltarna kallas “gräshed”, och här är otroligt vackert. Mamma övermannas plötsligt av nån sorts Sound of Music-rus, och vi tvingas lämna henne bakom oss. Medan hon skuttar runt och plockar blommor svängande sin kjol och sjungande “The HIIIIIILLS are aliiiiive”, fortsätter vi andra mot toppen.

12:05 Det är rätt brant. Jag har svindel och får känslan av bakåtvikt hela tiden. Blir arg på mig själv för tramset och på Johan för att han inte respekterar tramset utan ska hålla på och testa gränserna, sen biter jag ihop lite och fortsätter.

12:15 Vi kommer till en snöfläck. Elin är lyrisk. (Låt oss här bara kort repetera de saker som gör Elin lyrisk: Varmt väder, kallt väder, små djur, stora djur, leksaksdjur, socker, teve samt övriga exotiska saker eller tanken på dem.) Jag tar två steg ut i det hala, får svindel-skov och inser att jag nog ska stanna på fastlandet, om än också det lutar. Övriga ägnar sig åt snöbollskastning.

13:00 Vi når toppen och hittar… ett Närke-märke. Öh?

Närke-märket med Norge i bakgrunden

Detta är toppen. Alla (utom mamma) är på topp.

- Up top!

Vi tar en seriös bild.

Och många oseriösa.

(Horisonten kind of gives it away… men sen gick det bättre.)

Johan, den klanten, trillar ner för ett stup.Men pappa bara kollar i sin kikare hela tiden.

Situationen för mina tankar till hur det var när vi, nån gång i början av nittitalet, hade fått videokamera hemma. Carl hade precis lärt sig cykla, och pappa skulle filma honom. Under några sekunder ser man pygmé-Carl i skitful gigantisk metallicgrå hjälm som vinglar neråt grusvägen på sin vita BMX. Sen glider kameran iväg och resterande två minuter film består av betande kor samt blå himmel. Ni förstår, vår far är mycket naturintresserad…

13:20 Vi ser renar! De är långt bort visserligen, men vi ser dem!

13:40 Nedstigningen börjar. Nu har jag plötsligt inte alls svindel längre! Lutningen är densamma, men nu har jag inga problem, så länge jag inte tittar uppåt.

Hur kan det vara så? Det här

är alltså skitläskigt medan detta

är helt okej?! Knäppt.

14:05 Johan ringer ner till mamma. Hon har det bra. Hon har mmsat vykort: “Jag sitter på en fjälltopp och har fantastisk utsikt. Väntar på familjen som varit högre upp. Sitter bland vackra fjällblommor(…)”  Till svar får hon från morbror: “En fråga: om nu du sitter på toppen och de andra är högre upp, flyger de? Här pissregnar det. Ha det bra!”

14:30 Reunion! Vi intar resterande matsäck och beger oss sedan hemåt.

16:20 Tillbaka på fjällstationen. På toaletten vid bagagerummet finns en skylt: “Attention. No objekts to be placed on the top of the lighting unit.” Alltså: Någon var här och letade efter saker att ställas på toppen av ljusenheten, men hittade inga, och vill bara uppmärksamma sina fellow toabesökare på detta.

19:15 Vi har duschat, ätit, packat och nu går transferbussen. Det känns lite vemodigt, men nu är vi alltså på väg hem. I Enafors har vi en timme mellan buss och tåg, då traskar vi till Enaforsholms gård, där vår farbror jobbat en gång i tiden. Pappa är lite nostalgisk när han pekar bort mot Silverfallet och berättar om hur de vandrade upp genom den dalen för sisådär trettio år sen.

20:15 Bye bye fjällen!

Fredag 15/7 05:21 Stockholms Central. Snabbt som allri dä har vi kravlat ur den kvava sovkupén, som genom ett under lyckats få med oss all packning och nu fyller vi, tillsammans med alla de andra resenärerna från vårt tåg, Pressbyrån i sökandet efter frukost.

06:10 Tåget mot Köpenhamn inkommer till stationen. Under följande tågfärd byter familjen inte många ord. Den äter och sover mest. Som ett sex personer stort spädbarn, om ni så vill.

10:00 Ankomst till Hässleholms station. Mamma och pappa vill så gärna åka till ICA Maxi att de får det, barnen åker istället hemåt för att starta tvätten. Semestern är officiellt slut.

Onsdag 13/7: En kortare tur längs Storulvåfjället till Ulvåtjärnarna. Alla är trötta och ömma. Våra olika önskningar i tempo-frågan börjar gå alle man på nerverna. Det regnar lite. Johan har ont i knäna. Mamma hungerstrejkar. När vi, långt om länge, siktar stugan där vi tänkt luncha, finner vi att bron över ån precis intill stugan har sjunkit och nu befinner sig under vattnet istället för över. Då brinner den sista lilla stubinstumpen upp illa kvickt och familjen surnar till. “Vi skulle ha ätit innan!” “Jag vill IIIIN!”  “Jag tänker INTE bli blöt om fötterna!” “Jag orkar inte gå mer!” Vi enas till slut om att sätta oss i lä och äta, fast det regnar och några fryser. När blodsockret sedan stigit och några extra paltor flyttats från packningen till kropparna, går allt lite bättre. Pojkarna tar en tur till närliggande Ulvåtjärn, medan flickorna vänder hemåt. En bastu, en kvällsmat, en chipspåse och en omgång TP senare är alla nöjda och vi går till sänga.

Nämen vad ÄR det här?! undrar ni nu.

Men det är inte jag.

Det är blekingarna.

I Jämtland är Snasarna = två fjäll nära Storulvån, men i Blekinge är snase = snopp.

Helt perversa, alltså.

Tisdag 12/7, 11:09; Hemskt mycket hej. När man möter nån längs vandringsleden utbryter ett väldigt hälsande. Alla i det ena sällskapet måste hälsa på alla i det andra sällskapet.

- Hej.

- Hej.

- Hejhej.

- Hej.

- Hejhej.

- Hallå.

- Hej.

- Hej.

- Hej.

- Hejsan.

11:20; Jag börjar gilla det här! Det  kanske inte toppar Bornholm, men det är i alla fall bättre än Åland 2008. Det går till historien som en riktig fail till semester. Ingen mysig stuga, inget konsthantverk, ingen fisk, inget nöjesfält, ingen bra service, ingen spännande natur, inga stora vyer, det var inte ens särskilt billigt.

11:30; Ordvitsarna haglar. Skit också, det smittar! Snart är jag redo att bli farsa.

När man får till det riktigt bra, då gör man såhär, som Barney Stinson fast i Elinsk tappning:

Böjd handled skareva.

11:47; Här skräder vi inte orden. Carl missförstår Johans redogörelse för matsäcken. ÄR NI DUMMA I HUVET, TRE MACKOR?!!! Sa han som har på sig en fit-jacka. Könsordsfive!

11:54; Vi ser fjällämlar. Elin MÅSTE fota. Vi andra MÅSTE vänta, tydligen. Johan jämför Jämtlandsfjällen med Söderåsen. Oups.

12:15; En fjällämmel går till attack och försöker äta Johan och Elin, vilka i sin tur försöker äta mackor. Ingen kommer till skott med ätandet, det hela resulterar alltså i en loose-loose-situation. Men Elin lyckas åtminstone till slut knäppa en bild på den eländes råttan, så på det viset blir det ju lugnare i alla fall.

14:15; Vi korsar Handölan igen och solen lyser en stund. Vi njuter och tänker “nu ska vi bara tillbaka”, men där har vi fel. Tillbakavägen ska komma att bli allt annat än “bara”. Vi ska leta vägen genom ett renhägn, hoppa/vada över en bäck, streta uppför en LÅNG bit genom riset, korsa ett antal sanka bitar och klättra under renstängsel tre gånger, utstå rätt mycket regn och blåst och faktiskt lite hagel, streta nerför igen och korsa mer sankmark, korsa ytterligare en hängbro, streta upp igen, balansera över vad som känns som flera mil hal spång, och snubbla nerför de steniga stigarna tillbaka till fjällstationen. Lägg till detta all tid det tar att på sex personer komma fram till varje litet beslut om riktning, tempo, pauser…

16-17:00; Min regnjacka är bäst! Jag har aldrig nånsin ägt en regnjacka som jag trivdes i, plötsligt är det skönt! Inte blir jag blöt, och inte är den obekväm heller. Och jag köpte den för halva priset. Budget-Maria nöjd.

19:40; En och en halv kilometer kvar till fjällstationen. Möter ett snyggo i löpartagen. Funderar på att ragga. “Tja, jag har kass kondis, osportiga brallor och är här med min familj. Wanna hook up?”

19:41; Lägger ner. Han har ändå redan försvunnit. Vem vill ha en sån kille, som bara sticker? Nej minsann.

20:00; Tillbaka på fjällstationen. Alla är helt stenade. Jag har ont i fötterna, Johan har ont i knäna, Mamma har ont i ljumskarna, Elin villa basta men bastun har stängt, Pappa är hungrig, Carl läser sms.

21:20; Maten är klar. Köttfärssås och ris, familjen gör som den brukar: lassar in. Matt är gott, intet må förfaras, kan jag få köttet? Mer köööött! Gurka? Njaej tack… det är bra.

Familjen Gunnarssons nordligaste någonsin familjesemester: Fjällen.

Söndag 10/7 23:20; Stockholms central. Sex personer, sjutton väskor.

00:31; I sovvagnskupén. Kombinationen stel rygg+begränsat lokalsinne gör mitt uppklättrande i slafen till en underhållande upplevelse för syskonen. Mamma annonserar “Nu släcker jag i taket” varpå två lampor tänds. Carl välter ner alla galgarna med ett jätteskrammel. Elin letar en kvart efter öppningen i sitt lakan. Johan är allt annat än bekväm på sin slaf. Pappa tycker att vi ska sova.

Måndag 11/7 09:13; Frukost på tåget. Carl gör nån viktig poäng. (Eller var det en fis..?)

09:40; Transfer från Enafors station. Pappa har tvingats vika ner sina strumpor då familjens enade modepolis motsatt sig kombinationen långa strumpor+shorts. Till Carls telefon ringer en ID-försäkringsförsäljare. Elin siktar snö. Mamma siktar en fin veranda. Den siktar jag också.

11:47; Framme på Storulvåns Fjällstation. Familjen öppnar mjukt med en kort promenad till en närliggande hängbro.Somliga gör tappra försök att se macho ut på bild. Tveksamt resultat.

– FORTSÄTTNING FÖLJER –

Familjen diskuterar några dagars eventuell fjällvandring i sommar.

I researcharbetet trillade vi över vårt optimala boende.

På Storulvåns fjällstation har de nämligen…

… WAIT FOR IT…

- ett sporttorg!

Raskt smiddes planer på att under falsk nationalitet (eller ja, för mamma blir det ju ingen lögn direkt) dra norrut. Tänk er mina päron stega in på fjällstationen, och pappa hojtar förtjust till mamma på bred blekingska:

- KOLLA Geeääd, dom har ett SPOÅAT-TWOÅAJ!

Som vanligt Monopol, men liiite mer hardcore.

RENT! PAY OR DIE! (240 kronor tack.)

I Metal Monopoly är till exempel inte FRI PARKERING  FRI PARKERING utan FESTIVAL. Då sover man i tält och då blir ens pengar snodda, alternativt man har pinkat på nåns tält och måste böta – 200 kronor till varje medspelare.

Om man hamnar på Stureplan, måste man slå ett extra slag med ena tärningen. Får man 1 eller 6 har man dödat en brat och måste då omedelbart gå i fängelse (UTAN att passera GÅ, people!).

Johan dödar en brat och åker i fängelse

Så småningom spårade det ur och blev funk istället.

Funk Monopoly

Bredvid mig på vagnen i morse satt en snubbe och pratade (med sin fru, typ?) i en iPhone 4.

När de hade tjôtat en stund om ditt och datt sa han:

- Aej nu får jag sluta. Jag har ingen handsfree.

Eh…?

Det var hennes födelsedag.

Hennes bästa kompis ringde till stallet och jag svarade, chefen var inte där, då sa kompisen

“Åh sjung för henne från mig!”

Så när chefen kom sa jag

“Nu är jag din telefonsvarare”

och så sjöng jag

“Ja må hon leva…”

sen sa jag

“Hälsningar från Ellinor”

Hm.

Ibland är jag ju verkligen konstig.

Ibland alltså, då får man bara nog av sig själv.

Allt skit man gör,

och tänker,

och snackar för den delen!

Maaassa bajs bara, ut genom munnen och runt i luften och så ner i huvet på nån stackars medmänniska.

Ni vet när man bara inte får nåt vettigt gjort, allt man gör verkar liksom vara till ingen nytta, man räcker inte till och man hittar inga goda egenskaper hos sig själv och man vet inte vad man vill och allt är bara trams och man talar bara i klyschor och fattar inte hur omgivningen står ut, och man undrar om det nån gång alls kommer kunna bli nåt vettigt av mig?

Förfärliga människa, ge mig en paus asså.

Vet ni hur jag menar?