Archive for the ‘Bra på slutsatser’ Category

Då var det gjort! Mitt första.

93 poäng av 122 fick jag (facit ligger på nätet nu), det måste väl vara ett okej resultat? Normeringspoängen (den mellan 0.0 och 2.0) kommer om fyra veckor, och då får jag ju veta hur jag ligger till i jämförelse med alla andra som gjort det, också tidigare år. (Läs mer om hur det funkar här.)

Högskoleprovet består av fem block: ord, engelsk läsförståelse, svensk läsförståelse, diagram/tabeller/kartor samt kvantitativa resonemang (matematik och logik). Den som känner mig vet att jag placerat dem i ordning från min bästa gren till min sämsta. Det var språksinnet som tog mig igenom det hela. Matten hade jag nog kunnat göra ganska bra på också om jag repeterat lite gymnasiematte, men det har jag inte pallat/hunnit. Och resultatet är – helt rättvist – därefter.

Till hösten blir det annorlunda. Från och med nästa högskoleprov kommer matten att utökas och bli en lika stor del av provet som språket. Med anledning av detta var SVT på plats i Göteborgs Universitets skrivsal på Viktoriagatan 30, där även jag fanns (tillsammans med 300 andra). Här hittar ni klippet. 1 minut och 20 sekunder in i klippet står jag i toakö och skalar clementin till höger i bild…

Hu vilken tur att jag hann göra provet åtminstone en gång innan de förstör det! I say, I say.

PS. Jag lärde mig nåt nytt också! ‘Burlesk’ betyder inte ‘poetiskt skön’ utan ‘grovt komisk’. Jag associerade bara till nätstrumpor och pinup-frisyrer… Och ‘opus’ betydde faktiskt ‘verk’! “Äsch, det heter ju epos“, tänkte jag! Hypofysen är en hormonkörtel och att ‘haussa’ är att öka förväntningarna. Där ser man. DS

Följande dialog utspelar sig på Föreningen För Bröstcancerproblematikens Synliggörandes  årsmöte.

Ordföranden: Jaha, då har vi kommit till punkt fyra på dagordningen, “Bröstcancerns synliggörande på facebook”. Vi söker alltså det absolut BÄSTA sättet att göra folk medvetna om den ofantliga tragedi som en bröstcancerdiagnos innebär för en person och dennas anhöriga, och få dem att vilja stödja cancerforskningen. Förslag?

Lisa: Jag tycker att vi måste bli lite mer konkreta. Folk vet ju att bröstcancer finns och alla tycker synd om de som drabbats, men få gör något. Vi behöver nå ut till folk, informera och beskriva problemen på ett sätt som de kan relatera till. Vad sägs om en facebooksida som innehåller både information och länkar och personliga berättelser från drabbade? Kanske länkar till bloggar?

Alla: NJA…

Anna: Nej JAG vet! Vi kör det som en lek! Alltså såhär: alla tjejer skriver sin behåfärg som status på facebook. Bara färgen, inget annat. Ingen får säga nåt till killarna, haha, de kommer bli så nyfikna! Hahahahah.

Alla: HAHAHAHA! JA, DET GÖR VI!

Anna: Och nästa år kan vi koda vår relationsstatus! Typ, eh… olika frukter symboliserar olika civilstånd! “Blåbär” kan betyda att man är singel, “ananas”= it’s complicated..

Alla: HAHA! OCH ALLA KOMMER UNDRA SKITMYCKET!

Anna: …och “avocado” betyder att man är ‘den andra kvinnan’, “äpple” att man är förlovad…

Alla: *HOPPAR EXTATISKT RUNT PÅ STOLARNA*

Ordföranden: Vilket utomordentligt utmärkt förslag, kära Anna! Ja, då tror jag vi beslutar att verkställa Annas förslag. Någon emot?

Lisa: Ja, jag. Känns det inte lite irrelevant? Det är ju samma som att ändra sin relationsstatus i profilen. På vilket sätt ska det hjälpa dem som har bröstcancer?

Alla: BUUUUUUU!!!

Lisa: Jamen, det är ju barnsligt! Typ som sanning eller konka på facebook! Vem bryr sig, liksom?

Alla: HÅLL KÄFTEN LISA!

Lisa: Men -

Ordföranden: Mötet beslutar att verkställa Annas förslag. Lisa utesluts ur föreningen med omedelbar verkan. Härmed förklarar jag mötet avslutat.

I fredags var vi i kyrkan i Kastalakyrkan i Kungälv.

Prästen där sa att Gud är svensk.

Det var väl det jag alltid visste!

Fått skit i tangentbordet – check.

Tagit saken i egna händer – check.

Våndats över det oerhört korkade i nämnda beslut – check.

Lyckats rädda situationen och pustar ut – check.

Renare tangentbord – check!

Framför mig på bussen i morse satt en pappa med sina två små söner, gissningsvis två respektive fem år gamla.

När vi åker förbi SVT-huset på Lindholmen säger pappan:

- Titta, där är SVT-huset!

Äldste sonen:

- Gör dom Bolibompa där?

Pappan:

- Vet inte om dom gör det där eller i Stockholm…

Sonen, med ett tonfall som att NU sa pappa nåt HELTOKIGT, OJ vad pappa är busig:

- Stockholm?! Hihi! Näääe…

Så tänker han efter i en minut. Sen:

- Pratar dom svenska i Stockholm?

Här sitter jag och lyssnar på Wolfmother, och så är det nåt som låter bekant.

Hmm.

Vad är det…?

Hmm…

VADVADVADVADVAD?

Så kommer jag på det:

Bourne.

Okej, det var lite långsökt. Men visst hör ni det?

Foto: Angel Ceballos

=

?

Mycket gott kan man säga om göteborgarna. Det är goa gôbbar och gôtt mos och gôrbra och så vidare. Men när det kommer till logistik är de I-D-I-O-T-E-R.

Då spårvagnen/tåget/bussen anländer till hållplatsen, pressar sig alla samtidigt mot dörröppningen och lämnar endast en smal gång där avstigande kan tränga sig ut. Alltid alltid är det så. Nån sorts gemensam kod, “så gôr vi heer”.

Idag åkte jag pendeltåg från mitt nya jobb i ett stall utanför Göteborg. Vid ankomsten till stan var vi en kvart sena och på perrongen väntade en miljon stenstatyer som INTE kunde flytta sig när stressade pendlare försökte komma förbi och fram.

“Vi står här nu.

Vi ska med tåget.

Jaså, ni har bråttom?

Så synd då att vi har bildat en tratt här.”

Och jag kände att hästarna, vilkas lukt jag ännu kände i mina kläder (och vilkas mat jag ännu bar i mina strumpor), hästarna är smartare än såhär.

Om jag med mitt kroppsspråk säger

JAG BEHÖVER DET HÄR UTRYMMET; KAN DU FLYTTA DIG LITE TACK?

då får jag det.

Dom flyttar sig.

Hmm.

- Baklänges-evolution?

Linda Skugge berättar hur man blir en bra krönikör.

På det vill jag bara citera en vän till mig:

“Sjuuukt ovärt.”

(Bild: lindaskugge.se)

eller

Därför ber jag bordsbön

Idag, precis innan jag skulle hugga in på min frukost, bad jag bordsbön om jag brukar.

Då kom jag på en sak.

Förra helgen var jag på ELUs vintermöte i Örkelljunga. Då undervisade Mattias Engström. Han sa bland annat ungefär såhär (VÄLDIGT fritt citerat här nu):

“Säg att jag får två biljetter av min fru i julklapp. Jag skulle ju kunna gå och sälja dem på blocket och sen köpa en schysst ny stereo för pengarna. Eller så förstår jag att den här presenten är inte bara två biljetter. Det finns ett budskap: ‘Jag vill att du ska ha roligt, jag vill vara med dig, jag vill göra roliga saker tillsammans, jag älskar dig.’ Det viktiga i den här gåvan är budskapet som följer med den!

Ofta kan vi göra likadant med Guds gåvor. Vi säger ‘Amen tack ska du ha Gud, det var en god middag det där’ och sen förstår vi inte vad det är han säger till oss. Han ger oss inte bara mat (och allt annat) för att vi behöver det – han vill också med gåvorna säga att han älskar oss.”

Och här satt jag på alla hjärtans och tyckte att “Varför skickar ingen kärleksbudskap till MIG?!”.

Men jag åt ju frukost den dagen också.

Jaaaaa…

…happ!

Här sitter jag. Ensam, på självaste Valentine’s day. Inte har jag fått några kort, och inga gosedjur, och det enda som blommar i lägenheten är en orange gerbera som Sofia fick i inflyttningspresent av sina tjejkompisar. Jag har inte ens ätit choklad! Ingen sa till mig att jag är snygg, ingen bjöd mig på kryssning, ingen friade till mig. Jag har inte varit på restaurang, bara på gymmet. Jag har inte sett nån romantisk film, bara Uppdrag Granskning på SVT play.

Vad ÄR det här? Har jag plötsligt blivit planetens mest ensamma person, bara för att det råkade stå 14/2 i almanackan?

Sällskap i form av… lakan.

Nej vet ni vad. Det är faktiskt okej. Det är okej. Vem bryr sig om almanackan? Jag kan ha kavaljer-audiens imorgon istället.

Ja, så blir det. Tomorrow is the day. DÅ ska här ringla en kö utan dess like, och jag ska BADA i choklad!

Choklad är livet, alltså.