Maria Gunnarsson

Archive for the ‘Bloggarens genuppsättning’ Category

Vi har fått bönor!

De är producerade på min kusins gård, Fagraslätt, i Österslöv.

“KLIMATSMARTA

GODA

NYTTIGA”

Det har de så rätt i.

Vet ni varför det heter soldatbönor?

Jo, för varje böna har ett mönster på sidan som ser ut precis som en soldat.

Siiiickt!

LITEN SKOLA OM VINBÄR

Vinbär ska vara klara och röda. Inte grumliga och rosa, som här:

och inte bruna och skrumpna, som här:

Om ditt  bär ser ut som på nästa bild, kommer du för sent. Någon annan hann före.

Nej, såhär ska det vara:

Och man plockar byttorna rågade. Naturligtvis.

Topplista vinbärsanvändning:

3. Kräm

2. Saft

1. Sylt

“Granna spiror du har.”

Ikväll åkte jag med lillsyrran till Everöds flygplats för att hämta ut våra julklappar.

Vi har nämligen en morbror som, förutom en världsmästartitel i maskinlagning -90 (claim to faim flitigt använd i mellanstadiet), också innehar flygcertifikat. Och vi fick åka med!

Jag fick faktiskt köra planet alldeles själv, när vi var i luften. Jag styrde mot Knislinge, för det är min favoritplats på jorden. Inte. Men det är alltså sant att jag har flugit flygplan. Alldeles utan hjälp. Sådeså.

På vägen hem köpte vi godis för femtioen riksdaler. Så jag kunde betala med kort. Logik – icke försvarbar.

- Ja det är väl den där nya “husmors-trenden”.

*indignerad feminist-suck*

“Aaaah, jag svettas!” utropade jag.

“Jaa, idag är det verkligen… klibbedibb.” sa min mamma då.

Det heter inte “overcomb“. Efter idag ska jag aldrig mer säga “overcomb”. Jag ska säga som min pappa sa.

Han sa “hämtehaur“.

Jag arrangerar en clinic med hästtränaren och horsemanshipcoachen Svante Andersson i Glimåkra i augusti.

Han är otrolig och det hela är jättespännande och en väldigt bra erfarenhet för mig.

Men ARRRRGH vad mycket jobb det  är!!! Och bara sånt som jag är kass på/inte alls tycker om. Ringa främmande människor och vara trevlig, formulera lättsamma men ändå seriösa mail, åka på olika möten och jippon och informera, trycka affischer att tapetsera världen med, skriva pressmeddelande, tigga annonser, hyra högtalarsystem, ordna gästhagar….

Det mesta av arbetet är pr. Jag HATAR pr, det är absolut inte min grej. Jag känner mig falsk och glättig som en lurig försäljare fast jag egentligen förmedlar något verkligt bra, som jag tror på till 100%. Och varje litet samtal med en ny människa kräver sån enorm upptaggning att jag börjar undra om jag lider av allvarlig folkskygghet eller nåt. Hur kan det ta emot så mycket att bara prata med människor?!

Det värsta är att det känns så lönlöst. Jag taggar alltså upp nåt sjukt för varje ny person jag ska prata med. Och jag pratar med måååånga människor. Och på hundra pratade människor kanske jag får två anmälningar. Max. Och för att clinicen alls ska bli av behöver jag åtta ekipage. Och så ska det vara åskådare. Betalande åskådare. 20 stycken sådana är lite för Svante A. För mig känns det oöverstigligt.

Jag visste ju att det var idioti när jag gav mig in i det. Jag visste att jag är sämst på att organisera, att jag har mild telefonskräck och är oförmögen till allt vad pr heter. Men jag trotsade det för att jag tyckte det var viktigt. Viktigt att hästvärlden får en förnyelse i sitt sätt att kommunicera med de fyrfota, viktigt att Svante blir mer känd, viktigt att jag får hjälp med den häst jag rider. Och det kan bara ske om det hålls en clinic. Och den clinicen kommer inte att bli av om inte jag arrangerar den.

Jag ångrar mig inte. Jag tycker fortfarande att det är skitviktigt att clinicen blir av. Men det värsta är att jag har öst ur mig all positiv energi jag kan uppbåda. Jag har inte mer att ge. Jag har skrivit så många varma ord om Svante och hans arbete att nu gillar jag inte honom mer. Jag har skrivit hans namn så många gånger att jag skriver det snabbare än mitt eget. Det ringer i mina öron när jag somnar och när jag vaknar;

Svante Andersson. Tillåt mig att spy lite grann.

Kl 15:10 i det gunnarssonska köket. Mamma har jobbat extra och är just hemkommen.

Mamma: Det enda jag har ätit idag är en tallrik fil och ett halvt choklad.

Johan: Gottegris.

Idag när jag tittade bland gamla skivor här hemma hittade jag denna:

Det ringde en klocka, och jag fick för mig att detta har nog en gång i tiden fått mig att rysa och fantisera.

Jag stoppade den i datorn, och mycket riktigt. Det var något bekant över musiken, och långt ner i mitt medvetande hittade jag känslor som detta en gång rört upp.

Jag kan se vad som tilltalade Maria Gunnarsson 6 år (eller vad jag nu var) men tyvärr är jag inte lika begeistrad femton år senare. Merits sångröst är alldeles förfärlig, det är Kikki Bettan Lotta för hela slanten och jag vill bara be henne liksom dem att pensionera sig. Som tur är gör Spelman skäl för namnet och spelar sin fela vackert, om än inte med stor variation.

Jag tänkte att vad synd, detta kommer jag inte kunna lägga upp på bloggen, för hur stor är chansen att man hittar detta på internet?

Men tji fick jag. Så här får ni:

Merit Hemmingsson/Spelman – Carpe Diem