Archive for Februari, 2011

Vad har Paris Hilton, Enrique Iglesias och Sven-Bertil Taube gemensamt?

(Detta måste ni klara, det är lätt.)

“Då ses vi på måndag, frisk och fräscha”, sa min arbetsgivare till mig igår.

She wish.

Jag är förkyld nåt så alldeles. Hostar och snyter mig tills det spränger i huvet.

Men jag tar den äckliga medicinen och hoppas att den fyller sin slemlösande funktion.

I wish.

Mycket gott kan man säga om göteborgarna. Det är goa gôbbar och gôtt mos och gôrbra och så vidare. Men när det kommer till logistik är de I-D-I-O-T-E-R.

Då spårvagnen/tåget/bussen anländer till hållplatsen, pressar sig alla samtidigt mot dörröppningen och lämnar endast en smal gång där avstigande kan tränga sig ut. Alltid alltid är det så. Nån sorts gemensam kod, “så gôr vi heer”.

Idag åkte jag pendeltåg från mitt nya jobb i ett stall utanför Göteborg. Vid ankomsten till stan var vi en kvart sena och på perrongen väntade en miljon stenstatyer som INTE kunde flytta sig när stressade pendlare försökte komma förbi och fram.

“Vi står här nu.

Vi ska med tåget.

Jaså, ni har bråttom?

Så synd då att vi har bildat en tratt här.”

Och jag kände att hästarna, vilkas lukt jag ännu kände i mina kläder (och vilkas mat jag ännu bar i mina strumpor), hästarna är smartare än såhär.

Om jag med mitt kroppsspråk säger

JAG BEHÖVER DET HÄR UTRYMMET; KAN DU FLYTTA DIG LITE TACK?

då får jag det.

Dom flyttar sig.

Hmm.

- Baklänges-evolution?

Skiva och stek en falukorv (800 g).

Häll på en liter mjölk.

Koka i en evighet.

När mjölken blandats med all gojan från stekningen, skurit sig och blivit full med klumpar, då är den klar och serveras med potatismos.

Och det sjukaste av allt:

Det är jättegott!

Linda Skugge berättar hur man blir en bra krönikör.

På det vill jag bara citera en vän till mig:

“Sjuuukt ovärt.”

(Bild: lindaskugge.se)

Näe, nu är jag trött på att höra folk klaga över vädret!

Landet är Sverige, månaden februari. Deal with it! Få saker är så opåverkbara som vädret. Hur mycket negativ energi (jajaja) man sprider med sitt gnäll kan man däremot reglera.

Fixa fokus, people!

För andra kvällen i rad spelade vi spel i MES-kollektivet. Sällskapet bestod förutom MES själva av Ms syster Elin, och Ss mamma Harriet.

I Rappakalja lärde vi oss att afiloponi betyder “ångestfylld motvilja mot allt arbete”.

Och GENAST insjuknade tre av fem deltagare…

När (den UNDERBARA) hyrfilmen var slut behövde jag gå på toaletten.

- Vi kan ju se nåt teveprogram också, sa jag till Elin. Du kan gå in på SVTplay och välja nåt så länge om du vill.

Tre minuter senare knackar det på toadörren:

- Du Maria, stavas “television” med t eller s?

- S.

- Vad heter det där programmet, med gamla program…?

- Öh, Minnenas Television? Vill du kolla på det?!

Hon är alltså tretton år gammal.

Bland hennes favoritprogram kan också nämnas Antikrundan och Spårlöst.

Kombo-Elin drog till Frankrike för att hälsa på Hanna.

Men syster Elin är in town!

Plus minus Elin, alltså.

Det firar vi med ÄKTA fredagsmys – tacos och film.

Man får förlåta dem – de var för hungriga för att orka posa roligare.

Jag har för detta occasion gjort något jag annars inte gjort EN ENDA GÅNG sen jag flyttade hit (stolt):

Jag har köpt chips!

De var på extrapris.

Hånga på godis.

Nej nu har jag inte tid med er. Jag ska se I Rymden Finns Inga Känslor.

I maj förra året var jag med min bibelskoleklass (och några till) i Israel.

Vi strosade bland annat i basarerna i Jerusalem.

Jag hade gett mig på att jag skulle köpa ett par riktiga bjässar till örhängen, och stod och tittade på några.

- Ska du köpa dem? Jag kan pruta åt dig, sa Felicia.

- Jag kan pruta sj…

Men då hade hon redan trippat in till försäljaren och köpt örhängena åt mig för… var det 25 shekel?

Ikväll bar jag dem till födelsedagsfika hos min gymnasieklasskompis, som nyligen flyttat till stan.

Är jag inte The Number One Photoshopper, så säg?

Nej nu måste jag lägga mig och vila örsnibbarna lite. De där örhängena väger nog ett halvt kilo vardera, skulle jag tro.

Det kostar på att vara uppklädd.

Najt najt!