Jag arrangerar en clinic med hästtränaren och horsemanshipcoachen Svante Andersson i Glimåkra i augusti.

Han är otrolig och det hela är jättespännande och en väldigt bra erfarenhet för mig.

Men ARRRRGH vad mycket jobb det  är!!! Och bara sånt som jag är kass på/inte alls tycker om. Ringa främmande människor och vara trevlig, formulera lättsamma men ändå seriösa mail, åka på olika möten och jippon och informera, trycka affischer att tapetsera världen med, skriva pressmeddelande, tigga annonser, hyra högtalarsystem, ordna gästhagar….

Det mesta av arbetet är pr. Jag HATAR pr, det är absolut inte min grej. Jag känner mig falsk och glättig som en lurig försäljare fast jag egentligen förmedlar något verkligt bra, som jag tror på till 100%. Och varje litet samtal med en ny människa kräver sån enorm upptaggning att jag börjar undra om jag lider av allvarlig folkskygghet eller nåt. Hur kan det ta emot så mycket att bara prata med människor?!

Det värsta är att det känns så lönlöst. Jag taggar alltså upp nåt sjukt för varje ny person jag ska prata med. Och jag pratar med måååånga människor. Och på hundra pratade människor kanske jag får två anmälningar. Max. Och för att clinicen alls ska bli av behöver jag åtta ekipage. Och så ska det vara åskådare. Betalande åskådare. 20 stycken sådana är lite för Svante A. För mig känns det oöverstigligt.

Jag visste ju att det var idioti när jag gav mig in i det. Jag visste att jag är sämst på att organisera, att jag har mild telefonskräck och är oförmögen till allt vad pr heter. Men jag trotsade det för att jag tyckte det var viktigt. Viktigt att hästvärlden får en förnyelse i sitt sätt att kommunicera med de fyrfota, viktigt att Svante blir mer känd, viktigt att jag får hjälp med den häst jag rider. Och det kan bara ske om det hålls en clinic. Och den clinicen kommer inte att bli av om inte jag arrangerar den.

Jag ångrar mig inte. Jag tycker fortfarande att det är skitviktigt att clinicen blir av. Men det värsta är att jag har öst ur mig all positiv energi jag kan uppbåda. Jag har inte mer att ge. Jag har skrivit så många varma ord om Svante och hans arbete att nu gillar jag inte honom mer. Jag har skrivit hans namn så många gånger att jag skriver det snabbare än mitt eget. Det ringer i mina öron när jag somnar och när jag vaknar;

Svante Andersson. Tillåt mig att spy lite grann.

37 Responses to “Att strida mot sin egen personlighet”