Archive for Juni, 2010

Jag arrangerar en clinic med hästtränaren och horsemanshipcoachen Svante Andersson i Glimåkra i augusti.

Han är otrolig och det hela är jättespännande och en väldigt bra erfarenhet för mig.

Men ARRRRGH vad mycket jobb det  är!!! Och bara sånt som jag är kass på/inte alls tycker om. Ringa främmande människor och vara trevlig, formulera lättsamma men ändå seriösa mail, åka på olika möten och jippon och informera, trycka affischer att tapetsera världen med, skriva pressmeddelande, tigga annonser, hyra högtalarsystem, ordna gästhagar….

Det mesta av arbetet är pr. Jag HATAR pr, det är absolut inte min grej. Jag känner mig falsk och glättig som en lurig försäljare fast jag egentligen förmedlar något verkligt bra, som jag tror på till 100%. Och varje litet samtal med en ny människa kräver sån enorm upptaggning att jag börjar undra om jag lider av allvarlig folkskygghet eller nåt. Hur kan det ta emot så mycket att bara prata med människor?!

Det värsta är att det känns så lönlöst. Jag taggar alltså upp nåt sjukt för varje ny person jag ska prata med. Och jag pratar med måååånga människor. Och på hundra pratade människor kanske jag får två anmälningar. Max. Och för att clinicen alls ska bli av behöver jag åtta ekipage. Och så ska det vara åskådare. Betalande åskådare. 20 stycken sådana är lite för Svante A. För mig känns det oöverstigligt.

Jag visste ju att det var idioti när jag gav mig in i det. Jag visste att jag är sämst på att organisera, att jag har mild telefonskräck och är oförmögen till allt vad pr heter. Men jag trotsade det för att jag tyckte det var viktigt. Viktigt att hästvärlden får en förnyelse i sitt sätt att kommunicera med de fyrfota, viktigt att Svante blir mer känd, viktigt att jag får hjälp med den häst jag rider. Och det kan bara ske om det hålls en clinic. Och den clinicen kommer inte att bli av om inte jag arrangerar den.

Jag ångrar mig inte. Jag tycker fortfarande att det är skitviktigt att clinicen blir av. Men det värsta är att jag har öst ur mig all positiv energi jag kan uppbåda. Jag har inte mer att ge. Jag har skrivit så många varma ord om Svante och hans arbete att nu gillar jag inte honom mer. Jag har skrivit hans namn så många gånger att jag skriver det snabbare än mitt eget. Det ringer i mina öron när jag somnar och när jag vaknar;

Svante Andersson. Tillåt mig att spy lite grann.

Kl 15:10 i det gunnarssonska köket. Mamma har jobbat extra och är just hemkommen.

Mamma: Det enda jag har ätit idag är en tallrik fil och ett halvt choklad.

Johan: Gottegris.

“Bli naturligt vacker”

“The natural look” är den spackligaste av alla lookar.

Naturligt vacker är inte nåt man är. Det är nåt man blir.

Med hjälp av ett speciellt puder för bara ninty-nine ninty-five.

Go for it, girls!

Inte bara en massa prål (hur trevligt det än är), utan lite känslor också. Värme och ömhet. Det är fint!

Vi har tittat sen halv tre. Nu ska jag leka Ebba von Sydow.

Filippa Reinfeldt, Kronprinsessan Mary av Danmark och Kronprinsessan Mette-Marit av Norge är alla apsnygga. Hår, klänningar, smycken, helhetsintryck – fantastiskt. Inte helt otippat, de har ju visat stil förr.

Drottning Beatrix av Nederländerna har gjort alla fel man kan. Klänningen är varken smickrande för henne eller snygg i sig själv, samma sak med frisyren. För mycket smycken så det blir bara plotter, och så en ögonskugga som bara nästan är i samma ton som resten av hennes outfit. Hon ser faktiskt inte klok ut.

Drottning Margrete av Danmark har, vanan trogen såvitt jag förstår, klätt sig i en gräll färg. Det tycker jag är synd, för hon skulle vara mycket ståtlig i kalla färger – nu ser hon mest gammal och rödmosig ut. Men skärningen var fin, och hon har ju fint hår.

Viktorias klänning var inte min största favorit, men den kändes väldigt rätt på henne. Slöjan och diademet: fullständigt fantastiska. Framförallt är Viktoria själv så bedårande vacker – jag tycker, och har alltid tyckt, att hon slår Madde med hästlängder.

Hela kungafamiljen hade flådat till sig fint idag. Silvia såg för en gångs skull inte tantig ut, och Madde var inte alltför… ja, bratig.

Daniel var förstås stilig han med. Han ser ut lite som Boxer-Robert i de där brillorna, men det kan man ju överse när han verkar så trevlig. Heh. Lite insida där bland all ytlighet. Det bjuder jag på.

Jag är väl varken rojalist eller anti-rojalist, men när allt kommer omkring tycker jag att det är trevligt med såna här tillställningar ändå. Vi kan unna dem detta, tycker jag.

Grattis, Vickan och Danne!

Idag när jag tittade bland gamla skivor här hemma hittade jag denna:

Det ringde en klocka, och jag fick för mig att detta har nog en gång i tiden fått mig att rysa och fantisera.

Jag stoppade den i datorn, och mycket riktigt. Det var något bekant över musiken, och långt ner i mitt medvetande hittade jag känslor som detta en gång rört upp.

Jag kan se vad som tilltalade Maria Gunnarsson 6 år (eller vad jag nu var) men tyvärr är jag inte lika begeistrad femton år senare. Merits sångröst är alldeles förfärlig, det är Kikki Bettan Lotta för hela slanten och jag vill bara be henne liksom dem att pensionera sig. Som tur är gör Spelman skäl för namnet och spelar sin fela vackert, om än inte med stor variation.

Jag tänkte att vad synd, detta kommer jag inte kunna lägga upp på bloggen, för hur stor är chansen att man hittar detta på internet?

Men tji fick jag. Så här får ni:

Merit Hemmingsson/Spelman – Carpe Diem

Idag var bibelskoleklasskompis Felicia med tillhörande Richard i Broby på snabbvisit.

Richard hade nån gammal anfader som varit kyrkoherde i Ö Broby församling (min hemförsamling, wiiii) på artonhundratalet, och undersökandet av detaljerna kring denne föranledde alltså besöket. (Under “Kuriosa” kan noteras att han ska ha dött i predikstolen…from man.)

Vi letade upp hans gravsten för att utreda huruvida Grenanders förnamn var, som Richards undersökningar visat, Paul, eller om Fastrarna skulle få bekräftad sin teori att han stavade det Pål.

Nåväl, vi hittade stenen. Handhuggen, by the looks of it. Där stod det “P Grenander”. Vi gick in i kyrkan och konsulterade series pastorum. Richard fick rätt. Det skulle han gnugga fastrarnas ansikte i, tydligen.

Richard försökte bryta sig in på orgelläktaren men det gick inte, så han fick hålla till godo med flygeln. Försökte sig på “Större än Eiffeltornet” men hade inte den rätta knycken. Ingen rock ‘n roll på kantorsutbildningen, uppenbarligen.

Det där som syns på andra sidan dörren till höger om orgelpiporna, det är Richards ansikte…

Sedan åt vi lunch på Gästgivaregården. Jag önskar att jag kunde göra reklam för det enda matstället (förutom tre pizzerior) i min hemby, men… Jag behöll inte den maten i så många timmar.

“Om någon undrar vad det här är, så är det aboriginer, panerade med lite ost och lite sånt.”

Jag ska aldrig mer äta australiskt kött…

“Kan jag få tillbaka min kamera nu?”

“Nej.”

Haha, vad ni är roliga. Plötsligt får jag drösvis med kommentarer, varav de flesta går i samma skuldmedvetna ton. Som att ni snattat ett Japp i affären varje dag i tre månader, och nu är ni påkomna och måste gå dit varje dag och betala istället. Håhå, det kan ni ha med er. Tihi.

Ikväll stoppas alltså fötterna under Orödatäcke igen. Här sparas fortfarande tre gånger så många plastkassar som det förbrukas, översta hyllan i kylen dignar fortfarande under all mjölk och fil, det finns fortfarande alltid godis hemma, och lakanen viks fortfarande på det korta hållet fast det ryms mycket bättre i skåpet om man viker dem på det långa hållet. Gamla hundar står helst, det är alldeles uppenbart.

Bara en sak är konstig. I badrumsskåpet i badrummet på nedre våningen står en mugg men nio tandborstar i, min inräknad. Nio?! Vi sex personer i hushållet, mig inräknad. Och alla borstar inte ens sina tänder på nedervåningen.

Hmm, sommaren börjar med ett mysterium.

Spänningen stiger.

Jag är arg, för min mobil är död. Den har varit knäpp länge, och nu är den på riktigt helt slut. Det tycker jag är DÅLIGT. Jag vet att mobiler normalt inte håller mycket längre än två år, och det är vad min har klarat nu, men jag tycker verkligen att de borde hålla mycket längre. Ta Nokia 3310 till exempel, mina föräldrar är säkert inte de enda som fortfarande använder sina och de är säkert åtta år gamla (mobilerna alltså). Om man kunde tillverka hållbara telefoner 2002, varför kan man inte nu?

Det har blivit en otrolig konsumtionskultur kring det här med teknik. Alla har varsin dator, varsin mp3 och minst en telefon, och man väntar inte ens på att det gamla ska gå sönder innan man köper nytt! Vi bara konsumerar och konsumerar. Och det slår oss inte att allt vi konsumerar också måste produceras nånstans. Det kostar pengar, arbete och tid, resurser som ofta investeras av människor som inte får proportionerligt tillbaka – fattiga människor producerar onödigt skit till rika människor istället för mat till sig själva och sina barn.

Ta det här med tekniken. I alla mobiler finns en massa saker som produceras under helt oacceptabla förhållanden, både ur miljö- och rättvisesynpunkt.  Till exempel metallen kobolt.

“Lithium-jon batterier sitter numera i alla laddningsbara elektroniska produkter och de har visat sig överlägsna i kapacitet jämfört med t.ex. nickelbatterier. Metallen kobolt är vanligt förekommande i just lithium-jon batterier och i dagens mobiltelefoner utgör kobolt ca 4 % av vikten.”

Större delen av produktionen sker i Kongo och Zambia. I Kongo arbetar ca 50 000 barn med att bryta kobolt i hälsovådlig miljö för pisslöner. Och vi snackar inte 40-timmarsvecka. “Låga löner och väldigt långa arbetsdagar är mer regel än undantag och på grund av de arbetsförhållanden som råder i dessa gruvor är det många som drabbas av hälsoproblem där lungskador kanske är den vanligaste åkomman.” Och vi snackar inte trygghet. “Att sexuellt utnyttja de flickor som arbetar i gruvorna anses också vanligt förekommande.” Och vi snackar inte environmental friendly. “Föroreningen som kommer av gruvbrytningen får också oåterkalleliga effekter på den kringliggande miljön.”

Citat och fakta ovan är hämtade här. I den artikeln finns också fler länkar till annat att läsa. Jag har läst lite här och här också. Intressant idé i den sista, med kampanj för rättvisemärkt elektronik. Det är behjärtansvärt, tycker jag.

Jag stjäler min slutkläm från den redan citerade artikeln:

“…Det här är också ett ämne som omges av stor dramatik och hemlighetsmakeri och att med säkerhet påstå något är ofta väldigt svårt. Givetvis har jag grävt och rotat så djupt jag kommit men några kliniska studier finns inte och kommer inte heller att komma fram.

Ge det i alla fall en extra tanke när ni står och funderar på om det inte är dags för ännu en ny mobiltelefon, den fjärde för året. Ofta finns baksidor av det liv vi väljer att leva. I det här fallet kan denna baksida bestå av barnarbete, sexuella övergrepp och stora inkomster åt de grupper som håller konflikten i Kongo levande.

I mina ögon är den här typen av verksamhet en del av det som håller västvärldens utsugande av utvecklingsländerna igång. Så länge vi eftersträvar att leva som vi idag gör kommer också den här typen av orättvisor att fortgå. För att komma till bukt med det vi anser vara fel måste det till ett förändrat synsätt på hur vi vill leva våra liv. Det går inte att både äta kakan och ha den kvar.”

I slutändan är det konsumenterna som har makten. Konsumenterna, det är VI det!!!

Jag fick ett mail på engelska angående vår “uthyres” på Blocket.

“Mam” kallade han mig.

XD

Anna och Martin gifte sig igår. Jag var en av många facebook-inbjudna till vigseln. Det tycker jag är ett fint nytt sätt att få finnas med på ett hörn fast man kanske inte är så tajt med brudparet att man är med på festen. Eller ja, vara med på vigslar har man väl kunnat länge, men jag menar att det där med massinbjudning till alla hel- och halvbekanta har ju gjorts möjlig i mycket större utsträckning med detta medium. Jag är facebook-förespråkare, som bekant.

Anyway, såhär snygga är somliga på sin bröllopsdag:

Efter den här bilden kastade folket så mycket ris att det såg ut att göra ont. Åtminstone på Anna. Martin skrattade nog mer. Typiskt dem, såvitt jag förstått.

Mycket vänner har de i alla fall, Martin och Anna, Anna och Martin. Hela mittsektionen i St Pauli var typ full.

Igår och idag har jag väntat på en kille som skulle komma och titta på lägenheten, för att eventuellt hyra den i sommar. Men han har uteblivit. Igår ringde han efteråt och ursäktade sig med nåt om lunginflammation…. I rest my case.

Under “Övrigt” kan noteras att jag saknar min klass, att mina matvanor och dygnsrytm håller på att alldeles förfalla, att jag snart ska till Skåne för sommaren, att jag måste packa sjukt mycket saker samt att jag nog aldrig kommer hinna (läs: orka) sortera de där sketans Israelbilderna. När jag började sortera i mappen var där över 1700 stycken, och nu misstänker jag att alla inte kommit med där, ens… puh.

Jaha. Så ser mitt liv ut. Ikväll fortsätter taberas-tagandet i MEM-kollektivet då Niclas ska hjälpa oss att äta upp fläskfilén som på okänd tidpunkt av okänd anledning landat i vår frys. Man kan se det som en fjäsk-afton också, för att Niclas är den Göteborgs-bekanta som ska stanna i stan för sommaren, och därmed åker på att husa Elins symaskin och dylika tjänster vi hemvändare kan behöva. Så det är inte utan att… wait for it…

ELIN FÅR DÅLIGT SAMVETEEEEAH!

Yes, där satt den. Interngrejs från bibelskolan, på äkta abstinent veckan efter-vis.