Jag kom fram kl 02.30 fredag morgon. Tanken var att jag skulle anlända runt sju på torsdagkvällen, men så ville inte turen denna dag.

Efter att ha suttit en timme i ett stillastående plan på Landvetter, varit ute och pekat på min resväska, kommit in igen, flugit till Amsterdam, kutat igenom hela flygplatsen och missat nästa flight med tio minuter, blivit ombokad, käkat en dyr hamburgare, flugit till Strasbourg, väntat där i 3,5 timmar på nästa – försenade – plan, checkat in och sen ut och sen in min väska igen, flugit till Toulouse och sedan åkt bil i två timmar därifrån, somnade jag som en stock i min tältsäng och sov som en sten.

På förmiddagen väcktes jag av Lillabarnet och Api som försiktigt kom smygande uppför trappan och välkomnade mig.

Jag är alltså på den gård där jag tillbringade förra läsåret som au pair och hästskötare. Lyckades klumpa ihop denna visit med Israelresan så väldigt lämpligt, endast två dagar emellan. Jag är fortfarande helt snurrig i huvet efter alla intryck under förra resan, och nu ska jag tillbaka i språkblandningens paradis (referensen  längst ner i inlägget) och prata franska, engelska, svenska och finlandssvenska. Det går jättebra. Jag började just prata svenska med den engelska tjejen som bor här, och jag känner hur jag håller på att skriva mitt inlägg på finlandssvenska snart. Allt går jättebra.

Här på gården finns just nu:

Husmor och Husfar varav den första bärande på ett syskon till

Lillabarnet,

samt sexton hästar varav hälften sjuka i nåt trevligt virus,

hundar och katter och höns,

två gamla au pairer (jag och Api)

och två nya au pairer varav en på prov. Typ.

Det är Lillabarnet som bossar. Särskilt över oss au pairer. Säger hon “Hoppa!” så hoppar man. Säger hon “Korv!” så ger man henne korv. Säger hon “NEJ! INTE!” så bävar man. Men hon är rolig. Hon har klättrat på mig hela dagen och hoppat mig i solar plexus säkert tio gånger. Fast hon är så liten känns hon nästan starkare än jag ibland, och snabbare också. Känner mig som en gammal tant när jag leker med henne – jag hänger inte med! Min stelopererade rygg lägger förstås vissa hinder i vägen också vad gäller smidigheten. Men vouloir, c’est pouvoir! Att vilja är att kunna. Således har jag busat i soffan, busat på gräset, busat i ladan, sprungit och skuttat och smugit och flugit och krupit och kravlat, plockat blommor och lekt doktor och sprungit ambulans och varit i fängelse och lagat mat samt klättat ett antal gånger in i och ut ur den gamla franska ruin som numera heter “snickeboa”. Med mera.

Jag har även återsett alla fina kusar och tömkört en liten kort vända. Jag var inte så ringrostig som jag förväntat mig, faktiskt. Värre lär det väl bli om jag ska rida så småningom… Men den dagen, den sorgen.

Mer om denna kalabalik följer de närmsta dagarna. Nu: tältsängen.

580 Responses to “I Frankrike alltså”