Breath-taken

Inte för att jag vet hur man ska skriva det ordet alltså. “Breathtaken”? Det ser ju megakonstigt ut.

Men men. (Eller “rumpa rumpa”, som vi sa i gymnasiet..:)

Idag var Rufus Wainwright i Metro. Jag blev uppmärksam på det när någon fällde en syrlig kommentar om artikeln – det brukar fällas syrliga kommentarer om Metro på FFG, och trots att det inte är konstigt egentligen (maken till guldfisktidning får man ju leta efter, som ändå nånstans räknas in i dagstidningskategorin) , hajar jag alltid till. För fast alla irriterar sig på den, så är det alltid nån som tar dit den, och alla läser den. Under fnissande och fnysande visserligen, men dock.

Men alltså. Det jag skulle skriva om var ju Rufus. Denna kille, som har en röst, som så fullständigt tar andan ur mig att jag knappt sitter kvar på stolen.

Lyssna på det här albumet!

Ge honom några låtar, och han kommer att limma på ditt skallben.

296 Responses to “Breath-taken”

Leave a Reply

*
Search