Maria Gunnarsson

Archive for Januari, 2010

Idag var jag på UMAS för att bli undersökt, utfrågad och informerad inför min andra skoliosoperation. Jag har ju en skruv lös, om ni minns.

Det hela var så jobbigt att jag blev tvungen att dämpa min ångest efteråt med att gå och köpa kaffe åt en tant som skulle vänta länge på doktorn. Med hennes egna pengar, så på det viset var det ingen bedrift. Men hon satt i rullstol så hon hade inte kunnat göra det själv, och när jag kom tillbaka med frallan och kaffet berättade hon att hon inte ätit sen halv sex. Då var klockan kvart över elva. Och hon skulle vänta till ett.

Sen gick jag och köpte en pizza full med död gris. Till mig själv alltså.

Plus minus noll.

I fredags kom min nya säng som jag beställt. “I överkant kostsam”, sa Scrooge på min axel, men jag ser det som en investering för min ryggs skull, så det får gå. Skön och fin är den i alla fall. Mest skön. Checka sizen, ba.

Jag har provlegat. Den är bra.

Jättebra.

I fredags var även min bästis från mellanstadiet, Sofia, här med sin halvåriga (heter det så?) dotter Liv. Vi hade inte ens hörts av på flera år innan hon ringde i julas och vi bestämde att vi skulle ses. Riktigt trevligt. Vi (MEM-kollektivet) var nära att bli av med “engagerad” som satt för långt ner på frysdörren. Det stod i gästboken efteråt: “Liv hälsar att kylskåpspoesi är helt hennes grej”.

I lördags tjänade jag ob-pengar. Spännande dag.

Idag vaknade vi till en illrosa himmel, mycket rosare än bilderna blev.

Efter gudstjänsten i Burås drog vi hemåt för att göra oss i ordning. Ikväll har vi nämligen varit på Göteborgsoperan och sett Trollflöjten! Det var en riktigt höjdare. Vi hade dressat upp till tänderna, trots att det inte var något särdeles flådigt operabesök. Inte så flådiga platser, till exempel.

Men dom sjungde bra grant!

Handlingen var dock en smula knivig att greppa. Vi ungdomar som är vana vid att ha en Watson bland rollerna som ställer alla de dumma frågor som tittaren undrar över, vi fattar inte de mer kultiverade opera-intrigerna. “Ungdomarna nuförtiden gillar ju bara pizza och hamburgare”, som skolmatsalsföreståndaren sa (obs sann historia). Alltså: vi läste handlingen i programmet.

Sen var det ju roligt bara att vara där och se alla människor.

Rött upptill var tydligen kvällens grej bland damerna. Maria räknade till 35 stycken på parkett. Både Elin och Maria följde koden, naturligtvis.

Inte jag. Jag har en second hand-tröja som är röd, men det blev inte den. Tog dubbelhakan istället…

Sedan hemkomsten har jag nu krängt liiiite för många Polly.

Det lär bli påsar under ögonen i morgon. Men vilken helg vi har haft! (Vilken pumpa!)

Pözz out.

Naturligtvis var det inte 10 gb jag nådde utan 10 MB.

Skulle bara se om ni var med.

Nu har jag fått fläsk med plats här på bloggen. Nådde 10 gb i fredags och då var det stopp med uppladdade bilder. Skrev till Jonas utan mycket hopp (jag kan ju inte sånt här, om det nu skulle ha lyckats gå någon förbi) – och han bara trollade fram MASSOR med utrymme! Inte klokt vad de kan.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det första jag ska göra när jag blir miljonär är att skaffa mig en webmaster till bloggen. Då ska alla mina bekymmer gå upp i rök, jag bara vet det.

I fredags tog Ioana examen. I tre långa år har hon kämpat på sjuksköterskeutbildningen, och nu är hon klar. Spektaklet stod i Växjö domkyrka.

Hon verkade rättså nöjd med bravaden.

När vi kom till Per-Åkes och Ioanas lägenhet skyndade sig P-Å, som den gentleman han är, att hjälpa sin fru att bära. Han tog ett kuvert och gick. Ioana bar nästan ingenting själv.

Väl inomhus tittade vi på bilder från deras bröllopsfest i höstas.

Elins jättelånga ben fastnade på bild… Sådär såg jag också ut en gång i tiden. Det gick över.

Trevlans.

Vi är överens, Carl och jag.

Europe borde skippa möget och hålla sig till sånt dom kan.

Blås på ba’.

Idag städade vi ut julen och allt damm den samlat. Det var inte lite.

Vi spelade ut julspellistan, den flitigt spelade. Lite vemodigt, men så är det ju.

Elin packade ihop sitt julpynt…

…och jag mitt.

De där halmprydnaderna köpte jag på Åhléns i advent. Naturmaterial är det finaste till jul tycker jag. Och så röda band. Hemma i Oröd finns det fett med julpynt, tre gånger mer än vad som går att ha uppe på en gång, men jag har nästan inget eget alls. Som tur var hade Elin en hel del. Bland annat julens vackraste duk. Men nu åkte den på rullen och i lådan.

Kan du gissa vem det är som rullar ihop duken?

Sen samlade Elin vuxenpoäng (lämnade bil på verkstan) och jag gick på Nordstan och gjorde ärenden. På vägen hem överhörde jag nåns mp3, det lät som Phil Collins. Jag blev jättesugen på att lyssna på Phil Collins. Så det gjorde vi sen, i högtalarna som jag fick i julklapp.

Kan du se högtalarna?

Jag blir nostalgisk av Phil Collins. Han framkallar en speciell känsla, liksom. Jag minns inte precis när, var eller med vem jag lyssnat på den här musiken förr – det är egentligen inte förknippat med nånting alls, utom en svag förnimmelse i bakhuvet av kanske en bilresa nån gång. Men bara kanske. Annars är det bara känslan jag minns. Och då blir jag nostalgisk. Jag minns mig själv. Det är som i den där amf-reklamen: jag möter mig själv i en yngre version. Typ sexton. Tänk vad längesen det är ändå…

Nu är lägenheten ren. Lika underbart varje gång…

Och kvällen är sen. Och morgondagen blir lång…

..för mammas näbbstövlar. Jag har gått från det här

till det här

på ingen tid alls (om man räknar bort de 4 immarna i SJs regi igår kväll).

Och så tänker man på nåt sätt att i stan ska det vara mindre snö än på landet. Stan är ju stan. Men nej.

På landet skottar varenda människa sin gårdsplan, och alltid är det nån granne som har traktor och kan ploga. Men i stan ligger ett kladdigt täcke av salt, grus och snö överallt och det är mycket halare än snön för sig själv. Det som var trappor är nu bara ovanligt buckliga backar, i vilka det är förknippat med livsfara att ge sig ut.

Så vad skönt att man har rediga skodon.

Annars vore man väl åtgången vid det här laget.

Jag och Carl tog en tur på Tydingesjön med päronens långfärdsskridskor.

Grantvä’r kallar vi detta.

Det var roligt att åka…

… fast vi hade ett problem; svaga anklar. Vi tror att det är generna.

Vi snöt oss som riktiga bönder.

(kladdigt)

Vi såg svanspår.

Jag försökte mig på en bloggarpose. Vågade dock inte riktigt ta ut rörelsen, av rädsla för döden.

Jag är nämligen ungefär såhär stadig:

“Tur att man har självdistans”, sa jag.

“Ännu mer tur att vi har distans till alla andra”, tyckte Carl.