Archive for September, 2009

Var hemma i Oröd över natten, efter lördagens Växjöbesök. Sov på det som numera är Elins rum, tillsammans med Elin, och det var ganska mysigt faktiskt. Just vi två är kanske de i syskonskaran som umgåtts allra minst bara vi två, kom jag på. Så det var kanske dags.

Gick i förmiddags till mässa i min hemkyrka i Broby, och fick bevisat det som jag insett sen jag flyttade därifrån – jag är bortskämd! Nåt så sjukt! I Östra Broby församling finns det inte bara en superb kantor som både sjunger och spelar otroligt bra och dessutom är en expert vars like jag aldrig sett på att sprida sin entusiasm till andra. Vi har dessutom två präster som predikar enligt Bibeln, och vars förkunnelse är väldigt lättillgänglig samtidigt som den går på djupet. Vilket är väldigt sällsynt. Ovanpå all denna lyx har vi gott om ungdmar som engagerar sig, äldre som engagerar sig, trevliga kyrkvärdar….
Och nu pratar vi bara om dem som syns i gudstjänsten.

På tåget norrut i eftermiddags satt jag och läste Kupé. Vilken skittidning! Allt som stod i den var korkat. Bland annat fanns där en artikel om hur vardagen kommer att se ut om tio år. Uppenbarligen kommer Jesus ha kommit tillbaka till dess, för det var fullständig utopi. Eller ja. Om det nu var det.
(Cirka-citat:)
"Vi kommer att vara mindre materialistiska, kunskap och världsvana kommer vara viktigare, man ska vara berest, gärna rolig och vältalig…" "Den traditionella jobbformen med anställda kommer att ha försvunnit och istället kommer man att arbeta mer i projektform och man gör karriär genom att hela tiden leverera bra jobb… I dagens samhälle delar man upp sin dag i "tårtbitar"; jobb, fritid osv. Det skapar effektivitetshets och vi blir utmattade, utbrända…"
Eeeh… alltså ursäkta, men är det inte redan så? Nuförtiden är man ju pinsam om man skryter med sin mobil (åtminstone om vi snackar den breda svensken), istället ska man ha besökt och gärna jobbat i andra länder, man ska ta för sig och visa sina förverkligade framfötter, dra skämt så att alla skrattar, humoristisk OCH kompetent… Man ska jämt prestera och vara bra på allt och hinna med allt samtidigt. Är det inte just detta som gör oss utbrända?! Och vilken korkad människa tror på allvar att om vi bara väntar tio år så kommer allt att bli bra?! Spare me. Och chefredaktören borde bli kioskdeckarförfattare. Det skulle han göra så bra så.

På kvällen kom jag i alla fall hem till människor med hjärna. Och hjärta. Ur kassen hemifrån packade jag jag plommonsylt från föräldrar som lyckligtvis också förunnats vars två exemplar av dessa användbara kroppsdelar.
Och jag kände att det är ju ändå helt okej att vara jag.

När jag äter brukar jag sitta vid vårt blåa köksbord och stirra på människor som går förbi. Jag studerar dem rätt intensivt, för jag tror inte att de ser mig. Men idag var det två killar och en tjej som gick förbi. Och när jag stirrade, då vinkade de. Jag låtsades att jag tittat på min dator hela tiden…

Det märks ändå lite att man bor i stan nu. För det första har man tvättider, och fattar vad alla klagat på. Det tar ju flera timmar! Så tänker man att "Ja men jag kan ju göra det här medan jag väntar, och det där hinner jag med mellan varven" men det gör man ju inte. Jag har tvättat fem maskiner på sex timmar, och allt ska hinna torka. Torktumlaren stannar automatiskt när den tror att tvätten är torr, vanligtvis ca 15 min, men då är tvätten aldrig torr. Så då får man springa ner och sätta på den igen, och då kör den bara i fem minuter. Och efter det tre.
När Elin kom hem berättade hon att man kan ställa in den så att den kör en viss tid. Upp till en timme. Så behöver man inte springa. Och kläderna blir torra.
Mary The Genious still going strong.

Elin har ikväll bakat kladdkaka och pratat i telefon samtidigt. Telefonen ringde, och hon började prata. Sen sa hon bara till han i andra änden att "Nu ska jag vispa, så om du inte hör mig på två minuter så vet du vad det är". Sen följde:
"Hör du mig nu? Va?! Det hörs ganska mycket! Va? Kor?! Jag tyckte du sa KOR! HAHAHAHAHA… Ägg och socker! ÄGG OCH SOCKER!"
Hon kunde liksom inte vänta med att vispa, och inte med att prata heller, så då kombinerade hon dem. Konstigt. Fast inte så konstigt som Lotta, som SOVER i telefon. DET är konstigt. Men det är klart, så är jag heller ingen sån telefon-mänska. Jag skriver istället.
Wiho!

Innan har jag skjutit det framför mig, för jag tänkte att det var stort och svårt, man måste sätta sig in i varje nomineringsgrupps (det heter så istället för partier, för det är ju inte bara partier som ställer upp) program och vara jättedjup och seriös….

Men så igår kväll insåg jag att om jag överhuvudtaget ska ha nån chans att hinna rösta, och rösta vill jag för det tycker jag att man ska, så måste jag skicka rösten senast tisdag (brevröstar alltså), och det innebar att jag väldigt snabbt skulle behöva bestämma mig i frågan. Panik.

Men nu har jag läst Frimodig Kyrkas program, både det korta och det långa. Så har jag sett en valfilm för Centerpartiet, en för Frimodig Kyrka och en för Sverigedemokraterna, samt läst ett halvt blogginlagg på bloggvänster.se och skummat förstasidorna på Öppen Kyrka.se och Socialdemokraterna.se.

Så lång tid tog det att bestämma sig. Typ en halvtimme. Det ÄR inte svårt. Läs Frimodig Kyrkas korta valprogram (http://www.frimodigkyrka.se/content/view/243/1/), det tar tre minuter, och TA STÄLLNING!

Det talas så mycket om Svenska Kyrans förfall, och den ena efter den andra går ur, och nya gemenskaper startas där de kristna har sina egna gudstjänster. Men om alla som tror på Bibeln lämnar kyrkan, hur ska det då gå? Det är som att vi redan gett upp hoppet! Det tycker jag är fel!!! Vi ska kämpa för vår kyrka, tycker jag! JA, kärleken ska stå i centrum, det vill säga JESUS ska stå i centrum, och hans ord!

Mera verkstad! Jag röstar på FRIMODIG KYRKA.

Såhär kunde jag tänka:
- Jag borde inte få hantera knivar. Skar mig nyss för andra gången idag.
- Jag har fortfarande ingen fungerande mobil.
- Jag har inte skrivit jobbansökningar som jag skulle.
- Jag är inte bäst på att baka bröd. De smakar gott, men är ganska ojämnt jästa. 
- Jag är ensam i en lägenhet i en stor stad.

Men å andra sidan:
- Jag har alla tio fingrarna kvar.
- Jag har internet.
- Jag har målat klart gardinhyllan.
- Jag har gjort flera matlådor. Jag passar i förkläde. Och hembakt bröd är härligt.
- Lägenheten jag sitter i är MIN.

Man ska faktiskt inte klaga.

Idag skriver jag arga meddelanden igen. Jag börjar bli expert på det… Suck.
Har tydligen, turligen, lyckats makulera det där idiotköpet jag gjorde på gatan för snart två veckor sen. Men flytten från Telia är fortfarande gjord. Så jag har inte Telia. Och jag har inte Phonehouse-abonnemanget. Så jag tänkte köpa ett nytt, som verkade bra, direkt från Tele2(som jag tänkte gjort redan igår, men då var telefonkön så lång att jag gav upp redan från början), men se det går inte heller. För makuleringsrapporten har inte kommit in till dem än!

Så jag är utan telefon på den dag då jag tänkte ringa efter jobb som en galning. GRRRRREAT!

-pause-
-pause-
-pause-
….NOT!

I alla fall. Så nu ska jag måla, tänkte jag. Har för denna occasion klätt upp mig helt i ljusblått, bl a en tröja ärvd av kusin Emma (jodå, jag har en sån än. Magtröjan med logga på skulderbladet, du vet….). Jag matchar köksbordet perfekt. Hoppas ingen kommer och ser mig….:S

Så var det då det första inlägget från min nya dator, i den nya lägenheten, med vårt trådlösa modem!

Jag har alltså nu lyckats få upp tre taklampor (med tillhörande sladdfixeri) (och den ena blev inte alls särskilt bra), samt kopplat in och aktiverat ett styck trådlöst modem. Har dessutom hållit föredrag för kombo om router och spotify. Som jag råkade veta. Detta är nog mitt tekniskaste dygn nånsin-ever.

För övrigt kan noteras att jag idag kastat 90 kronor i den sjö som heter Phone House’s telefonkö (typ 15 minuter), samt joggat (!) en runda i området. Igår kände jag igen två personer när jag var ute på en vift till Coop. Kombosarna hade också träffat folk de kände på stan. Känns som vi har bott här i hundra år…

Och så ett announcement:

Gunnarsson, Nilsson, Unosson
Solhemsstigen 4 (1 tr)
418 75 Göteborg
Det är vi. Välkomna!!

Värsta grejen tydligen. Idag är det ett år, en månad och en dag sen jag tog körkort. Grattis.
Idag är även ett annat jubileum. Nämligen det att idag har jag bott i en vecka och en dag i vår lägenhet i Göteborg.

Maria och Elin flyttade in på tisdagen och onsdagen i förra veckan, och har sedan gått och meckat dagarna i ända, den saken hit, den saken dit. Fixa och dona hela tiden. Jag har inte fattat. Sen kom mitt flyttlass (med tillhörande familj för att äta mig ur huset) i lördags. Och sen har jag förstått. När väl inredningshjärnan satt igång, there’s no stopping it. Kom till och med på mig själv när vi hade aftonbön:
- Den väggen ser tom ut. Där skule man ha en tavla. Den där stora med brun ram skulle passa där. Fast då måste vi ha nåt annat där vi hade tänkt ha den. Eller det kanske går om vi har lite fler kuddar i soffan. Då tar vi det från sovrummet. Fast de är i fel färg. Eller om man tar från Elins säng, kan hon ta från min, så kan vi lägga hennes i soffan. Så måste vi måla den där stolen också. Det kan jag göra i helgen, när jag målar spånskivan. Just det, måste kirra skruvar till den. Hoppas den vita färgen passar med gardinen…

Och när jag sen väl gjort alla dessa ändringar, fortsätter jag liksom att titta, och hittar nya fel…. Jag får säga till mig själv på skarpen, och be de andra också att säga till mig när det går för långt. För så kan man ju inte ha det.

I söndags åkte vi en snabbsnabbsnabb runda till Ikea för att inhandla diverse nödvändigheter. Kom hem med bla inte mindre än fyra taklampor, av vilka 100% saknade sladdar att koppla i väggen med. Det hade inte alls slagit oss att de kunde fattas. Inköpte dessa på Claes Ohlsson. Monterade sedan egenhändigt ihop och upp två av dem i går kväll, och nynnade lite av signaturen till Lotta på Bråkmakargatan; "Jag kan nog nästan allt". Detta trots den aningens kluddiga monteringsanvisningen (först steg 1, 2 och 3, sedan 4, 5, 6 och 4, sedan 5, 6 och 7, sedan 6, 7 och 8…). När allt kommer omkring ska det erkännas – dock motvilligt – att jag till slut haft någon nytta av teknikundervisningen i åttan. Jag hade ingen man till att skala sladdarna. Jag gjorde det själv. Och är väl ganska nöjd med det faktiskt. Att jag kunde, menar jag. Det är nån sorts makt-grej, att skala sina egna sladdar…

Nu till vidare hushålleliga ärenden. Jag måste köpa mjölk.

Igår flyttade jag in i vår lägenhet! På luftmadrass visserligen, men ändå. Nu ska jag inte flytta mer på ett bra tag. Och det är bara tre dagar tills sängen och det andra också kommer, det ska vi nog klara. Maria grejer kom i går kväll, Elins kommer idag. Matlagningen var aningens primitiv igår, eftersom det är Elin och jag som har de flesta köksgrejorna. Jag lyckades ändå laga lite mat (fast en del hann bli kallt, vi hade bara en gryta…) till lunchlåda idag, som jag sen ändå glömde pga försovning. Wunderbaar…

Igår kväll var det ett fasligt rännande (fasligt skit och förskräckligt elände, för den invigde) med Göteborgs kollektivtrafik hit och dit. Vi var i lägenheten och tittade, asgarvade åt de groteska strukturtapeterna och kökskaklet med fiskmåsar på (VEM kom på DET, liksom?!), satt på köksgolvet och åt macka och planerade inredning. Sen åkte vi för att handla, Coop Extra ligger typ 700 meter bort men vi åkte bussen hem för vi hade så mycket mat att bära hem. På kvällen var jag hos Ådahls i Västra Frölunda och checkade ut. Det tog mig sju resor att komma dit och tillbaka hem. Jag räknar till elva resor allt som allt under dagen, men det låter lite. Kanske för att det var så många byten och så mycket väntetid… På spårvagnen spånade Elin och jag ihop lite stolpar till kortfilmen "Lantisarna kommer till stan – based on a true story". Jag ska skriva ihop ett riktigt manus, så får ni ta del av det senare.

När jag baxade på min mastodontresväska på bussen i Frölunda, sa en (go) gubbe:
- Hon hå vovven me sig i väskan. Haru hunden merej i väskan elleer?
- Hah, nej det är hästen.
- Haha, de’e hästen, skrockade han till mannen bredvid.
- Där blåste du mig helt, hahaha. Tack ska’rö hå, håhåhå, sa han och skakade min hand.
500 meter längre fram:
- E’re Brunte då elleer?
- Eh ja det är det väl…
- Haha, de’e Brunte i väskan, skrockade han.
Innan jag skule gå av:
- Ah du få’uschäkta oss om vi e lite onyktra. Men de va en söt väska du hå. Löcka te me hunden nu, elle Brunte mena’jå.
- Mmm tack.
På perrongen:
- PTROOOO…

Om man skulle ta och bli alkoholist kanske.