Såå, då var man hemkommen från den första halva veckan på Bibelskola Göteborg. Halv var den för att så kommer alla veckor att vara, halva. Det är halvtid praktik också, eller jobb om man vill det. Vi får se vad det kan bli av den halvtiden. Har man tur får man jobba med hästar. Har man annan tur får man skriva. Har man inte tur alls blir man både fattig och sysslolös.
Det visar sig väl.

Klassen verkar jättehärlig med härliga människor som man kan bli god vän med, lärarna är kunniga och visa och roliga, huset är gammalt och fint (fast man får välja: dålig luft eller stenmycket trafikbuller), fullt med böcker och trevlig stämning.

Mina framtida kombos flyttar in redan den 1:e och 2:e, och jag efter  på luftmadrass tills mitt flyttlass kommer den 5:e. Längtar efter storkok och pelargoner och gemensamma morgonböner och balkong med färska kryddor…. Det lär ju bli en del städning och ekonomi-vånda och delade åsikter också, men jag är fast besluten att ta det onda med det goda. Annat kan man väl inte ändå.

Igår kväll tappade jag min mobiltelefon på tåget. Jag har för mig att jag kände redan en stund innan jag skulle gå av att den inte var i fickan längre, men jag var så trött att jag inte ens reflekterade över det. När jag skulle gå på bussen från Hässleholm till Broby frågade chaffisen om jag var vuxen och superkristen som man är så svarade jag ja. Då sa han att det kostade 36 kronor. TRETTISEX!? hojtade jag. Det hade jag inte i kontanter, efter att ha betalat en hel femkrona för att kissa. På min tid (två år sen) kostade det 30. Då sa han att det blir en halv istället, 22 kronor. Snälla, snälla chaffis, log jag och asade utmattat min väska långt bak i bussen.

Sen upptäckte jag att mobilen var borta. Och inte bara ur fickan, utan BORTA. Orka orka orka orka orka orka orka tänkte jag och suckade  med en klump i halsen. Ont överallt efter två nätters icke-kvalitetssömn på vandrarhem och runtbärande på Bibel, block och övriga nödvändigheter (här kan vi tala om tung undervisning, hohooo), och trött som bara den efter alla intryck.

Men när jag kom hem. Då sa pappa att han talat med en Carolin Andersson som hade min telefon. Jag har pratat med henne både igår och idag, hon har redan lagt min telefon på lådan och hon bad inte om ersättning mer än för kuvertet och portot. Snälla älskade främmande mänska. Inte tjuv och inte likgiltig och inte sniken. Bara snäll.

Ser framtiden an, kan man nog säga. Med glada glasögon.

78 Responses to “Det finns så snälla människor”