Archive for Maj, 2009

Var on the road hela dagen igår. Först hos Betty på Strandhem och lagade mat, sen en sväng om Canticum för att hälsa på alla. På kvällen var vi hos Svenssons (de yngre) på Sixtorp. Mycket, mycket trevligt (det är ett bra ord!). Lucia vet att göra fint omkring sig. Och vilken klänning sen! Heja heja karamellen!

Dagens citat tillfaller, enligt löfte, David J som joinade oss vid matbordet på Beach Home.
"Kvinnor kommer i regel från öster…"

Nu är jag hemma, till slut.
Saker som slog mig när jag kom hem:
- Vad lågt i tak vi har!
- Här luktar som hos mormor
- Mitt rum är ganska litet
- Min säng är ganska mjuk. Lite för mjuk faktiskt.
- Min bror är lång
- Vårt hus är trevligt
- Våra katter är små
- Jag trivs här.

Sen satt jag uppe och pratade med Carl, så som vi gör ibland och som jag tycker är så trevligt. Han är den enda andra som inte säger "Jag är så trött, jag orkar inte vara uppe mer". Han säger "Jag är så trött, jag orkar inte gå och lägga mig".

I morse var jag nere i Broby för att prata med en snubbe på Lingården. Gick därifrån med schema för hela sommaren och löfte om en lönesiffra på tisdag när jag kommer dit för inskolning. Känns helt okej.

Men jag tänker på er där nere. Jag hade det ju bra med er. Tusen miljoner tack!

Nu vill jag träffa mina vänner. Var är ni?

Jo, det stämmer (facebook vet allt). Jag har fått sommarjobb.

Hemtjänsten i Östra Göinge, here I come. Det stod högst på min lista, och jag fick det. Vet att jag sagt att jag aldrig ville jobba där, men "man kan väl ändra sej"? Har kommit fram till att det nog är helt okej, jag gillar ju ändå att jobba med människor, as corny as it sounds. Och så lever jag i nån slags illusion om att det kommer vara välbetalt.

HAAAAHAHAHAHAAAA…

Vi får vällan se.

Nu har jag suttit heeeela dagen och klippt ihop min egen lilla Ride with your mind-dvd. Jag menar HELA dagen. Från det att jag steg upp och gick in i stora huset, tills nu. Och än är den inte klar.

Jag var ju tvungen att titta på alla klippen för att veta vilka jag ville ha. Man vill ju plocka ut de bästa för att kunna se sin utveckling. Och visa för andra. Lite hotat är det ju att visa hur man är dålig på det man gillar att göra, men det kan jag bjuda på, som reklam för metoden. För den är bra.

Läste under tiden en massa olika bloggar, först de vanliga av folk som jag känner (eller låtsas att jag känner fast egentligen inte), och sen vidare på olika länkar. Från blogg till blogg. Ganska inspirerande, men man undrar ju hur vissa har tid. Och råd. Med en ny bländande vintageklänning varje dag. Det är ju snyggt så man kan gå av på mitten, men, som sagt, jag fattar det ej.

Nu går ögonen snart ihopa av sig själva.
Trött var ordet.

Efter åtta månader som au pair/groom på en hästgård i Frankrike, detta har jag lärt mig:

Franska
Engelska
Finska

Köra fyrhjuling
Backa med släp
Köra trimmer

Klara mig själv
Ta egna initiativ

Altstämman på 20 franska körsånger

Gå upp först på morgonen

Vara social utanför min bekvämlighetszon

Hitta till ställen jag egentligen inte hittar till

Att på Intermarchén ska man väga grönsakerna innan man kommer till kassan

Diverse om Finland, dess invånare och kultur

Diverse om hästar, hovar, ridning, körning, foder, stall, utrustning, träning

Med mera

Häromdagen var vi på “Fête des fleurs et du cheval”, Blommornas och hästens fest, i Cazals. Fick lite Broby marknad-vibbar, med tanter i fula sandaler där tårna trillar ut i framändan, och fullt med blommor i sina kassar. Sommar det…

Vi gick igenom blom-avdelningen först. Det var helt okej. Sen kom vi till häst-delen. Vi kastade en blick in dit och kunde konstatera att vi inte hade behov av att se mer. Det var ingen som slog sina hästar eller nånting sånt, men man kan ju bli lite matt av att se så många människor som verkar veta så lite om sina djur.

Såg ett par flickor i trettonårsåldern som åkte runt på varsin ponny. Eller åkte och åkte, de red nog ändå helt okej. Jag kom på att i deras ålder drömde jag om att få göra så, att visa upp sig på en häst, och insåg hur mycket jag förändrats sen dess, speciellt under det senaste året. Nu har jag inte det minsta behov av att folk ska se mig när jag rider. Det är liksom inte viktigt längre.

Låter ju som en klyscha, men det är inte förrän nu, när jag under flera månader levt med en hästhållning där man anstränger sig så sjukt för att förstå hästen, och där man har en vilja att verkligen ha hästen med sig, inte bara fysiskt utan psykiskt också, som den där längtan efter cred från andra människor för det man gör med sin häst
har försvunnit. Kanske inte minst för att jag har insett hur förhållandevis få människor det är som faktiskt skulle förstå skillnaden mellan en häst som är “med” och en häst som inte är det, eller skillnaden mellan en häst som faktiskt är lösgjord (och av den anledningen går i en vacker form) och en som bara kröker på nacken för att någon drar i tyglarna.

Det är otroligt skrämmande hur många hästägare det finns som verkligen inte vet nånting om hur en häst fungerar. När man betänker att vi trots allt berövat hästen dess naturliga miljö, friheten, kan man ju tycka att vi skulle vara lite bättre på att tillgodose deras behov och se till att det vi gör med dem faktiskt sker på deras villkor också, och inte bara handlar om vårt nytta och nöje.

Ett bra exempel på den allmänt låga kunskapsnivån är det här med hovar. De flesta hästmänniskor vars hästhållning jag vet nåt om, verkar ha vetat vääääldigt lite om detta för hästen helt avgörande organ. Till exempel visste jag förut inget av följande:

Hoven är inte bara död vävnad. Den är ett mycket komplicerat organ, som utvidgas vid varje steg då hästen sätter vikt på den. Då detta sker, öppnas blodkärlen i läderhuden upp. När sen hästen lyfter hoven igen, dras de ihop, och på så sätt cirkulerar blodet. Detta kallas hovmekanism, och behövs för att hjälpa hjärtat pumpa runt blodet i hästens stora kropp. När man sätter på en sko, hindras hovmekanismen, och får i längden till följd att hjärtat blir överbelastat – särskilt om den står i en box, då den inte har möjlighet att röra på sig alls. Hovmekanismen innebär också stötdämpning, dvs om den hindras ökar belastningen på leder och ligament. Betänkas bör även att man ju vid skoning fixerar hoven i sitt smalaste läge, när den inte är viktbärande.

När skon sätts på, hindrar den också hoven från att växa normalt. Det gör att hoven blir trång. Detta är väldigt, väldigt vanligt, många reagerar inte ens på det som onormalt för det är så många hästar som har det. Eftersom en mycket stor del av hästarna inom konventionell skoning dessutom lämnas med för höga trakter (=hälar), vilket gör att hovbenet inne i hoven blir på högkant och på det sättet trycker mot läderhuden i sulan, blir cirkulationen inne i hoven ännu mera nedsatt. Detta i sin tur försämrar tillväxten av hovhorn. De höga traktrna gör också att sulan blir mer konkav och trycker upp i hovens inre, dett kan bland annat leda till det som kalla strålbenshälta, och ofta anses obotligt (fast det i många fall kan räcka med att återställa hoven till dess korrekta form för att hästen ska bli bättre). Glöm inte bort att man med jämna mellanrum också perforerar den med spikar, och att de flesta hästars hovar är konstant uttorkade i brist på den dagliga exponering för vatten som de skulle få i det vilda, samt att den ammoniak som bildas i en aldrig så ren boxbädd, fräter.

Allt detta leder till inflammationer, nedbrytning av hoven vilket gör den mindre motståndskraftig mot sjukdomar som t ex fång, och inte minst smärta på grund av det konstanta trycket.

Det kallar jag livskvalité.

Och tänk att jag aldrig, under åtta år på ridskola och flera till i olika privatstall, aldrig ens hörde talas om det. Jag trodde att “hoven är som våra naglar, ingen känsel, det är därför man kan spika i dem utan att det gör ont”. Det yttersta på hoven är visserligen som en nagel, men den är också det skyddande skiktet för de livsviktiga funktioner som finns där innanför, och det är avgörande för hästen att den kan expandera och dra ihop sig. Allt detta motverkas, om nån skulle ha missat det, av skon.

Många vet ju inte om att detta händer i deras hästars hovar, eftersom också nervernas funktion är nedsatt pga av den dåliga cirkulationen i en skodd hov, eller för att man vet så lite om hovar att man inte ser skadorna förrän hästen blir verkligt sjuk. Och även då är det oftast inte ens ett alternativ att ta bort skon; man tar bort symptomen istället.

Till saken hör att en barfota häst (om den inte redan har varit skodd länge och av den eller annan orsak har deformerad hovtillväxt och hovben), kan fungera lika bra som en skodd hov (i längden bättre). Om den är korrekt trimmad och har naturliga levnadsförhållanden där den kan röra på sig så mycket den behöver och inte står i en frätande bädd, det vill säga. Även skadade hovar kan, med tid och kunskap, återställas någorlunda. En av hästarna här på gården hade strålbenshälta när den köptes. Det anses ofta obotligt. Han är nu helt frisk (och dessutom en otrolig ridhäst).

Jag bävar lite för framtiden. Jag vet ju hur mycket det finns att se, som jag nu kommer förstå hur fel det är.
Det är lite som den där fêten i Cazals. Jag skulle vilja vända utanför och gå tillbaka till min skyddade värld, där hästfolket vet vad de gör.

I morse när jag tittade ut genom fönstret, såg jag hur hunden bet en av hönorna. Jag vrålade åt hunden, sprang ut och kunde konstatera att den hönan mådde inte alls bra. Hämtade husmor, som lyfte upp det stackars djuret och upptäckte ett gigantiskt sår på dess undersida, fullt med bajs och fluglarver, och de inre organen blottade.
Jag höll hönan, medan Husmor försökte rengöra lite, men vi kom ganska snabbt fram till att det inte fanns något att göra, och jag och Api tog hönan i en låda till grannen, madame Labroux. Vi kom dit, skrämde slag på hennes hund, ursäktade oss och förklarade problemet. Hon tog upp hönan, tittade på den, sa stackars den, och bar bort den och slog ihjäl den. Sen kom hon tillbaka med sallad åt oss. Vi tackade fem gånger å Husmors vägnar och åkte hem igen.
Frukosten smakade inte jättegott.

Nu har jag insett att det bara är knappt en vecka kvar tills jag ska åka hem, och igår började jag packningsprojektet med att städa ur sängbordet. Alla papper, noter, kataloger, broschyrer, gamla biljetter och vykort/brev är nu sorterade, och de flesta av dem slängda. Det var som en resumé av året liksom, ganska trevligt. Vad mycket jag varit med om!

Anyway. Hittade två citat på en lapp:
"Man kan ju inte börja på en bok och sen sluta liksom. Tänk på författaren!"
"Jag kan lika gärna ha glasögon, det är bara det att dom syns…."

Idag när jag körde från franskalektionen hos Rachel, blinkade två lampor på instrumentbrädan. "Diff lock" och "ABS". ABS vet man ju vad det är, men inte Diff lock, och vad det i praktiken innebär när de lamporna blinkar har jag inte den blekaste aning om.
När jag kom hem frågade jag Husfar. Fick till svar en mycket pedagogisk förklaring om differentialspärren, dess funktion och effekter vid felanvändning, allt illustrerat med hans mobil (den föreställde bilen) och Lillabarnets kritor på ett gammalt kuvert. Det var intressant, men jag kommer ju ha glömt allt om en vecka igen så inte hade han särskilt mycket lön för den mödan…

Sitter och reder ut min framtid. Inte ett kul jobb.
Försöker komma överens med studera.nu, men det vill sig inte. Teknikens under, alltså. Upphör aldrig att förundra mig.

Igår cyklade vi till Cazals. Idag körde vi till Cahors. Har varit där förr, och inte var det mer spännande än det brukar. Husmor satt fortfarande i pedikyr när vi kom hem, jag blev lite avundsjuk. Det skulle vara trevligt att bli lite uppfiffad, man blir så tradig här på gården mellan varven. Håret har varit en risbuske i två veckor för det är så fuktigt jämt och jag har nästan slut på mousse (vill inte köpa nytt nu när jag snart ska hem), och den franska solen har tagit lite väl hårt – jag fjällar.

Hrm. Som ni kanske ser på sinnesstämningen så regnar det här. Som om det nu skulle vara nåt nytt…

Tror jag har ett halsont på gånga, känns svullet å dant. Sovit som en sten de två senaste nätterna, men är trött hela tiden ändå.

Oj vilket bölane. Bäst jag slutar. Återkommer en dag då mitt liv blivit aningen mer inspirerande.

Api är förra årets au pair som kommit tillbaka på besök/jobb en månad. I förmiddags tömde vi utehöställningarna tillsammans. Vi hittade en mus och trettiåtta tjocka vita larver, för det hade regnat in i ställningen och börjat förmultna lite härligt. Api snöt sig utan näsduk och jag var lika äcklig jag med mitt loskande. Till mitt försvar dammade där så räligt, och till Apis så har hon flunsan.

Utdrag ur konversationen med Api:
- Nej men om man talar till exempel om brödrostar i dagens läge…

(Api insisterar på att hon sa "i dagens samhälle". Eller HUR.)

Vi diskuterade även geografi, dialekter, äckliga djur, mobiler (det var så hon kom in på brödrostarna), franskalärare och Paris.

Api kan prata lite skånska också. 
- RuskpRickaR och knoRRhanaR, säger hon, jag skoRRaR på R:en.
Hon kan några svordomar till, men dem skriver jag inte. Jag försöker lära henne att säga "Luna ködet", men hon är inte så receptiv.