Jag vet att man inte ska försöka sammanfatta två händelserika veckor i ett blogginlägg, för det blir fullkomligt oläsligt.
Men i alla fall. Det här är vad som hänt de två senaste veckorna:

På tisdagen ankom vi till Paris. Jag och Emma hade otroligt kul i en fotoautomat och lyckades på så sätt tappa bort min familj. Men de klarade sig (lite till min förvåning måste jag säga), och vi också. Hotellet var, som anat, rätt sunkigt, och rummet vi fick första natten var sjuuuukt litet. Man kunde gå in och sätta ner sin väska, men sen fick man sätta sig på sängen för sen var där inte mer plats.

Dagen efter fick vi byta rum, och till vår stora lycka fick vi ett ganska stort rum på fjärde våningen, nr 33, med balkong och fin utsikt över Gare de l’Est. Det var också därifrån (GdE) som vi sedan började våra utflykter varje dag.

När vi ställt in väskorna i 33:an, begav vi oss till tunnelbanestationen Pigalle, för där skulle Charlie Winston ha gratiskonsert. Jag har förstått att ni inte har sett så mycket av honom därhemma, och det är synd, för han är ganska bra. Hans hit ”Like a Hobo” har spelats hur mycket som helst här, men konstigt nog var där inte alls mycket folk på hans spelning. Vi kunde stå kanske tio meter från scenen, och då var vi knappt tidiga ens. Det regnade, men vi hade kul.

Sen drog vi till Le Marais för att shoppa. Det är ett kvarter med lika delar fina butiker och störiga turister, och där tittade jag på en kjol, ett skärp och en scarf i tre evigheter innan jag bestämde mig för att inte köpa nånting alls. Framåt kvällen mötte vi upp med familjen och åt världens äckligaste dyra crepes, och sen var det avsked. Ganska jobbigt faktiskt, men vänjer sig ju så fort vid att ha dem runt sig, men jag dövade det med godis, yey.

På kvällen pratade jag med hotellportieren. Wifi i all ära, men anslutningen nådde inte till 33:an å jag gick ner i allrummet, och då satt han där och tittade på fotboll. Tittar du på fotboll undrade han, hrm nej sa jag, men Zlatan känner du väl till, han är ju en ”beau gosse” haha, hrm nja snyggare utan den där mustaschen, men han spelar ju bra, jodå. Enligt portieren är Sverige medelbra i fotboll. Sverige är 5 av 10, Frankrike 6 av 10, Italien 9 av 10, Brasilien 10 av 10. Dom är starka, Brasilien.

På torsdagen såg vi Notre Dame, gick längs Boulevard St Germain, tog kort på Pont Neuf, gick under Eiffeltornet, åt pizza vid Place Trocadero, och på kvällen var jag uppe i Triumfbågen, för det hade jag för mig sen skolresan i nian att det var så fint. Väntade i tre kvart på att det skulle bli mörkt och Eiffeltornet skulle glittra, gick ner klockan fem i nio och insåg för sent att det är klockan nio de sätter på glittret. Såg de sista sekunderna fån marken, men de bilderna blev inte bra.
Dagens citat kom frånen av krämarna nära Eiffeltornet som grabbade tag i en turist och ville rita av honom, turisten fortsatte i samma tempo som förut med konstnären ropande efter sig: ”Keep stopping, keep stopping”…..

Större delen av fredagen tillbringade vi på Versailles. Det var riktigt intressant tyckte jag, mindes fimlen om Marie Antoinette och fascinerades över de enorma proportionerna på allting. Vi hade pique-nique i gräset och skrev vykort. På kvällen gick vi in gratis på Louvren, men var för trötta för att finna det särskilt intressant.

Lördagen inleddes med (lopp)marknad i Porte de Vanves. Där fanns mycket kul att titta på, men jag var duktig och höll hårt i mina penningar. Senare drog vi till Champs Elyssées, men det var för trångt och tråkigt för min smak. På natten hade vi bestämt att vi skulle gå ut, på klubben named ”Players” hade de 80- och 90-talstema och det var gratis inträde för alla tjejer. Trodde vi. Det visade sig att vi saknade nåt papper som man skulle ha, och så fick vi betala. Men de hade duktig dj och god juice i alla fall, så det var helt okej.

På söndagen åkte vi till Père Lachaise, kyrkogården där bland andra Edith Piaf och Oscar Wilde ligger begravda. Där var fint. Sen letade vi matställe i en evighet, hittade till slut ett som verkade okej, men det visade sig vara sunkigt, och Emma fick kött i sin mat. Hon kallade på servitören, och sa:
- Jag har hittat kött i min mat. Jag trodde att det inte skulle vara kött i den.
Det är inte kött. Det är lamm. Det ger smak.
Men jag vill inte ha köttsmak. Jag är vegetarian. Jag tycker inte om kött.
Men det är inte kött. Det är lamm.
Jag åt upp min torra korv och sen gick vi. De fick ingen dricks.

På påskdagen var vi i Montmartre. Just som vi skulle gå ut ur Sacre Coeur började orgeln spela och jag kunde återigen konstatera vilken vekling jag är, när jag fick en klump i halsen av blotta ljudet av en kyrkorgel. Sen blev jag tvungen att få stanna hela gudstjänsten. Jag lärde mig att en katolsk påskgudstjänst kan vara ganska lik en i Svenska Kyrkan, om man räknar bort nunnorna och rökelsen och att jag inte fick ta nattvarden.

Vi hade tänkt att tisdagen skulle vara cykeldag, för man kan hyra cyklar billigt i Paris. Men när varken jag eller Emma hade 150 euro på kontot att lämna i pant, gick det inte. Så man var tvungen att vara rik för att hyra de billiga cyklarna ändå… Jag hade varit trög nog att ta dåliga skor på mig (fast fina), så jag fick skoskav och jätteont direkt. Vi gick på Musée d’Art Moderne och Musée d’Orsay, båda halvintressanta, och sen till Printemps, franska motsvarigheten till NK, och luktade på parfymer till vi var yra i bollen. Vi tänkte gått på konsert på kvällen, men den visade sig vara inställd.

Onsdag var en skön dag. Vi gick på Musée de la Mode et des Arts Dédoratif, som var något av en besvikelse, men sen tillbringade vi flera timmar på gräset i Tuilerierna och åt mackor och godis. En liten tur till Marais hann vi med också, innan vi åkte till Gare Monparnasse för att se gratiskonsert med Olivia Ruiz. Men kön var så läng att vi inte pallade. Istället fick vi gratis wienerbröd i ett bageri vi gick förbi.

På torsdagen åkte vi till Montmartre igen för att gå på Dali-museet. Mendet var för dyrt för vår smak, så vi skippade det. På vägen tillbaka mot tunnelbanan träffade Emma en gammal klasskompis, och sen fick vi hjälp (som vi inte behövde) av en gubbe att hålla tunnelbanekartan åt rätt håll.

Sen åkte vi hem. Med tåg. Många var de kvävda skratten, för vi tittade på That 70′s show tills batteriet i Emmas dator tog slut.

Dagen efter att vi kommit tillbaka till gården förberedde vi inför kursen. Påeftermiddagen kom två av Husmors vänner från Finland, en australisk/fransk kvinna med sina två hästar, en annan häst och på kvällen kom det schweitziska (?) par som skulle hålla i alltihop.

Lördagen och söndagen var helt sjuka. Kursdeltagarna var: tre finländare, två svenskar, två engelsmän, en australiensare, en kanadensare, en fransman och två schweitzare. Första dagen kom dessutom både hästosteopaten och hästtandläkaren, samtidigt. Jag pratade och översatte mellan svenska, engelska och franska, lagade mat och diskade, spolade hästben och passade Lillabarnet, och lärde mig en massa om det som kursen handlade om: ”Correct Movement in Horses”. Alla hästar är mer eller mindre höger- eller vänsterfotade, och dessa schweitzare förevisade en metod för att korrigera detta och få hästen att bli liksidig och arbeta i korrekt form.

Igår gjorde vi nästan ingenting. Satte upp ett stängsel på tio minuter, glodde på Lotta på Bråkmakargatan och grillade i åskregnet.

Idag är vi lediga. Vegeterar och kollar på That 70′s show.
Jag klagar inte.

399 Responses to “Nu ni”