Archive for April, 2009

Har tjänat lite pengar.
Tycket att skatter är bra grejer.
Inte kul att betala, men bra i stort perspektiv.

Men jag ramlar mellan byråkratins stolar. Alla säger olika saker och alla regeltexter är så krångliga. Och ska man ta reda på saker om det franska systemet, som är jättekrångligt, så måste man läsa det på det franska språket, som är jättekrångligt.

Jag söker på google.

Nån sa att man inte behövde skatta för sin au pair-inkomst, för det räknas som fickpengar. Nån anna sa att inkomst är inkomst, man ska skatta.

Men var ska man skatta? Det finns det som heter sexmånadersregeln, men räknar man bara 2008 (som är det jag ska deklarera för nu ju) har jag bara varit i Frankrike tre månader i streck. Så ska den tillämpas här eller inte? 

Min fråga kvarstår: ska jag skatta i Frankrike eller Sverige? Om jag skattar i Sverige, räknas min au pair-inkomst ihop med sommarjobbet,  jag kommer över minimi-inkomst-gränsen och måste skatta en del. Om jag ska skatta i Frankrike vet jag ingenting.

I England har de en minimigräns på 500 pund (eller nåt liknande), har man mindre inkomst än det under ett år behöver man inte skatta. Om det finns en likadan gräns i Frankrike, kanske jag kommer under den och då behöver jag inte varken betala eller bekymra mig. Fast nån sån gräns kan jag inte hitta nån information om.

Om jag söker info på svenska, slutar det alltid med att jag inte får svar, för det hänger på hur det franska systemet fungerar, och det vet ingen. Söker jag info på engelska, är ingenting tillämpbart för några andra än engelsmän. Söker jag info på franska fattar jag ändå ingenting, plus att det verkar vara ett kriterium för alla franska myndigheters hemsidor att de ska vara söliga och dåligt organiserade, innehållsfattiga och onödigt komplicerade samt hänga sig hela tiden.

Frågar jag min värdfamilj får jag inga raka svar. "Om du kan behålla dina pengar så gör det", verkar husfar tycka. "Ingen kan kräva dig på skatt för en inkomst de inte vet att du haft". Typ. Och det är ju sant.

Men jag uppskattade min gratis tandvård i 20 år. Jag vill ha studiebidrag när jag studerar och sjukbidrag om jag blir sjuk och arbetslöshetsbidrag om jag blir arbetslös, jag är inte miljonär och kan inte betala allt sånt direkt ur bakfickan. Och även om jag kunde det skulle det ju finnas andra som inte kan, och solidaritet tycker jag är varje människas plikt.

Jag vill inte skattefuska. Det känns fult och inkonsekvent och dumt.

Men när det inte går att reda ut vad som är rätt, kan det ju kännas lite frestande att spara pengar och möda i en flugsmäll och skita i alltihop och skicka det sms som säger:
- Allt det förtryckta på blanketten var rätt. Jag har inget ytterligare att redovisa. Ge mig min skatteåterbäring före midsommar, tack och hej.

Igår var jag och Lillabarnet på ängen andra sidan vägen och plockade blommor. Solen stod på och vinden fläktade lite lätt och det luktade sommar så man blev alldeles glad, vi satt i gräset vid vägkanten och vinkade till bilarna, och de som satt i bilarna vinkade tillbaka.

Vi plockade hundkex (eller nåt liknande), "Hundkex" sa jag och pekade. Vi plockade rödklöver, "Rödklöver" sa jag och pekade. Vi plockade smörblommor, "Vet du vad den här heter? Den heter smörblomma" sa jag och pekade. Vi plockade nån annan blå blomma, "Vilken färg är det?" frågade jag då. Det visste inte Lillabarnet, så jag fick tala om att den var blå.

Sen hittade vi några halvt överblommade gullvivor, då ville ungen plocka.
- Javisst, sa jag, plocka du. Den heter gull-viva. 
- Kulk-liba, sa ungen.
Eftersom "kulka" är Lillabarnets ord för gurka, tyckte jag det lät mer som "gurkskiva" än "gullviva", men whatever.

Idag åkte vi till Cahors för att införskaffa lite avskedspresent till vår franskalärare. Jag hade plattat håret, så det regnade förstås. Det regnar alltid när jag plattar håret, det är som att nån där uppe vill säga att jag duger som jag är, jag behöver inte platta håret. Eller är det en pik för att jag är så fåfäng. Man vet aldrig.
Jag funderar i alla fall på att skaffa ett paraply.

I förrgår fick jag den något långsökta idén att jag skulle ut och springa, och i morse när jag gick nerför trappan fick jag mitt straff, då benen sa:
- Det är okej för den här gången, men GÖR ALDRIG OM DET DÄR!!!

Ajajaj.

Igår var vår franskalärare här igen, ni vet hon som vi festat med och som alltid kommer minst en timme försent. Hon var såååååå glad att se oss igen, hennes "meilleurs élèves", alldeles medelhavsk blev hon och pussade och sa "Ååååååh, vad ni har fattats mig" (det heter så på franska, inte bara i Ronja Rövardotter), och sen tittade vi på alla foton från Paris och hon ville ha dem alla skickade till sin systers mail, adressen skulle hon sms:a sen, det vet vi ju hur det kommer gå med det, men hon ska i alla fall få en förstoring av oss i avskedspresent, tillsammans med sjalen och den lilla boken som vi också köpte i huvudstaden.

Som följd av mitt totala latande hela dagen igår, blev jag helt rastlös och stel i ryggen igårkväll. Då tog jag till mitt nya knep: yoga. Jag vet hur nördigt det låter, men när man, som jag, har en kropp som inte är helt normal, och som lätt blir stel och är svår att komma åt att stretcha, är yoga ett fullständigt underverk. Andningen tillsammans med de långsamma (fast ändå ansträngande) rörelserna har en otrolig förmåga att lösgöra och lugna kroppen, man blir alldeles varm och mjuk och trött och pigg samtidigt. När jag lägger mig i "Child’s pose", kan jag med hjälp av rätt andning stretcha de ryggmuskler som jag aldrig annars kommer åt att sträcka ut eftersom jag inte kan runda ryggen, och det är verkligen skönt.  Det kan jag rekommendera till den som inte känner sig bra i kroppen: sök upp en bra yogalärare (jag har gått till en som inte var bra också, skillnaden är enorm), lägg på minnet några poser som funkar bra, och gör dem hemma. Jietteliett å jiettegoått.

Idag ska jag vara duktig, tänkte jag. Deklarera och jogga och sånt. Vi får väl se hur det går med det…

Jag vet att man inte ska försöka sammanfatta två händelserika veckor i ett blogginlägg, för det blir fullkomligt oläsligt.
Men i alla fall. Det här är vad som hänt de två senaste veckorna:

På tisdagen ankom vi till Paris. Jag och Emma hade otroligt kul i en fotoautomat och lyckades på så sätt tappa bort min familj. Men de klarade sig (lite till min förvåning måste jag säga), och vi också. Hotellet var, som anat, rätt sunkigt, och rummet vi fick första natten var sjuuuukt litet. Man kunde gå in och sätta ner sin väska, men sen fick man sätta sig på sängen för sen var där inte mer plats.

Dagen efter fick vi byta rum, och till vår stora lycka fick vi ett ganska stort rum på fjärde våningen, nr 33, med balkong och fin utsikt över Gare de l’Est. Det var också därifrån (GdE) som vi sedan började våra utflykter varje dag.

När vi ställt in väskorna i 33:an, begav vi oss till tunnelbanestationen Pigalle, för där skulle Charlie Winston ha gratiskonsert. Jag har förstått att ni inte har sett så mycket av honom därhemma, och det är synd, för han är ganska bra. Hans hit ”Like a Hobo” har spelats hur mycket som helst här, men konstigt nog var där inte alls mycket folk på hans spelning. Vi kunde stå kanske tio meter från scenen, och då var vi knappt tidiga ens. Det regnade, men vi hade kul.

Sen drog vi till Le Marais för att shoppa. Det är ett kvarter med lika delar fina butiker och störiga turister, och där tittade jag på en kjol, ett skärp och en scarf i tre evigheter innan jag bestämde mig för att inte köpa nånting alls. Framåt kvällen mötte vi upp med familjen och åt världens äckligaste dyra crepes, och sen var det avsked. Ganska jobbigt faktiskt, men vänjer sig ju så fort vid att ha dem runt sig, men jag dövade det med godis, yey.

På kvällen pratade jag med hotellportieren. Wifi i all ära, men anslutningen nådde inte till 33:an å jag gick ner i allrummet, och då satt han där och tittade på fotboll. Tittar du på fotboll undrade han, hrm nej sa jag, men Zlatan känner du väl till, han är ju en ”beau gosse” haha, hrm nja snyggare utan den där mustaschen, men han spelar ju bra, jodå. Enligt portieren är Sverige medelbra i fotboll. Sverige är 5 av 10, Frankrike 6 av 10, Italien 9 av 10, Brasilien 10 av 10. Dom är starka, Brasilien.

På torsdagen såg vi Notre Dame, gick längs Boulevard St Germain, tog kort på Pont Neuf, gick under Eiffeltornet, åt pizza vid Place Trocadero, och på kvällen var jag uppe i Triumfbågen, för det hade jag för mig sen skolresan i nian att det var så fint. Väntade i tre kvart på att det skulle bli mörkt och Eiffeltornet skulle glittra, gick ner klockan fem i nio och insåg för sent att det är klockan nio de sätter på glittret. Såg de sista sekunderna fån marken, men de bilderna blev inte bra.
Dagens citat kom frånen av krämarna nära Eiffeltornet som grabbade tag i en turist och ville rita av honom, turisten fortsatte i samma tempo som förut med konstnären ropande efter sig: ”Keep stopping, keep stopping”…..

Större delen av fredagen tillbringade vi på Versailles. Det var riktigt intressant tyckte jag, mindes fimlen om Marie Antoinette och fascinerades över de enorma proportionerna på allting. Vi hade pique-nique i gräset och skrev vykort. På kvällen gick vi in gratis på Louvren, men var för trötta för att finna det särskilt intressant.

Lördagen inleddes med (lopp)marknad i Porte de Vanves. Där fanns mycket kul att titta på, men jag var duktig och höll hårt i mina penningar. Senare drog vi till Champs Elyssées, men det var för trångt och tråkigt för min smak. På natten hade vi bestämt att vi skulle gå ut, på klubben named ”Players” hade de 80- och 90-talstema och det var gratis inträde för alla tjejer. Trodde vi. Det visade sig att vi saknade nåt papper som man skulle ha, och så fick vi betala. Men de hade duktig dj och god juice i alla fall, så det var helt okej.

På söndagen åkte vi till Père Lachaise, kyrkogården där bland andra Edith Piaf och Oscar Wilde ligger begravda. Där var fint. Sen letade vi matställe i en evighet, hittade till slut ett som verkade okej, men det visade sig vara sunkigt, och Emma fick kött i sin mat. Hon kallade på servitören, och sa:
- Jag har hittat kött i min mat. Jag trodde att det inte skulle vara kött i den.
Det är inte kött. Det är lamm. Det ger smak.
Men jag vill inte ha köttsmak. Jag är vegetarian. Jag tycker inte om kött.
Men det är inte kött. Det är lamm.
Jag åt upp min torra korv och sen gick vi. De fick ingen dricks.

På påskdagen var vi i Montmartre. Just som vi skulle gå ut ur Sacre Coeur började orgeln spela och jag kunde återigen konstatera vilken vekling jag är, när jag fick en klump i halsen av blotta ljudet av en kyrkorgel. Sen blev jag tvungen att få stanna hela gudstjänsten. Jag lärde mig att en katolsk påskgudstjänst kan vara ganska lik en i Svenska Kyrkan, om man räknar bort nunnorna och rökelsen och att jag inte fick ta nattvarden.

Vi hade tänkt att tisdagen skulle vara cykeldag, för man kan hyra cyklar billigt i Paris. Men när varken jag eller Emma hade 150 euro på kontot att lämna i pant, gick det inte. Så man var tvungen att vara rik för att hyra de billiga cyklarna ändå… Jag hade varit trög nog att ta dåliga skor på mig (fast fina), så jag fick skoskav och jätteont direkt. Vi gick på Musée d’Art Moderne och Musée d’Orsay, båda halvintressanta, och sen till Printemps, franska motsvarigheten till NK, och luktade på parfymer till vi var yra i bollen. Vi tänkte gått på konsert på kvällen, men den visade sig vara inställd.

Onsdag var en skön dag. Vi gick på Musée de la Mode et des Arts Dédoratif, som var något av en besvikelse, men sen tillbringade vi flera timmar på gräset i Tuilerierna och åt mackor och godis. En liten tur till Marais hann vi med också, innan vi åkte till Gare Monparnasse för att se gratiskonsert med Olivia Ruiz. Men kön var så läng att vi inte pallade. Istället fick vi gratis wienerbröd i ett bageri vi gick förbi.

På torsdagen åkte vi till Montmartre igen för att gå på Dali-museet. Mendet var för dyrt för vår smak, så vi skippade det. På vägen tillbaka mot tunnelbanan träffade Emma en gammal klasskompis, och sen fick vi hjälp (som vi inte behövde) av en gubbe att hålla tunnelbanekartan åt rätt håll.

Sen åkte vi hem. Med tåg. Många var de kvävda skratten, för vi tittade på That 70′s show tills batteriet i Emmas dator tog slut.

Dagen efter att vi kommit tillbaka till gården förberedde vi inför kursen. Påeftermiddagen kom två av Husmors vänner från Finland, en australisk/fransk kvinna med sina två hästar, en annan häst och på kvällen kom det schweitziska (?) par som skulle hålla i alltihop.

Lördagen och söndagen var helt sjuka. Kursdeltagarna var: tre finländare, två svenskar, två engelsmän, en australiensare, en kanadensare, en fransman och två schweitzare. Första dagen kom dessutom både hästosteopaten och hästtandläkaren, samtidigt. Jag pratade och översatte mellan svenska, engelska och franska, lagade mat och diskade, spolade hästben och passade Lillabarnet, och lärde mig en massa om det som kursen handlade om: ”Correct Movement in Horses”. Alla hästar är mer eller mindre höger- eller vänsterfotade, och dessa schweitzare förevisade en metod för att korrigera detta och få hästen att bli liksidig och arbeta i korrekt form.

Igår gjorde vi nästan ingenting. Satte upp ett stängsel på tio minuter, glodde på Lotta på Bråkmakargatan och grillade i åskregnet.

Idag är vi lediga. Vegeterar och kollar på That 70′s show.
Jag klagar inte.

Okej. Alltså:

Min familj kom.
Vi åkte till Paris.
Familjen åkte hem.
Jag och Emma stannade tio dagar.
Sen kom vi tillbaka till gården.
Dagen efter började en kurs på temat "Correct movement in horses".
Mycket folk, mycket språk, mycket disk.
Jag är trött.
Det finns disk kvar.

More later.

I torsdags natt kom min familj till Frankrike. Jag tog emot dem i pyjamas och insåg på tre minuter att jag köpt hem alldeles, alldeles för lite mat. Så de fick köra direkt till Intermarchen dagen efter.

Sen har jag fått visa gården lite grann, satt pappa på att mocka (fast vi var tre pers och lösdrifterna var rätt rena, så det blev lite fjantigt, tog typ 20 minuter), och så har vi åkt på lite sightseeing. 

Idag har vi städat ur det lilla huset inför de kommande påskgästerna, och sen drog vi med fullpackad hyrbil till Toulouse för att ta flyget därifrån till Paris. Ikväll ankom vi, en stor och rörig skara, till Paris Orly, missade två flygbussar och kom ifrån varandra på Denfert-Rochereau, men nu sitter jag och Emma lyckligt på vårt sunkiga, men billiga, hotell, och av sms-rapporter att döma är även familjen lyckligt framme på lägenhets-hotellet i en annan del av stan.

Det visade sig att bokningen blivit på fel dagar, men vi hade extrem tur (eller änglavakt) och det fanns ett rum ledigt som vi kan bo i tills vår bokning blir ledig (vi var uppskrivna först på den 9:e).
 Vi har varit och ätrit på en trevlig restaurang (belyst helt och hållet av skrivbordslampor), köpt godis och sen planerat lite. Plockade massa broschyrer, och har sen suttit och kollat allt på nätet (stort HURRA för gratis wi-fi på hotellet).

Nu vill Emma sova. Jag med.

När Emma slog upp de blå i morse, se hon: "Jag drömde att jag var i en Beck-investigering."

Det var några som hade bott i vindskydd i skogen. De hade eldat där inne med nån sorts gasol-värmare, som både förbrukade och gav ifrån sig luft. Men nån hade stängt kranen där luften skulle komma ut, så alla i vindskyddet hade dött av syrebrist (de hade en presenning för öppningen…).

Emma var på plats med Gunvald för att leta spår. De upptäckte att vindskyddet var konstruerat som en sån där triangelformad hyllkonsol (en triangel på högkant, alltså). Då misstänkte de att nån hade konstruerat den så med flit. Sen var det förmodligen nån som visste om detta, och hade tagit gruppen till just det vindskyddet. Och sedan hade nån skruvat åt det där luftutsläppet på gasolvärmaren.

De hittade ett vanligt minneskort, ett mini-minneskort och en liten dator (som Husfars vita laptop, fast i iPod-storlek, pytteliten var den). Emmas egen dator fanns också där, med ett minneskort i, och då visste Emma att det fanns en infiltratör i polisgruppen, eftersom hon själv inte stoppat nåt minneskort där. De hittade även något som såg ut som ett plastgem (ceriserosa till färgen) i två delar, som Emma trodde kunde innehålla några ledtrådar, men det trodde ingen annan. Sen kom hon finlandssvenskan, Lena, som kan sånt med datorer, hon hjälpte Emma med det tekniska och de lyckades sätta ihop gemet och stoppa det i datorn. Då kom det en film på skärmen:

- Den här personen dödade de här människorna. Den här personen dödade de här människorna. Nu är det min tur….