Archive for Mars, 2009

Nyss sa Lillabarnet till Emma att sätta sig på golvet. Emma sa "Okej", och satte sig på golvet. Bara sådär. Och jag tänkte: "Hur kunde hon göra det? Varför såg det inte svårt ut?"

Sen kom jag på att så kanske jag också skulle ha gjort för lite mer än ett år sen. Men sen opererade jag ryggen, och då blev jag 40 år äldre. 
Nu vill jag egentligen inte överhuvudtaget vara med om saker som försiggår på golvet, för jag är så stel att det är jobbigt/gör ont att komma ner. Och upp. Och allt däremellan. Jag kan inte sitta på golvet för mina sittben är så vassa att det gör ont, när jag inte kan vinkla dem. Och jag kan inte luta mig mot ojämna ytor (knappt jämna heller) för nerverna i min rygg är fortfarande så överkänsliga att det gör ont.

Observera att denna operation gjordes för att jag skulle må bättre. Nu känner jag mig som 60 år gammal, fast jag är 20.

Bäst för doktorn att jag känner mig som 20 när jag är 60… Även om jag måste tillstå att det känns en aning bittert om jag måste vänta så länge på att det ska vara lönt. Och så undrar man ju, om det verkligen kommer vara värt allt detta – jag menar, 40 års ungdom med en för gammal rygg, mot kanske 20 års ålderdom med en "för ung" rygg…? Om den nu ens kommer att vara bra när jag blir gammal. Den kanske är dålig då med.

Men det sa doktorn inget om. Man undrar ju om det är livskvalitet eller livskvantitet som gäller.

Ikväll har vi varit på Maries födelsedagsfest. Hon fick brända filmer och musik av oss (illegalt, jodå), vi pysslade skivfodral hela eftermiddagen. Det är det enda jag gjort idag, förutom att sova. En bra dag, alltså. Om man kunde ägna sitt liv åt att pyssla, skulle jag inte behöva tveka mera om vad jag vill bli…

Igår kväll var det konsert med "La Rue Ketanou", ett ganska stort franskt band. Marie berättade för oss att hon skulle dit (det var en present från en kompis), så vi bokade biljetter och drog dit vi med. De var ganska bra faktiskt, väldigt franska med ett dragspel och två gitarrer bara, mende kunde konsten att få igång sin publik. C’etait la FÊTE. Det var FEST. Vi lyckades tyvärr inte plocka upp så mycket av texten, men vi festade ändå… Och en refräng uppfattade jag i sin helhet:

Tu parle trop
Tu parle trop
Tuuuuuuuuu parle trop
Tu n’ecoute plus personne
Et plus personne t’ecoute

(Du pratar för mycket. Du lyssnar inte längre på nån, och ingen lyssnar längre på dig.)

Makes sense. Och det ÄR snyggt när de sjunger på franska. Om man fattar vad de säger. Franskan är ett mycket poetiskt och vackert språk, fast det vet man inte om man inte förstår den. Då är det bara konstiga ljud i näsan och halsen.
Till ämnet hör att medlemmarna i detta band har bott på gatan. "La Rue Ketanou" är en ordlek, när man säger det låter det likadant som "La rue qui est à nous" – Gatan som är vår.

För övrigt har jag blivit rånad. Och gravid.
Var inte orolig mamma, jag mår bra.

Det är Lillabarnets ord för "Hjälp". Vi sa det till varandra idag, jag och Husmor, när vi kom på att:

Om en dryg vecka kommer min familj på besök.
Innan dess ska vi ha hunnit med en hovverkningskurs. Och en dag med Ride With Your MInd-lektioner. Och så har jag och Emma två lediga dagar att ta ut. Och så måste jag städa en massa, och packa undan grejor som familjen ska ta med hem.
Sen åker vi till Paris i tio dagar.
Sen ska här vara Corrective Movement in Horses-kurs.
Sen ska här vara en ridkurs med Didier.
Sen ska Emma åka hem.
Sen ska jag åka hem.

Och jag har inget sommarjobb.
Och Husmor har inga sommar-aupairer.

…LÄPP! LÄPP!

Nu söks det folk som ska komma hit och jobba i sommar. På yardandgroom.com får Husmor många roliga svar. Idag kom det ett från en 26-årig kille från Sri Lanka. Under "Special Skills" stod det bland annat:

"I talk to horses and pet them."

Snacka om CV.

Jag brukar tänka att jag är superduperoallmänbildad i musik, fast jag egentligen är ganska intresserad. Eftersom jag anser detta vara mycket töntigt, och jag hatar när jag är töntig, tänker jag emellanåt att jag borde göra nåt åt det. Men så kommer jag ihåg att just det, jag är ju lat och initiativfattig också, och så blir det inget.

Men jag läste just att jag skrivit för ett år sen att jag lyssnat på bl a Depeche Mode. För att - just det - allmänbilda mig. Och ändå kommer jag nu inte ihåg alls hur det lät, eller varför (eller ens att) jag inte gillade det. Så kanske är det mitt crappiga minnes fel att jag är så oallmänbildad. 

Eller så är jag allmänbildad egentligen, fast i mitt undermedvetna. Men då är frågan vad det gör för nytta. Och så kan man ju undra vad annat för skräp det ligger blandat med där…. Hu.

Själv satt man ju då på altanen och solade hela eftermiddagen…. Regnar det hemma eller?

Jag kommer hem, det är inte det. Men såhär i mars kan det vara gött att bo i södra Frankrike när kroppen längtar efter sol. 

(Ja själen längtar väl för all del den med, men det är ju utsidan som räknas. Och den ska vara brun när jag åker härifrån.)

Igår hade vi 20 grader. Jo var här, jag red i t-shirt, sen stod jag i linne och filmade. Underbart. 

Sen kom det såklart kommentarer; "Du kommer att bränna dig, ta på dig nåt över axlarna", "Använd solkräm, solen är så farlig denna tiden", "Du kommer se ut som jag när du blir äldre, kolla så rynkig jag är"…..

Suck. 
Jag VET att solen visst är farlig, och jag VET att jag säkert blir förkyld när jag går så bar och jag VEEEEEET att jag kommer bli såååå brun och vacker sen, var inte orolig, du behöver inte pressa… Men det var sommarens första dag, och jag bor i södra Frankrike, jag borde faktiskt komma hem med en vettig tan. Så ser jag det. 

Sen att hela grejen får mig att känna mig som en upprorisk och korkad tonåring, det får man väl stå ut med då.

Jag dricker varm choklad. Det är för att jag är skrullig i halsen.

Under min tid här i Frankrike har jag gått från vatten till vin, men så långt som till kaffe, eller ens te, har jag ännu inte kommit.

Så jag dricker min "Poulin Grand Arome".
Det är gott.

Jag har sett filmen om Edith Piaf, "La vie en rose". Den är väääääldigt bra. Se den.

Jag har börjat läsa boken av Staffan Bruun, "Fällan i Brunnsparken". Den är fruktansvärd. Jag har aldrig läst nåt så dåligt i hela mitt liv. Jag har högläsning för Emma ur den, vi skrattar så vi gråter. Läs den.

Igår var vi ute med vår franskalärare, Marie. Det var som det brukar vara med henne: försenat, men trevligt när det väl kommer igång. Husmor hade sminkat upp oss (hon är utbildad), så man kände sig ju lite smått obekväm. Jag tyckte det blev snyggt, men är man inte är van att gå på restaurang med illröda läppar och sotade ögon, så är man inte.

Fredag var en rolig dag. Först kom Didde, hästtränaren och jag pratade franska med honom. Sen kom Marie, för att ta igen tid som vi missat när hon kom försent i tisdags. Sen kom osteopaten, Philippe, och knäckte med hästarnas ryggar. Jag ställde ett par frågor, och då började han förklara allt han gjorde. Jag fick känna på hästens rygg, samtidigt som han tryckte på nån punkt, och sen förklarade han vad det var som hände i hästens kropp och vad han skulle göra åt det…. Efteråt frågade han om vi hade osteopater i Sverige, och jag sa "Eeeh… vet inte". Är det känt (famous) i Sverige, med osteopater, undrade han då, och jag sa att "eeeh, det vet jag inte". Blev till slut tvungen att erkänna att jag hade ju inte en aning om vad en osteopat var för nåt, och det var därför jag var så nyfiken på vad det var han gjorde egentligen…

Idag har vi varit lediga och gjort ingenting, "vegeterat", som husmor säger. Jag skriver vidare på mina arbetsansökningar, detta hopplösa projekt. Antingen hamnar jag i torris-diket, eller blir det bara klyschor. 

"Jag läste Er annons på arbetsförmedlingens hemsida och kände direkt att ‘det här är jobbet för mig’…"

LOL.