Archive for Februari, 2009

Renässansfest alltså.
Vi åkte dit i hundranitti med en tant från Villefranche-kören (Monique, som vi nu lärt oss att hon heter), i hennes pyttelilla bil där nackstöden i baksätet snarare stödde våra skulderblad. Till vår stora förvåning (NOT!!!!) kom vi dit 20 min innan det skulle börja.

Utanför träffade vi en holländsk kvinna som pratade både engelska och franska, en hel massa annat och dessutom lite svenska! Hon var guide, fick vi veta. Hon kom sen med jämna mellanrum till oss under kvällen för att kolla om vi mådde bra – hon trodde nog mindre om vår franska än vi själva…

Redan vid ingången syntes det att denna festen var seriös. Allt var medeltids-smyckat, från golv till tak. Tyger med sirliga mönster längs väggarna, nästan inga lampor tända, bara stearinljus i feta ljusstakar, och vid dörren stdo två "tjänare" och hjälpte en att tvätta händerna… Borden var jättevackert dukade, och när vi efter en hel del kindpussande skulle hitta våra platser, visade det sig att vi var placerade vid honnörsbordet. Emma Gunarsson och Maria Nilssom slog sig ner på eleganta stolar med jättehöga ryggstöd och kände sig beskådade.

Middagen betod av fyra delikata medeltidsrätter, bland dem kan nämnas nummer två, apelsinsallad med parmesan och löksylt samt "dess bröd" med aprikos och ingefära. Jag tyckte till och med att vinet var gott…. Allt bars in under musik och applåder, först på en stor bricka till honnörsbordet (varför satt vi där??) och sen till alla andra.

Vi satt mellan ett par från Villefranche-kören, och paret som lånat ut alla medeltdsmöblerna. Mme och Mr Mazart, som de senare hette, hade tydligen haft en egen renässansfest för några år sen, och dessutom (antar jag) en stor passion för ämnet, som de hade lånat ut jättemycket rekvisita och deras kläder och smycken var helt otroligt överdådiga. Han hade en jättehatt med jättefjädrar i, puffig jacka med pälskrage både uppe och nere, enormt halssmycke och enormare ringar, en dolk i bältet samt strumpbyxor. Inte särskilt heltäckande, hrm, och inte diskret på nåt annat sätt heller. Men oj så roligt. Hennnes outfit var liknande, fast mer heltäckande och sydd i sofftyg. Hon hade jobbat "over seas" i många år, och pratade engelska "wizz ze terriböll french accent, hahah…" De berättade allt om hur maten skulle ätas, dansen skulle dansas och berömde hela tiden kvalitén på denna utmärkta afton (fast det hade varit bättre om alla gästerna varit utklädda, som på deras fest). De var trevliga.

Jean-Luc, körledaren och kvällens värd, var i sitt esse och sprang runt som en skållad råtta för att allt skulle rulla. Hålla i programmet, leda körsången (kören i Meyrals sjöng medeltidsmusik), leda dans (det var tillräckligt enkelt för att t o m jag skulle hänga med och ändå kunna vara social under tiden), leda serveringen, sätta på mera musik (det var aldrig tyst, ingen madaro här inte), äta lite, spela lite, körsång igen… Vi fick höra att han varit "professor i medeltida musik vid det kungliga konservatoriet i Paris", och spelade alla upptänkliga medeltida instrument. Det ni.

Klockan kvart över ett var vi hemma igen, trötta men nöjda. På äkta medeltidsmanér kom jag ju varken i eller ur klänningen själv sedan jag sytt in den så den passade, men med Emmas hjälp slapp jag sova i den i alla fall…