Archive for Februari, 2009

Jag bor hos en finlandssvensk familj. För det mesta är det hur bra som helst, men idag blir jag så trött. Det är den där Mumin… Skivan som tvunget ska spelas hela hela tiden, den med en trött gubbröst och falsk barnkör och äckliga synteffekter, som handlar om Mumin. Egentligen är det ingen som gillar den förutom Lillabarnet, men det räcker ju.
Den här sitter karvad i skallbenet:

Sjung i vinden, pappa sjung
Havets måsar ger dig tonen
Sjung om vildaste tyfonen
Muminpappa du är ung

Styr mot öst eller väst
lek på kryss så skummet stänker
Stim av gröna fiskar blänker
Här är pappa störst och bäst

Barnmusik?
Om man kan bli femtiårskris-nostalgisk vid två års ålder, kanske.
Det var nog det dummaste jag hört.

Idag har vi varit hos Didier, den franske hästtränaren. Jag och Emma fick rida för honom, på hans hästar. Det var jättejättejätteroligt.

För det första är han imponerande duktig på det där med hästar. Man kan se, så fort han sätter sig på nån av hästarna här på gården, att de liksom tänder till. Han har en så intensiv närvaro att hästen bara flyger, svävar, skjuter framåt utan att han egentligen gör nånting alls.

För det andra så märker man ju att hans hästar är otroligt välskolade. Det krävs bara ini mini pyttesmå hjälper, så gör de skänkelvikningar och galoppombyten osv. Jättekänsliga. Om man inte gör rätt, så händer det ingenting alls. Men i det ögonblick man får till det, om än aldrig så lite, så händer det. Det bara händer.

Sen fick jag också prova att rida i passage och piaff, något jag bara sett på teve innan. Passage är när hästen typ travar på stället, supersamlad, och piaff är nästan ännu mer. Det känns som att sitta på en bomb, hästen har lika mycket energi som om den skulle galopper för fullt, men den gör det på stället i stället. Det var förstås inte jag som fick hästen att göra detta (det är svårt), utan Didier, från marken. Jag bara satt. Men det var coolt.

Efter mig red Emma. Med henne gjorde Didier så att hästen sparkade bakut, för att hon skulle hitta balansen. Kan ju tyckas lite bakvänt, men det handlade i alla fall om att hon behövde flytta vikten bakåt, och det blev hon tvungen till när hästen kickade – annars skulle hon ha trillat framlänges på dirr. Sen sa han till mig att sitta upp på samma häst, jag fick göra några galoppombyten, och sen gjorde han så att hästen stegrade. Det var också coolt. 

När vi kom hem firade vi husmors födelsedag, med grillning (vi har haft vårväder i flera dagar) och kladdkaka. Hade köpt en bok åt henne, Camilla Läckberg på franska, heh. Tänk att den sämsta genren svenska böcker är den som exporteras… Lite pinigt. Men husmor gillade det i alla fall, och då får man väl vara nöjd.

Nu är det haut temps de se coucher. Emma talar i sömnen. Jag också snart.
Nattinatti.

Så ska då Daniel till slut få sin kronprinsessa. Trevligt för dem.
Men hjälp att det ska rullas så till leda i media. Och vad sjukt att de behövde Fredrik Reinfeldts lov. Och vad komiskt att de satt så arrangerat och läste sina små tal. Vi tittade en stund på teve, favoriten hittills är "Det – är – lättare – [titta på kungen] – att – fatta - beslut  – [titta på drottningen] – när – man – är – två [titta i kameran, le stort]"

I påsk ska min familj göra sitt efterlängtade (av mig, i alla fall) besök här. Så nu måste jag tyda röran på franska motsvarigheten till SJ:s hemsida. Det är inte så lätt. Vore det bara för det främmande språket, ginge det väl, men nu har sidan "erreurs technique", så det är lite knivigt. Men vad gör man?
Man klarar sig. On se debrouille.

Sverige är ett litet land, tänker jag. I det stora hela, liksom. Svenskarna och det svenska finns bara hemma.
Men vi har exportvaror:

Viktoria Silvstedt. I ett franskt lekprogram på teve. Och hon snackar franska!

Ikea. Finns överallt. Lika bra som hemma, fast med större matavdelning.

Abba. Hörs rätt ofta på radio.

Andreas Johnson. Spelas i nutella-reklamen, som som spelas jämt.

Skorpor. En hel hylla på Intermarchén, och alla har de små svenska flaggor på sig. Krisprolls ska tydligen vara jättekänt här.

Deckarförfattare. Stieg Larsson, Henning Mankell och Camilla Läckberg finns i varje bokaffär, typ. Verkar jättestort.

Ja, så har då internet återuppstått – det var på tredje dagen, tror jag faktiskt (it’s a sign!) – och livet går vidare.

Ridtränar-Jo har varit här i två dagar igen, och vi har alla jobbat med våra sitsar och frustrerats över omöjligheten i att bryta innötta mönster, och de sedvanliga arga tårarna har gråtits, dock inte av mig denna gång. Det har ju annars blivit lite min image här, att jag gråter every now and then. Jag som trodde att jag var sorten som hade långt till gråt, yeah right, sen jag kom hit har jag gråtit flertalet gånger, och alltid bland folk, tycks det mig. Det är väl bara att inse 1) att jag inte är så tuff och 2) att det inte är en stor grej. Man får gråta fast ingen har dött.

Ikväll var vi på aperitif hos grannarna. I Frankrike kör man inte med fika. Om man vill socialisera med grannarna eller diskutera sina överenskommelser ‘entre voisins’, då bjuder man in på aperitif. Det innebär vin och tilltugg. Tilltugget är förstås alltid jättegott. Enligt boken jag just läst är fransmännen "slaves to their bellies", och inte klandrar jag dem för det när de har så god mat. Vin kan de också – jag tror att jag snart kommer vara helt omvänd i det avseendet. Jag börjar tycka att vin är riktigt gott. I mindre mängder, fortfarande, men dock.

Ikväll går det Beck-film på teve, så jag antar att jag måste ackompanjera deckar-freaksen genom den. Stackars mig.

Idag är vi lediga. Jag hade min lördagsfrukost och Emma hade sin. Det vill säga, hon orkar inte ta fram så mycket mer än bröd och ost, och gröt äter hon inte för "det är arbetarmat". Istället ägnade hon morgonen åt en lång dusch. 

Konstiga Emma. Det bästa är ju att få plocka fram alla goda pålägg (närmare bestämt de tre som vi alltid har, men vi låtsas), koka extra mycket gröt och sen sitta ner och njuta av att hinna äta allt i lugn och ro. Frukost är dagens viktigaste måltid. Är det nån gång man ska brassa på, så är det nu. Vi har ju tid. Och det är det som är det allra bästa. Jag älskar när jag har tid.

Senare idag ska vi lämna tillbaka medeltidskostymerna, och ikväll ska vi ut med Marie, franskaläraren. Det ska bli roligt. Fast just nu känner jag för att ta en promenad i det vackra vädret. Eller däcka över en bra bok, om det inte vore för det att jag inte har nån. Men jag har hittat en i hyllan här, som får duga. "A Good Year" heter den, av Peter Mayle. Inte höjden av läsning kanske, men bra för engelskan. Det är så flitig jag blir idag.

Alligator.

I eftermiddags körde jag till Cazals för att posta brev och köpa bröd. I korsningen mitt i byn blev jag stoppad av en polis. Hjälp, tänkte jag. Har jag knäppt bältet, har jag mitt körkort, körde jag för fort?
Men han bara sa 
-Goddag, får jag se Kort Grå (registreringsbeviset)? 
Det fick han. Och körkortet med. Sen frågade han om jag var engelsk och jag sa att nej, jag är svensk. Är ni på semester, undrade han då. Nej, jag jobbar au pair, sa jag. Går det bra? Jo, det gör det. Jaha, tack då. Adjö. Ha en bra dag.

Och det var det.

Ledigt idag ja.

Åkt till kyrkan i Cahors, skolkat från kyrkkaffet och ångrat mig efteråt, men vad gör man. Det var halt på vägen…

Slappat med Emma och ätit för mycket godis. Örk (på skånska, med tungan ut). Vi såg "Les Choristes" ("Gosskören" på svenska). Har, efter mycket funderande om huruvida köpa eller inte köpa, nu köpt den, på franska, i Frankrike. Med endast fransk text. Some serious. Det häftiga var att jag fattade allt. (En bidragande orsak till det kan ju vara att jag sett den förr, men ändå.) Musiken var lika fantastisk som jag mindes den, sådär så att jag vill gråta. Fast snart kanske jag måste sluta se den, innan den förlorar sitt glow… Synd sånt.

Sen kom Gamlahunden bort, och måste sökas. Gamlahunden kommer ganska lätt bort, för han ser inte så bra, hör inte så bra, och fattar inte så bra. Han skäller inte, och springer inte. Han bara irrar. I mörkret… Två hektar kan ju vara en bra siffra när det gäller bete för hästar, men när man ska leta upp en liten, tyst och förvirrad hund är det pire. Jag och Emma satt ute hos oss och läste böcker, så vi missade allvaret i situationen, tills dess att vi såg bilen och fyrhjulingen försvinna bort i mörkret. Då masade vi oss ur soffan och gjorde en ansats att hjälpa till. Fast sen dröjde det inte länge innan Husfar kom tillbaka med hunden framför sig på fyrhjulingen. Han hade hittats ute på betet, i ett hörn. Irrandes. Liten. Stackars.

Över kvällsmat frågade Lillabarnet trehundratusen gånger, varje gång lika förväntansfullt: "Nga?!" och jag svarade trehudratusen gånger, varje gång lika tålmodigt: "Imorgon kan vi gunga."
O, så jag längtar till imorgon…

Och nu ska jag försöka övertala Emma att se ett avsnitt Scrubs med mig ikväll. Men det kan bli svårt, för Beck går på teve. Emma tycker om Beck. Och Wallander. Och Stieg Larsson. Och Liza Marklund. Man skulle väl kunna förenkla lite och säga att Emma gillar deckare. Det gör Husmor också. Pah, säger jag. Deckare är så banala. Pfjuh. Tacka vet jag Les Choristes. Eller Scrubs….

Jag tänker att jag borde blogga. Fast huvet är lika tomt om rutan jag ska skriva i. Men jag kan berätta vad som händer, fast de nu int sku va så roåligt (tjockt L, finlandssvenska).

Igår och idag har vädret varit vettigt, och då drar man fram pruttmaskinen. I gamylernas hage består marken på vissa ställen endast av gödsel, den måste man kratta lös och suga upp. Annars växer där otrevliga små maskar som inte är bra för hästmagar.

Jag har tankat pruttmaskinen två gånger också, och det är fortfarande lite läskigt. Jag har ju lärt mig de flesta maskinerna nu, och kan pilla både ett och annat på dem utan hjälp. Men fortfarande kommer osäkerheten över mig: kan jag öppna detta locket?  Vilket konstigt hål, var det verkligen här man skulle hälla? Får jag göra detta? Tänk om jag gör fel och förstör hela grejen? Jag kan ju inte sånt här…

I den ena lösdriften har ståttt några matningsspiltor som inga hästar velat låta sig matas i, så de har vi rivit. Ännu ett sånt där tungt-men-roligt jobb, som jag njuter av att få gå loss på. Man kan undra var all denna vrede kommer ifrån, som jag älskar att banka och bända ur mig jämt. Men jag tänker att det kanske helt enkelt är alla år i skolbänken, omväxling förnöjer. Eller så har jag ärvt en stor adrenalintank av mor min. Eller är det bara så skönt att ingen större och starkare människa kommer och tar över och gör det åt mig, sådär kvickt och lätt och försmädligt.

Kan själv, tänker jag, och bänder.