Archive for Januari, 2009

Jag har haft sovmorgon. Vaknade klockan tjugo över nio under värmefläkten i bäddsoffan i köket. (Har till slut trots allt gett upp sovandet i mitt kalla rum. Fick smak på värmen när dt var strömavbrott och ursäkt fanns att flytta ner, och sen har det varit svårt att motivera ett återvändande till stelfrusna leder var morgon…) Inte ett dugg trött, inte stressad och inte frusen.

Efter sedvanlig långdragen ledig-dag-frukost med alla upptänkliga tillbehör, tog jag fram symaskinen jag lånat inifrån stora huset för att fixa till min renässansklänning inför festen ikväll. Det visade sig, när jag vände eländet ut och in, att den inte var så jättebra sydd. Väldigt dåligt sydd, för att vara exakt. Om jag inte minns fel lärde man sig på syslöjden i trean att alltid sick-sacka alla kanter, för annars repar tyget upp sig och det vill man ej. Personen som sytt min klänning hade helt uppenbart träslöjd i grundskolan. Sedan var det en välanvänd klänning också, trasig på flera ställen och för vart och ett jag lagade, httade jag ett nytt.

Men nu är klänningen klar att bära i alla fall (med förutsätting att jag inte lyfter på armarna och inte sitter ner för tvärt), och jag är redo för festen. Klockan 18.30 [diss-uitt-öör-trant:ö] blir vi hämtade vid grinden, och så far vi åstad till Meyrals. 

Vi blev lite osäkra igår kväll på om vi verkligen var anmälda, eftersom vi inte var md den gången på kören när alla andra betalde. Så vi var tvungna att ringa till en av tanterna i kören som vi hade numret till, för att fråga efter numret till körledaren (vars fest det är, och vilkens nummer vi då inte hade), och sen fick vi ringa till körledaren (s mobil, halv åtta en fredagkväll) och säga "hej det är svenskarna, ursäkta men vi vet inte om vi är anmälda vi har inte betalat i alla fall". Men han sa bara typ "Javist vet vi att ni kommer, vi ses i morron ni kan betala då, ha det bra", och jag sa att "Jaha, men så väldigt snällt, tack då, merci beaucoup, vi ses i morgon, tack så mycket, hejdå".
Dumme Schweden.

Eh ja, man ska nog inte lova saker i en blogg… Jag har alls inte sytt nåt på min klänning, jag har varit alldeles för trött. I onsdags kväll hade jag en massa att göra, telefonsammanträden (så seriös är jag, mm) och allt vad det var, och igår var jag bara så död att jag inte pallade lyfta ett finger. Istället tittade jag och Emma på det inspelade "Bonde söker fru – Bröllopet" som vi missat häromkvällen.

Att man kan klämma in så många klyschor på en timme som de lyckades med i det programmet, är helt otroligt. Allt från "Mannen i mitt liv, jag kan gå genom eld och vatten, blablabla…" till Notting Hill-musiken i kyrkan, till temafärgerna lila och aprikos (?!?) var så rosafluffigt att vi nästan ville stänga av. Fast sen kan man ju ändå inte det, Bonde är ju Bonde, och hur det nu än är, så kan man inte låta bli att gilla det ändå. 

Jag har funderat mig blå över varför i hela världen jag tycker att Bodne söker fru är så fruktansvärt bra, fast jag ändå hela tiden spyr över dess otaliga klyschor. Kanske är det så att trots allt Linda Isakssons/TV4:s överdrivande av allting, kan man ändå tydligt se att det faktiskt rör sig om riktiga människor, med riktiga känslor och tankar. och dt är intressant att följa.

Nog med filosoferande, nu skriker Lillabarnet mitt namn från övervåningen så jag måste gå. Verkligheten kallar.

I fredags kväll kom familjen tillbaka från Finland. I lördags morse vaknade jag tidigt av att det stormade, och när jag försökte tända lampan gick inte det. Det stormade nästan hela dagen, det låg hästmatfat överallt och utemöblerna som står så pittoreskt utanför vår dörr blev modern konst; stolen på bordet på stolen med en dyna dinglande på toppen.

Strömmen var borta i två dagar, och det var ju inte utan att man fick lite Gudrun-vibbar när man stod där och försökte laga mat i stearinljusskenet (svårt att steka biffar när man inte ser skillnad på blek eller bränd), och det slog en igen hur beroende man blivit av elektriciteten. Vad hittar man på hela kvällen när man inte kan se på teve, inte sitta på internet, och inte tända lampan så man ser?

Söndag – måndag var vi lediga, Emma och jag. På söndagen slappade vi mest (vi blev ju så handfallna utan ström), men på måndagen åkte vi till Toulouse. Vi var ju där en gång i höstas och det är en rätt trevlig stad, men oj så det är jobbigt att köra. Jag tänkte innan att "det är inte så farligt", men sen tar det ändå sina dryga två timmar, och det gör ofrånkomligen ganska ont i ryggen av att bara sitta så länge.

Först körde vi till Ikea, det var roligt. Jag blev så väldigt stolt över mitt Sverige, för säga vad man vill om stelhet och så vidare, men stil har vi i alla fall. Och billigt är det också. Fast den där orkidén jag ville köpt till vår fönsterkarm måste ha varit fransk, för den var tokdyr. Istället gick vi loss på matavdelningen: pepparkakor, kardemummaskorpor, havreflarn, chips, Swedish Fish, lakrits, Marabou, sill, lax och allt vad där fanns. De hade varit dumma nog att ställa ut stora skålar med provsmak – där klarade vi av förmiddagsfikat, så svenskar vi är.

Inne i stan hittade vi vår favvo-butik (jo, vi har en sån fast vi bara varit där en gång), Groucho, vintage-butiken. Där köpte Emma en kavaj, och jag hittade en jätterolig, fast jättekort, 60-talsklänning. "Man kan ha leggings" tänkte jag och köpte den. Sen fattade vi att det fanns en systerbutik 100 m längre ner på gatan, inte lika stor men med ännu fler snygga väskor, och då var förstås dagen räddad.

Igår och idag har vi jobbat som vanligt. Stormen hade raserat en del stängsel, så det fanns en del jobb med det. Vi fick hjälpas åt att gå runt alla stängsel och kolla att de var hela, och sen blv det till att svinga järnspett. Otroligt tungt, men ganska kul också när man får kläm på tekniken. Det gäller att orka (och våga) svinga spettet tillräckligt högt upp i luften, för då gör tyngdlagen det största arbetet (och så blir det rakare också).

Nu har husmor plockat fram sin symaskin (symaskin-skin-skin, symama-mama-maskin), så ikväll ska jag sy till min renässansklänning inför festen på lördag.

I morse när jag gick ut tog jag med min iPod. Har aldrig haft den innan, vet inte varför, men nu kom den med i fickan i alla fall. Ute regnade det. Igen. På tvären. Jag gick ut på gården och stoppade lurarna i öronen, Foo Fighters gick, det var bra.

Jag kom ner i lösdriften och där var fruktansvärt skitigt. När det regnar på tvären kommer det in överallt och all skit limmas till golvet och blir blöt och tung att skyffla. Hästarna stod i vägen och jag kom ingenstans, timmen jag ägnade åt att städa igår syntes inte ett dugg, det gör den aldrig…..

…och jag blev arg. Jättejättearg. Inte "väldigt arg" som Anders och Putte, detta var ingen Känslig Bit, jag var rasande och ursinnig, furieux på franska, adrenalinet pumpade i mina tändstickor till armar, håret växte och jag blev Samson, arg och oövervinnelig, och jag mockade så svetten sprutade. Arg på armarna för att de inte orkar nåt, arg på de eländes ettriga ponnyerna som alltid ska vara i famnen på en så man inte kan jobba, arg för att de äter och bajsar, arg på Emma som aldrig lägger tillbaka saker där hon tog dem och inte stänger dörren efter sig, arg på katten som alltid är i vägen, arg på detta stället för att det inte finns ordentliga lås på dörrarna utan man måste gå ut, stänga dörren från utsidan och sen klättra in igen genom hö-hålet för att inte hästarna ska springa ut är man jobbar… Dave Grohl skrek i mina öron så högt som han aldrig får skrika annars, iPoden gick av på mitten, då stod Dave bredvid mig, till knäna i hästskit och headbangade så han satte håret i halsen, vi vrålade och regnet regnade på tvären och jag såg inget för allt regn och håret som hängde i ögonen, fortsatte ändå, skit i det, skit skit skit, jag sopade och skyfflade i evigheternas evighet, nåde den som kommer ivägen, arg på Emma igen för att hon öppnar dörren men inte stänger så man måste ut och in genom hö-hålet igen, arg för att det blåser så allt man sopat sprids ut och hälften av höet på grepen blåser på mig, resten drar hästarna ner på golvet, och jag kom bara halvvägs till höställningen, arg för att det känns så lönlöst att anstränga sig, arg för att alla andra är nån annanstans och jag är här och ingen här fattar ju nånting, arg för att man jämt måste tassa på tå och vara rädd för att göra fel…

Dave, jag vet hur du fick idén till Pretender-videon, det var regnet eller hur, inget gör en så arg som regn som regnar på tvären, fast här blir vattnet inte rött förrän det runnit genom gödselstacken och man måste vada i det för att tömma skottkärran, men jag vet hur det känns Dave, jag vet precis.

Kollade just in Strandhems bibel- och lärljungaskola-sajten, läste bloggar och tittade på bilder, och insåg två saker:

1. Kusin Betty är min favoritperson. Av typ alla. Hon är bäst. (Åh Betty Betty hej, Betty du e helt okej, hej Betty! Hej Betty!….)

2. Jag hatar flygplatser. De är opersonliga och ödsliga och man känner sig bara ensam och bortkommen där. Om man åker till ett roligt ställe med roligt folk kan det för all del vara trevligt, men det har jag inte gjort på länge, så jag hatar dem.

3 (jag vet att jag sa två, men skit i det): Såhär sent ska man absolut inte läsa bloggar, så gör ingen vettig människa. Man ska sova.

Det regnar.
Igen.
Har stövlat runt i leran hela förmiddagen (i stövlar med hål), och nu ska jag ut och stövla lite mer.
Suck.
Jag har hjälmfrisyr, höboss i kläderna och luktar svett.
Jag och Emma går varandra lite på nerverna.
Soffan är full av grus som hundarna dragit in.
Jag orkar inte städa.
Ikväll ska vi på yoga igen. Jag är väl inte jättesugen, men Emma vill och jag antar att det bir bra att komma ut lite.
Vissa dagar är rätt tradiga.
Idag är en sån dag.

De senaste dagarna har det varit en hel del körande med Pruttmaskinen. Eftersom familjen fortfarande är borta, får jag och Emma klara allt själva, inklusive att backa maskinen intill gödselstacken så man kan tömma. Då måste man först köra över stenhavet fortfortfort så man inte fastnar, sen måste man trixa runt fyrhjulingen med maskinen på släp och köra lite fram och tillbaka innan man kan öppna grinden till gödselstacken och backa dit, sen fram och tillbaka några gånger under tömningsprocessen… Och varken Emma eller jag kunde backa med släp…

Men det är som med franskan, man måste försöka. Och efter ett tag fattar man principen och då går det hur lätt som helst. (Typ.) Så nu kan jag backa med släp! (Typ.) Grymt stolt. (Typ…)

Igår var vi och provade kostymer till medeltidsfesten vi ska på den 31:e januari. Det var i ett litet rum i ett hus i en by som heter Belvès (väääldigt vackert plejs), det var vi och några från Villefranche-kören och lite annat folk, och det var jättejätteroligt. Där fanns en hel massa dräkter avsedda för människor av olika rang. Jag och en av tanterna från kören stod och garvade åt varandras hattar, tre tanter stod och drog i klänningen jag hade tagit på och sa att "Ja, den är lite vid, men det är din längd, jojo, och färgen är fin, ja den passar dig bra, men det fattas en öljett här bak det ska du säga till damen där, men knyt ordentligt här så blir det bra, du kan kanske sy in den lite i sidan också, kan du sy?" "Oui, un peu" sa jag. Ja, lite.  Sen tittade jag på deras klänningar och sa att den färgen var ju också fin, sen hjälpte jag Emma att dra en krånglig klänning över huvudet, sen skrattade vi åt en annan hatt och beundrade den ena tantens man som hittat en flådig dräkt åt sig. Till slut betalade vi pant "en liquides", i likvider (alla andra betalde med check men snälla nån, vem under 45 med normalstort bankkonto har såna) och gick därifrån. Emma var nog lite besviken för hon hittade ingen fullträff, men jag blev jättenöjd med min, fast den måste sys lite. Så nu kanske jag måste gå till grannen igen, och be att få låna symaskin…

Vidare  vill jag bara säga att Körslaget (TV4 lördag 20.00) är fortfarande en bra idé, jag är mer övertygad än nånsin om att körsång är typ det bästa som finns, men varför, varför måste de göra det så töntigt? Det är klass Sommarkrysset, med lottodragning och allt. Suck. Om de åtminstone inte var tungna att ha små jinglar med hejaramsor…

Idag är det lugna gatan. Vi lyckades jobba undan allt jobb innan middag, så i eftermiddag har det funnits tid för allt möjligt annat. Jag söker lite sommarjobb, Emma bakar kaka och senare blir det syhörna, då alla småhål i ridbyxor, långalsonger och vantar ska täppas igen.

Igår var vi som skrivet hos veterinären, för den ena hundens ena öga har börjat utsöndra nåt gult kladd. Intressant det där, att två tjejer som inte kan ett dugg om hundar (jag kunde knappt ens bära det stackars djuret) och inte talar franska, åker till en fransk veterinär med en sjuk hund, och fattar precis allt. Det är nog min största lärdom av detta au-pairandet, tror jag: Det är inte så svårt. Man måste bara försöka.
Så nu droppar vi medicin i (eller utanför) ögat fyra gånger om dagen, och torkar bort äckligt gult slem.

Ikväll tänkte jag ge mig på att elda i en av husets kaminer för första gången. Vi har ju både kamin och vedspis hemma och jag har eldat i dem många gånger, så egentligen är det väl ingen stor grej. Men här har det inte blivit av riktigt, det är liksom nån annans syssla… Fast nu har här varit 14 grader celsius i två dagar, och då är man inte så finkänslig längre. Jag vet att jag kan elda, så nu eldar jag.

Ikväll kanske vi åker och provar ett nytt yoga-ställe, om vi pallar. Annars bir det "Ab-attack" (asgarv) i morgon bitti istället. Känner mig sjukt peppad för det, alltså…

Jag kunde fylla fem blogginlägg med allt som hänt sen jag sist skrev, men det går inte an. Det får bli un peu moins.

I söndags var vi i Marminiac, vår närmaste lilla by, för nån sorts by-nyårsfirande. Det var mingel och tal och sprit och pizaslices och barn och naturgodis om vartannat och en massa, massa folk. Det var roligt, för man upptäckte att man faktiskt kände flera stycken, och man tror ju ibland att man är alldeles ensam här ute. Vi fick också tillfälle att bekanta oss något närmre med ett par grannar som vi inte precis pratat med innan. Franskan flöt bättre än nånsin, man kände sig hur på som helst.

Igår kväll åkte så familjen iväg, de ska hem till Finland i tio dagar och jag och Emma passar gården under tiden. Idag var det hektiskt, med två franskalektioner, ett veterinärbesök och en körövning att klämma in mellan all de andra sysslorna.

Körövningen ikväll var väldigt rolig . Det slog mig att kören i Villefranche är lite som Canticum: många känner många, stämningen är väldigt gemytlig, internskämt och kassa vitsar haglar tätt, körledaren en aning flummig, kören också en aning flummig, alltid nån som pratar i mun på den som övar stämma, och alltid ett par altar som sitter och fnissar… Den enda skillnaden skulle dock vara att allting här går på franska (fort!), och att medelåldern är 40 år högre. Fast ikväll hängde vi med i det mesta som sades, i stora drag, och det är en väsentlig skuillnad mot innan.

Efter övningen var det "fete de roi" (=kungens fest), nån sorts firande av trettondagen och de tre vise männen Det inkluderade ätande av en kaka, och den som fick en porslinsbit i sin kakbit blev "kung" eller "drottning". Hon som serverade gav mig en jättestor bit med ett hack i, och sen stod hn och tittade förväntansfullt på mig. Jag hade förstås med flit serverats en bit med porslin i, och sen stod jag där med cider, kaka och papperskrona på huvudet, aningen generad. Egentligen var det nog meningen att drottningen skulle krama en kung åt sig också, men det slapp jag undan.

På något sätt hade de som organiserar i kören fått reda på att jag och Emma fyllt år under julen, och då skulle det förstås sjungas. Redan röda kinder blev ännu rödare, men vi tackade förstås för uppmärksamheten, även om detta för oss inte direkt är en bristvara på det stället. Sen sjöng de en sorts fira-sång, som tydligen är speciell för deras kör. De viftar med händerna i luften och sjunger "Tac-a-tac tac-a-tac", sen klappar de i händerna och sjunger "la-la-la, la-la-la", och sen vet man for sure att man inte är i Sverige, för de skäms inte heller.

Vi fick också veta att den 31/1 håller körledaren en "renässans-fest" hemma hos sig. Det är riktigt seriöst: allt från kläderna och menyn till dansen och sången ska vara tidsenligt. Kostymprovning sker i Belves på lördag klockan 14.30. Jag och Emma ska förstås dit.

Idag har jag och Emma varit lediga. "Ledigt" betyder ledigt från fyra saker:
- Familjen
- Hästarna
- Väckarklockan
- Fulheten

Efter middag var vi hos ett par grannar med kakorna vi bakat. Jag är egentligen lite för feg för såna initiativ, skulle nog inte göra det hemma kanske, men det blir liksom annorlunda här på nåt sätt. Och ska man skaffa sig bekanta här på landet är det upp till en själv – de ramlar inte in på gården av sig själva, precis.
Den knaggliga franskan blir förstås väldigt uppenbar när man talar den med riktigta fransmän, men övar man inte förblir den ju knagglig. Det var trevligt i alla fall, vi blev bjudna på nån sorts arraks-kulor och fick reda på hur många barnbarn de hade. Madame Labrou sa till och med: "Vous passez ici comme vous voulez" – "Titta förbi när ni vill", eller nåt i den stilen. Och det gör vi kanske.

Det är också Lillabarnets födelsedag idag, och eftersom familjen varit borta sen lite i fyra, fixar vi festen. Fast det vet inte de. De tror nog att det bara blir vanlig kvällsmat och en kaka som husmor själv har gjort. Fast Emma och jag är av samma skrot och korn – ska de va så ska de va. Vi har plockat blommor (eller ja, murgröna), dukat, blåst ballonger, slagit in paket, gjort förrätt och huvudrätt och bakat kakor. Jag har till och med tillverkat en duk i all hast. Så man inte dukar under, haha…