Archive for December, 2008

Ja nu märks det att man är hemma. Efterfester och dylika trevliga events duggar tätt, och jag tar igen förlorad sömn varje förmiddag fast det finns saker jag borde göra då också. Men man vill ju inte missa några tillfällen att umgår med hemmafolket, nu när det snart är dags att åka tillbaka till Frankrike igen. Sen är det inte mindre än fem månader (hjälp!) tills jag kommer hem nästa gång…

Mamma och jag var i Malmö idag för att shoppa. Jag har fått nya vinterridstövlar och julklapparna till mina finländare i frankrike är till slut fixade. Dessutom shoppade vi loss på lite hobbygrejer som vi ska ha roligt med nån gång när det blir tid… Mamma gick nästan vilse på Hansakompaniet, och hade det inte varit för mamma hade jag väl kört vilse också… Hon säger att jag fått mormos dåliga lokalsinne, men jag misstänker att hon bara vill dra uppmärksamheten från sig själv.

Nyss såg jag Enrique Iglesias sjunga live på tv. Det var helt sjukt pinsamt. Han tittade på texten hela tiden, sjöng inget vidare och i sticket var han ute och sprang så långt att han inte hann tillbaka till micken innan versen började. Och vilket scenspråk… Jag minns inte hurdan Julio Iglesias var, men han måste allt ha varit bra duktig för att det skulle bli tillräckligt över av hans berömmelse för att täcka upp för en så obegåvad son…

Så var det då jul, ja.

Två canticumjulkonserter har jag hunnit med, och för det är jag glad. Mer (och bättre!) jul-djupt än så blir det knappt.

Den 22:e hade som vanligt hela familjen aspanik, massor av julklappar kvar att köpa, massor av kakor kvar att baka, massor av rum kvar att städa, massor av rim kvar att skriva, massor av mat kvar att laga, massor av pynt kvar att pynta…

Rörmokaren kom och satte upp badrumsspegeln, och med detta var vårt badrum äntligen klart.
Jag och pappa och Elin gav oss iväg till Hässleholm för att handla, först in i centrum efter de sista klapparna och sedan ut igen till Maxi (trots bekantas varningar för detta). Rustade med två kundvagnar och vår halvmeterlånga handlelista fattade vi mod och gav oss in i ett knökfullt varuhus.
Här tycker jag att man måste berömma oss för vår kommunikation – det var med nästan militärisk effektivitet vi tog oss fram: "Okej, tar du creme fraiche och Bregott, så går jag efter skinka?!" "Japp. Har vi tagit grönkål? Då stryker jag det här. Elin, kan du se om du hittar lingonsylt?". Och häpnadsväckande nog: efter en och en halv timme var vi ute igen, med nästan allt vi skulle ha, och inte ens pappa var på dåligt humör! Fast kvittot var väl handlelistans längd plus 20 cm…

Lillejulafton var, som den brukar, helt sjuk. Allting som inte hunnits med i "Danföredanföredopparedan-paniken", det vill säga det mesta, skulle nu hinnas med, och nu var det dessutom ännu mindre tid kvar tills jul. Alla var involverade – vartenda litet syskon sprang med mattor, strök dukar, klädde gran, dammsög och vek tvätt och smorde formar. Själv stod jag (efter ytterligare en sista inköpsrunda) i köket och bakade pajer i många timmar, så nu är det allt bäst att det smakar på juldagen… Sedan skedde det årliga nerskitandet av nystädade golv, då familjens flickor var tvungna att få utlopp för sin kreativitet och lekte florister så mossan sprätte.
Det var en sån dag när alla måltider äts hastigt och det enda man pratar om vid matbordet är hur arbetet ska fördelas under nästa pass…
Vid midnatt avstannade all aktivitet och vi samlades runt radion för att höra Jussi Björling. Men sen drog det igång igen, och ljusen släcktes inte förrän närmare klockan fem.

I morse vaknade jag av att mamma viftade med ett nummer av Sköna Hem framför mitt ansikte. På något sätt, förvånande med förmodligtvis på egna ben, kom jag sen ut till soffan och jag minns ett och annat fragment av julkalendern, men det är tur att den går på kvällen också för jag sov nog genom det mesta.
Sen var det det sista fixandet och donandet, sen åt vi som vi brukar lutfisk till lunch, sen som vi brukar risalamalta till efterrätt, och sen kom mormor och morbror och morbrors flickvän. Eller nej förresten, det var ju mormor och morbror och morbrors fästmö som kom, upptäckte vi. "VAD ÄR DETTA?!" hörde vi mamma från köket, och så var det officiellt. Hjärtinnerliga gratulationer, säger jag bara.
Många julklappar och mycket mat senare åkte gästerna hem. Då dansade alla barnen på trappan och sjöng Kalinka. Det var kul.

Nu ska dagen snart övergå i morgondag som är min födelsedag. Då blir det kalas. Men först en midnattsmässa.

Igår sa de på reklamen:
"Visste du, att bara en fjärdedel av din hund blir ren när du borstar tänderna?"

Kakbak is the shit. Det är det enda jag gjort sen jag kommit hem, typ. Idag blev äntligen alla chokladbiskvierna klara, ett elände med kakor som ska göras i flera steg..

Hantverkarna jobbar för fullt i vårt badrum. Det gamla försvann ju när de hittade svamp i väggen (lite panik där i ett par veckor), allt från tak till golv var väck, ända ner genom grunden och till marken. Men nu är det nästan klart, och det går i en rasande takt. Eller det vill säga, för alla utom elektrikaren.

Vår elektrikare är en speciell typ. Han gör alltid fel. Om man säger att det ska vara ett eluttag till rakapparaten i det lilla skåpet till höger måste han först spjärna emot lite för att det är för krångligt. Men om man står på sig sätter han upp det i alla fall. I det stora skåpet till vänster… Och så kommer han aldrig nån vart. När snickarna eller murarna eller rörmokarna varit här kan man se "jaha, nu har de fogat väggarna och golvet" eller "okej, idag har han satt upp tvättkommoden och skåpet", men elektrikaren… han kom, han såg, han segade.

"Jag kommer igen imorron", säger han alltid.
"I rest my case", tänker jag då.

Dagens citat (elektrikaren i telefon med kollega):
"Ska den seda i skabet?! Te vänstor om tvättstället. Te högor?! Ja ja, dar ser ja dar ä ett lidet ja. Ja ja ja, ja ska sätta den darr dau… Naj, ja hinnor ente dä ida endau, ja faur kumma igen i möran å ta dä dau. Dä’ä bara glöttana himma har endau, su vi fau’ ta dä sin…"

Nu är jag hemma igen (har varit i tre dagar), och här är allt som vanligt.

Kassörskan på ICA Hövdingen har fortfarande ögonbryn som går ut över tinningarna och ända till hårfästet

Östra Göinge kommun har fortfarande de mesta och bästa julljusen

Mina bröder är lika nördiga som förut, ja faktiskt ännu nördigare. "Kolla här Maria, denna feta gitarren köpte jag på blocket för bara x kronor, han och han har sån och den är jättebra, titta strängarna sitter högre på denna och så är mickarna….bla bla bla…Jag ska bara ändra detta också sen är den perfekt, nu behöver jag bara den förstärkaren så ska ljudet bli sketagrymt sen…"

Carls polare Konne pradar foårtfarande den breaste hugstadieguingska ju hur hurt. Nunsin.

Carl är fortfarande abnormt social sent på kvällen. Vilken tur att jag kom hem så han har nån att prata med!

Idag är sista dagen här. Innan julen alltså. Om tre veckor kommer jag ju tillbaka igen, men det känns ändå lite konstigt, som ett avsked liksom. Ridit den sista ridturen på en liten fläckig ponny, busat sista gången med det lilla barnet, mockat lösdriften för sista gången… Men som sagt, om 21 dagar kan jag göra allt det där igen, så det känns inte på något sätt svårt eller jobbigt.

Vi bytte julklappar ikväll. Jag och Emma fick böcker (min är på franska!!! YES!!!), tvålar och jättefina raggsockar som vår värdmamma själv har stickat. Mycket trevligt. Min väska kommer lukta helt sjukt gott.

Imorgon ska vi gå upp halv fyra för att åka till flygplatsen. Det är inte jättelockande, men man får väl tänka att man kan sova på flygplatserna. Och nästa natt i egen säng…
SVERIGE, HÄR KOMMER JAG!!!!!!!!!!

(Vad gäler Idol-finalen vill jag bara säga: HEJA KEVIN! Alice är så tråkig.)

Nu är helgen över, och familjen tillbaka i huset. Äntligen, skulle jag kunna säga, för det är rätt skönt att slippa allt ansvar, fast å andra sidan var det ju roligt också. Vi avslutade söndagen med en härlig ridtur. Galopp över ett fält i solnedgången, vilken klyscha.. Men som sagt, det var faktiskt härligt. Lillaponnyn tände verkligen till, att det kan finnas så mycket krut i en så liten häst även när den bär en så pass tung ryttare, det är imponerande.

Häromkvällen upptäckte vi att julkalendern går i Barnkanalen. Jag trodde inte att jag skulle få se den alls i år, eftersom vi inte får in SVT1 och SVT24 bara hänger sig hela tiden. Men nu får jag alltså se den, och det är bra det, för annars skulle det då rakt inte bli någon jul. Särskilt nu när det är Anders och Måns som ligger bakom, det har jag laddat för i ett halvår.

I lördags var jag hos frisören. Märklig upplevelse, att sitta i en och en halv timme med en människa i ens egen ålder alldeles bakom, utan att knappt byta ett ord. Jag vet inte varför, men hon såg ut som "Jag vill inte störa, ursäkta, jag ska bara klippa lite här", och jag satt där med min tidning och fick inte tummarna ur. Jag borde väl tagit tillfället i akt att tala franska med en riktig, fransk ungdom, men det blev bara inte. Efteråt var jag förstås irriterad på mig själv över denna feghet, men jag tröstar mig med att jag säkert snart måste koma tillbaka och färga utväxten…

Idag var Jo (RWYM-tränaren) här igen, och vi hade en mycket givande session. Efter en intensiv helg och förra nattens fullständiga koma vaknade jag i morse i en 70-årings kropp, men trekvarts ordentligt arbete med ridmusklerna gjorde susen och nu kan jag röra mig igen. Dessutom börjar jag på allvar gilla Jo, det är så trevligt när hon kommer. Hon är den sortens människa som kan, under samtalets gång, gå in på toa och sen sitta där med öppen dörr, alltjämt konverserande, utan att skämmas det minsta. Det är mycket långt mellan det och min egen svenska prydhet, men sådär i allmänhet är det en trevlig kontrast med nån som altid säger rakt ut vad hon menar. Dessutom är det ju alltid effektivare med en tränare som säger vad man gör för fel (men utan att klandra), istället för att linda in det så man inget förstår.

Nu tror jag bestämt att jag måste "swing into action" med resten av kvällens bestyr, innan jag somnar alldeles. "Swing into action" är det vi säger här, när vi vet att vi borde just det, men inte alls orkar egentligen, men det finns en del att göra, men jag gör det om fem minuter, men jag borde gå nu, men jag ska snart…

Imorgon ska jag vara ledig. Tror jag.

Den här helgen är familjen på semester, så då har Emma och jag ansvar för gården. Jag räknade till 25 djur, och det är en del att göra. Mata, medicinera, städa, motionera, hindra från att kissa i soffan, hindra från att bajsa på mattan, hindra från att slåss, byta täcken och benlindor och jag vet inte allt. I pentryt i vårt lilla hus måste man kliva över hundkorgarna, trappan är blockerad för att gammelhunden inte i nattens förvirring ska ramla ner och dö, och i mitt rum luktar det från hundkorgen något jag identifierar som kattkiss. Vaknade flera gånger inatt av ansvarskänsla, det har aldrig hänt förr: "Stängde vi alla dörrar? Kommer jag att vakna om Manda behöver gå ut? Tänk om vattenslangen fryser? Oj vad det blåser, undrar om taket sitter ordentligt fast?"

Igår gick de igenom allt vi skulle göra och tänka på när de var borta. Mannen i huset visade mig jordfelsbrytaren och sa att "om det blir åska, men det blir det ju inte såhär års, men om det nån gång blir det så händer detta och då ska du göra detta…"

I förmiddags åskade det. Vi hade varit ute och tömkört en häst, och jag stod och spolade hennes ben. Då hörde jag ett smattrande ljud bortifrån skogen och tänkte väl typ "Åh nej, nu börjar det regna igen." Men det var inte regn, det var hagel. Det största hagel jag nånsin sett. Tior och enkronor regnade från himlen i 30 sekunder, sen sprang Emma efter kameran och jag bara stod där med gapande mun och vattnet rinnande från slangen.
Och alla dessa mänskor som lett och sagt "Jaha, södra Frankrike, då får du det varmt och skönt"…

Imorgon ska jag klippa mig. Och färga håret. På franska. Känner viss bävan.

Idag har vi igen haft lektion hos den engelska kvinnan på kullen. Innan vi åker dit är det alltid ett väldigt stressande för att eventuellt hinna med att fräscha till sig lite. Det hjälper dock inte hur vi än skyndar oss – det finns oftast inte tid att bli så vacker och väldoftande som man skulle vilja…

Jag kan gärna vara känd som "hon som jobbar med hästar", men jag vill inte vara "hon som jobbar med hästar - det känner man på lukten".

Kattatvätt och raggardusch it is.