Archive for November, 2008

Vi hade gått och lagt oss igår kväll när det slog mig att vi missat nåt viktigt. Jag rusade ner, förbi en under täcket muttrande Emma:
- Vad gör du?
- Jag ska göra nåt viktigt…
- Okej..
(Det går en stund. Slammer och stolskrap från köket.)- Men vad gör du?
- Du får se…
(Mera stolskrap)
- Ska du vara uppe länge till eller?
- Nej, förlåt. Jag är snart klar. Men du kommer gilla detta när du ser det.
- Men vad är det då?
- Du får se…

Jag blir klar, går och lägger mig igen under ursäktande för mitt örlande och störande av sömnen. Släcker lampan och stänger ögonen.
Det går en stund. Sen skriker Emma plötsligt till:

- Nu vet jag vad du gjorde!! Du satte upp adventstjärnan!
- Ja. Jag sa ju att det var viktigt.

…att berätta om mannen. Han som spelade keyboard i kören i Cazals, och gjorde ljudeffekter. Före låten av Edith Piaf var det en vind som susade, till exempel. 

Jag ville vara Carola och säga till honom att "stänga av den dära orgeln", men det bidde inte så…

Sedan mor i huset fick reda på att jag tycker om att sjunga i kör har det gjorts efterforskningar, och efter att tips inkommit från diverse grannar, har vi denna vecka varit på två körövningar,

Den första kören var i Villefranche du Perigord. Den bestod av ca trettio damer och fem herrar, alla mycket snälla, och övningen hölls i ett litet, gult rum med alldeles för lite luft för att räcka åt oss alla i två timmar. Vi kände oss lite som aporna på zoo i början, många blickar, ett par "Ni är ju så långa!" och sen man berättat att man var från Sverige hörde man det viskas runt om i rummet: "…nouvelles filles…elles sont suèdoises..". Repertoaren visade sig vara blandad, allt från Stilla Natt till "La Chansonette", och till och med en engelsk sång, vilket jag fann mycket imponerande med tanke på gruppens förväntat låga engelskakunskaper.
Det var trevligt.

På onsdagen var åkte vi till repetition med den andra kören, i Cazals. Den hölls hemma hos ett par i 50-årsåldern. De hade ett jättestort parasoll uppspänt i sitt vardagsrum, och gästerna tog med sig cigaretterna in. Föjlaktligen var luften en aning tjock.
Det skulle också visa sig att rökandet hade haft en viss effekt på kören. Tre av dem lät som Edith Piaf. Två var bara helt enkelt gamla, och den sista, ja… hon var operasångerska. Typ. Tanterna hörde man inte så mycket, men de andra sjöng så sjukt starkt att jag inte hörde mig själv, fast jag stod bakom dem, och tog i allt jag kunde. Varenda låt började på full styrka, och slutade i full styrka, Gloria in excelsis deo lät som en snapsvisa. När det gått en och en halv timme mumlade jag till Emma "Jag vill hem", Emma sa "Jag med", så vi ursäktade oss med att vi behövde tillbaka till gården (det var sant – vi behövde vila öronen), och kom till slut ut i friska luften igen. Men kläderna, som hängt i vardagsrummet, fick vara ute över natten.

Dagens husmorstips kommer från Emma japanske fd rumskompis’ flickvän:

Om du ska baka bullar, och tycker att det jäser för dåligt, kan du lägga dem under täcket, för där är det alltid varmt. Då jäser det mycket fortare.

Idag nåddes en milstolpe i Lillabarnets utveckling, då hon drog sitt första Hipp Hipp-citat.

Emma och jag ropade i kör: "Åååååå SOPA!!"
"Schuppa! Schuppa!" sa Lillabarnet med sin mörkaste röst.

Nu går vi vidare med Plötsligt i Vinslöv.

Uppdatering:

Jag har lagat en dammsugare med kontorstejp.

Jag har bivit bättre på franska. Igår berättade jag för hästtränaren att dockan hade "bestigit trädet alldeles själv"…

Jag har sovit med en varmvattenflaska i sängen. Förra au pairen lämnade den efter sig (hon var irländare), och den behövs, för mitt rum har en medeltemperatur på kanske 15 grader…

Jag har beställt flygbiljetter hem till jul. Säter fot i fädernesland på luciadagen, och åker tillbaka till Frankrike igen den 2:e januari.

Ibland när jag går här på gården och knogar, händer det sig att tankarna vandrar iväg till andra tider och platser.

Jag kan fundera på saker jag sagt till nån, som var sådär riktigt "Åh NEJ, varför sa jag det?!!" Då blir jag alltid lika generad igen som jag var just när jag sagt det, och läxar upp mig själv och tänker att jag måste verkligen lära mig att tänka innan jag pratar. 

Häromdagen när jag som bäst gick och grämde mig för nån gammal pinsamhet, upptäckte jag att jag hade ljud för mig. Ur min strupe kom ett litet grymtande, stånkande ljud. 
Det var skämsljudet.

Hur kan man gräma sig så mycket att det börjar låta om en? Är det verkligen sunt att skämmas så? Och hur många gånger har jag suttit och stånkat, utan att veta om det, på bussen, släktkalaset eller i skolan? Och vad i hela världen ska folk då ha tänkt?!

Det är ju bara för pinsamt.

I helgen var jag och Emma i Lyon. Det är en stor stad. Och regnig…

Vi körde i fredags morse, inte 06.00 som planerat men 07.00 som förutsett. Sen körde vi i sju timmar – över bergen, genom dalen – innan vi kom fram till hotellet. Det hette Première Classe. Première Classe är franska för orange plastmatta, noppig filt och wunderbaum-doft. Jag är inget stort fan av wunderbaum, men man känner ingen lukt när man sover, och äter man bara tillräckligt med godis känner man inget när man är vaken heller.

Det som var kvar av fredagen använde vi sen till att göra stan i Lyon. Detta började ju förstås med att vi skulle köra in till centrum, och det var ett nervpirrande projekt. Vid ett tillfälle lyckades jag köra in på en trefilig, enkelriktad väg (från fel håll alltså), men lyckligtvis hade bilarna på den vägen rött ljus just då, och alla bilar på den väg jag kom från hade redan kört, så det var bara att helt smidigt svänga tillbaka över övergångsstället och försöka hitta en annan väg. Ibland undrar jag om jag verkligen borde ha fått körkort… 

I lördags var vi på ett stort hästevenemang som hölls i ett stort mässcentrum. Där fanns flera olika arenor med allt från westernuppvisningar (det var mycket exotiskt – jag har aldrig sett så många cowboyklädda människor på ett och samma ställe förr) och hästpolo till internationella hopptävlingar. Det fanns också helt sjukt många montrar med diverse hästgrejor och -jippon, samt flera avdelningar med hästar till salu.
Efter att ha gått en första runda och kollat in allting, gick vi och satte oss i den stora arenan där det var hopptävlingar. Jag har egentligen aldrig intresserat mig så värst för sånt – det är roligare att göra själv än att titta på när andra gör. Således är jag inte speciellt insatt, kan inga hästkändisar och bryr mig inte heller. Men när plötsligt Malin Baryard stod tio meter från läktarräcket visste upphetsningen inga gränser. Kameran upp i en hast, fast sen vågade jag inte ta förrän hon gått lite längre bort för man känner sig ju så dum… Sen kom Helena Lundbäck också, och då hade jag paparazzitakterna inne och knäppte direkt.

På kvällen var det stor uppvisning med musik av symfoniorkester. Det mesta var sånt jag redan sett hundra gånger på cirkus på teve, fast lite högre klass. Och med (bra) livemusik och lite ljussättning och publiktryck blev det faktiskt en angenäm upplevelse. De hade en kille som var helt sjukt duktig på frihetsdressyr, och en kamel som kunde gå göra galoppombyten och skänkelvikning. (Och en gubbe med en pinne som red fram och tillbaka över en enorm presenning. Det tog längre tid, och var mer intressant att beskåda, när funktionärerna vek upp presenningen, än själva numret. Det var faktiskt den största presenning jag nånsin sett.)

På söndagen gick vi en runda i gamla stan, och sen drog vi hemåt. Stod i en bilkö på motorvägen, beslöt att lämna densamma och ta en omväg, det blev en lååång omväg, och sen regnade det nåt helt sjukt, men vi kom hem till slut i alla fall.

Och nu är det back in business igen. Och det har inte slutat regna…