Archive for Oktober, 2008

…är ännu icke förbi.
När jag kom till medvetande (?) i morse var allt mycket konstigt. Klockan var sex, det knackade på min dörr och utanför fönstret snöade det. Jag kom fram till att jag drömde.

Men tio sekunder senare var jag vaken, och varken snöandet eller knackningarna hade upphört. Det var Emma som knackade, för klockan var i verkligheten 08.34, och vi skulle varit ute för fyra minuter sen. Så det var bara att dra på långkalsipperna, bre en macka i farten och leta fram en mössa att trycka på sitt underbart morgonvackra hårsvall (somnade med blött hår igårkväll, aja baja), och så travade vi ut till hästarna. 

Jag funderade just igår på om det blir nån snö alls här. Jag fick svar.

Igår var annars en intressant dag.
Det kom en hästtandläkare som jag assisterade i fem och en halv timme.
Det kom en man med portfölj.
Det kom en postbil.
Det kom en häst-osteopat. Han var lika konstig som sin yrkestitel.
Sen åt vi fiskgratäng och kladdkaka, sen satte vi några hästar i horse-walkern (det ser ut som en karusell, men hästarna får gå själva), sen red vi ut, sen blev det mörkt.
Sen såg vi på Bonde Söker Fru (älska älska älska), sen såg vi på Grey’s Anatomy (orka orka orka), och sen var det inte mer.

Igår var Emma och jag i Toulouse:
Vi såg en kille som liknade Justin Timberlake jättemycket.

Vi hittade en underbar vintage-butik där jag köpte en blå kappa med 50-talsskärning. Nu känner jag mig äntligen sådär hipp som alla de coola folken som köper snygga kläder på second hand. Hade väl gärna gjort det för längesen, men det är ju så svårt att hitta det fina bland allt det skabbiga… Fiffigheten med denna affären var dock att de hade sorterat och systematiserat och färg- och stil- och mönsterkoordinerat allt, så man kunde lätt bara gå förbi det ointressanta och hugga in på det chica. Då blev det så mycket lättare.

Vi träffade en kvinna som vi pratade svenska med. Hon stod bakom disken på ett sånt där konditori som ligger halvvägs ut på trottoaren, hörde att vi var svenskar, och började snacka med oss. Sen fick vi ett wienerbröd gratis. Det var gott.

Vi gick in i en pappersaffär (!) och där hittade jag svart papper OCH vitt papper. Det finns annars rött och gult och grönt och blått och rutat och tätt linjerat papper av alla de slag, men bara vitt eller bara svart papper finns knappt i detta land. Så lyckan var stor när jag nu till slut fick tag på dyrbarheterna. Jag kan inte leva utan ordentligt papper att pyssla med…

Vi var i en affär där de bara sålde hängmattor. De var fina, men dyra.
Vi var i en affär där de sålde (nästan) bara sjalar. Vi var lyriska.
Vi var i en affär där de sålde asien-inspirerade kläder. Jag är 1,80 lång, Emma är 1,85 lång, och expediten räckte oss väl till naveln eller så… Jag provade en fin liten blus, men den räckte också bara till naveln, så det fick vara.

På tåget hem pluggade vi franska. Vi har i läxa att skriva dagbok varje dag. I början var det väldigt Jag-är-8-år-och-har-just-fått-min-första-dagbok-den-är-rosa-med-en-häst-och-den-har-hänglås, men nu tror jag bestämt att vi redan har blivit duktigare, för jag är precis så petig med franska dagboken som jag är när jag skriver på svenska. Och det är nog inte så lite det.

Idag har det regnat nästan hela dagen. Jag har trott ett tag att jag har ett rätt häftigt jobb, men turns out I’m wrong. När det regnar så mycket att man inte kan titta för det rinner i ansiktet, och när kläderna är blöta både inifrån och utifrån, och när underlaget är så lerigt att det stänker in i stövlarna, då har man inte så kul. Sen när man bytt om till torra kläder ska man ut igen och bli precis lika blöt en gång till… Suck på det.
Men tack och lov har vi stora rum, så det finns gott om plats att hänga blöta kläder, och de torkar bra.

Efter middag hade Emma och jag till uppdrag att tömma ut höställningen i den ena lösdriften, för det höet var dåligt. Här kom mina atlet-armar till god användning förstås. Jag fick visualisera mig själv, 200 kg tung, med unibrow, ungerskt efternamn och släggan i hand, och häva upp ett sånt där anabola-vrål som de gör i OS, så blev jag lite starkare. Och så tänkte jag förstås på hur mycket muskler jag skulle få, för motivationens skull.

Ikväll hade vi franskalektion med bohem-Marie igen. Man lär sig helt sjukt mycket på hennes lektioner, och kommer verkligen igång med pratandet, men man blir snabbt trött i huvudet. Vi pratar omväxlande franska och engelska med Marie, emellanåt svenska med varandra, grammatik (som ju är svårt redan på svenska) och glosor på alla tre språken (vi lär Marie lite svenska också). Dessutom i bakgrunden finlandssvenska, Lillabarnet-iska, diskslammer och barnmusik….

Marie tipsade oss om yoga-pass i Salviac som vi kanske ska på imorgon. Nu i samband med Ride With Your Mind har det varit mycket kroppskännedom (och brist på sådan), så det skulle kännas bra att följa upp det med lite gymnastiska övningar. Men är det för mycket hokus-pokus kan jag leva utan det. Vi får se.

Nu är RWYM-kursen över. Känns lite konstigt att huset och stallet plötsligt är tomma, men det är skönt också med lite lugn.

Idag har jag och Emma haft vår första helt lediga dag sen vi kom hit. Vi inledde med att, som sig bör på ledig dag, ta sovmorgon. Sen åt vi långsam frukost/brunch.

När klockan hade blivit middag, hade vi till slut kommit på vad vi ville göra av dagen. Vi åkte till La Roque Gageac, en vacker liten by längs floden Dordogne, ca en halvtimmes bilfärd härifrån. Angenäm bilfärd, lagom kort längs fina vägar.

Om du nån gång kommer till södra Frankrke, ska du åka till Roque Gageac. Där finns en restaurang som heter Le Palmier, som har allt: god mat, god service, solig terass med utsikt, bra priser och en någorlunda fräsch toa.

Dessutom såg vi idag två helt ofula killar. Det är nog de första vi sett som inte antingen haft fula kläder (modet är inte så uppdaterat på den franska landsbygden) eller fula tänder (hygien-standarden är inte så hög på den franska landsbygden) eller ropat pick up-lines på franska genom nervevad ruta på rostig skåpbil (raggningsteknikerna är inte så slipade på den franska landsbygden)… 
Emma smygfotade den ena för att jag skulle kunna se (han satt bakom mig), sen hade vi gissninglek på hur gammal han var (hon gissade på 25, jag på 17…), men nån mer spaning än så blev det inte.

Närr vi strövat runt en stund i RG, åkte vi vidare till Château de Castelnaud (= Castenauds slott). Där strövade vi också, men inte längre än till där man betalade inträde, det var vi för snåla för. Utsikten var alldeles tillräckligt. Vi köpte glass istället. Hittade ett trevligt ställe där man verkligen fick två kulor när man beställde två kulor (istället för att betala för allt det som bara rinner ner i tröjärmen), och som den här regionens specialitet är valnötter, åt jag givetvis valnötsglass. Det var gott.

På vägen tillbaka stannade vi vid en konstateljé. Vi har pratat om att åka och se på nån konst, och det visade sig idag att vi lyckades pricka in besöket i denna ateljé just under nån slags konstdagar, så alla konstnärerna var där och visade sitt arbete. Där fanns en kvinna som gjorde riktigt fin mosaikkonst, och en annan kvinna som gjorde mycket fula men intressanta skulpturer, och så ett par som skulle göra en apa i papier maché ("konst" är en förkortning av "konstigt", that’s for sure). Vi plockade på oss broschyrer och tänkte att imorgon, då vi också är lediga, kan vi åka och se mer konst.

Imorgon säger de att det blir 22 grader varmt. Då ska vi ha picknick.

Ni kanske undrar vad jag gör.

Svar:
Jag bakar. Äppelkaka och äppelpaj och björnbärspaj och valnötskaka.
Jag lagar mat. Svampcrepes och fiskgryta och pumpasoppa.
Jag städar stall.
Jag matar hästar.
Jag rider.
Jag promenerar.
Jag kör. Både häst och bil.
Jag sätter upp stängsel.
Jag pluggar franska. (Glosförhör är mitt och Emmas mesta samtalsämne…)
Jag klipper björnbärssnår.
Jag trimmar.
Jag äter finskt godis och franska ostar.
Jag talar med människor utan att ha en aning om vad de säger.
Jag talar med människor utan att ha en aning om vad jag säger.
Jag skyfflar gödsel.
Jag passar barn.
Jag plockar blommor.
Jag plockar bär.
Jag städar och tvättar och diskar.
Jag lekar.
Jag sover.
Jag ser nya saker.
Jag träffar nya människor.
Jag träffar männsikor som var nya för inte så länge sen. (Nu är de mina palz.)

Ni kanske inte alls undrar vad jag gör.
Då var det dumt att läsa ända hit.

Idag startade Pruttmaskinen, men det regnade, så det gick ändå inte att köra med den. Suck. Regnet sabbade faktiskt rätt mycket av vår plan för dagen, men vi fick helt enkelt tänka om och göra andra saker i stället.

Efter en ridtur på förmiddagen (lätt trav på liten liten ponny rekommenderas för den som vill träna låren) gick jag och Emma med häcksaxar längs ett överväxt stängsel (klippa tjocka björnbärskvistar med häcksax rekommenderas för den som vill träna sina rygg- och armmuskler). Sen skulle Emma tvätta manar, och jag gå med trimmern, medan vår värdmamma åkte till stan för att hämta Lillabarnet.

Det var bara det att den sketans trimmern inte ville starta… Emma drog och slet i snöret tills händerna blödde (det kan ha varit pga björnbässnåren också, svårt att säga), men efter ett antal fruktlösa försök och några mycket flickiga fniss-sammanbrott, gav vi upp och lämnade den så länge. 

Efter fem minuter slog det mig dock, att vi glömt sätta spaken på "1" istället för "0". Kände mig grymt high-tech i det ögonblicket… Vi satte den på "1", sen drog vi igen, och den startade, men så fort vi slog av choken dog maskinen. Vi försökte kanske tio gånger till, men den bara dog. Till slut beslöt vi att inte alls slå av choken. Då gick det. Sen trimmade jag ett tag, men så dog den igen.

Då fick jag, en klen, oteknisk tjej, nog av situationen och förklarade krig mot både maskinen och stereotypen. "This is war" väste jag mellan sammanbitna tänder, lade ner besten på dess rygg och drog i snöret. 
Den startade. 
Och den gick. 
Och när jag senare hade tankat, kunde jag starta igen. 
Jag vet inte om det var den psykologiska krigföringen eller adrenalinet i mina taniga armar som gjorde det, men jag vann kriget. And what a victory it was…

Idag har vi jobbat hårt. Vi mockade och matade i morse som vi brukar, räfsade och hackade som igår, och sen gick Emma med trimmern. Meningen var att jag under tiden skulle "gå med Pruttmaskinen".

Pruttmaskinen är en mycket rolig sak. Det är en jättelik dammsugare, fast man kör med den utomhus – den suger upp hästbajs. Om du tänker dig sotarens dammsugare (fast den ser ut mer som ett kapellsläp till formen), gånger tio, och med en lång slang som är kanske 20 cm i diameter, så kan du nog tänka dig ungefär. Jag har bara sett den stående i en dunkel vrå i stallet, under spindelväv och damm – men idag skulle jag alltså köra den. Dessutom har den ett hål uppepå, med liksom en tygbubbla i. Vid stillastående, hänger bubblan ner i maskinens innandöme, men när den kör tänker jag mig att den blåses upp och står upp… Den heter egentligen Terra-Vac, och på den finns en bild föreställande en gubbe med hörselskydd, under vilken det står "Noise Level: 102 decibel".

I alla fall. Jag svettades eftersom jag hade svidat upp i heltäckande kläder, för det hade talats om för mig att Pruttmaskinen skulle täcka mig med ett lager finfödelat hästbajs, men jag kände ändå en viss förväntan inför tanken på att lära mig ännu fler macho maskiner. 

Fast det blev inget med det. Maskinens startmotor (det hette nåt annat, men ni fattar)visade sig vara urladdad, och startsnöret trasigt. Alltså fick åbäket stå kvar i sin mörka hörna, och kanske komma ut i morgon istället, om den lyckats ladda då…

"Antiklimax", var min värdmammas ord för det hela. 
Jag är böjd att hålla med.

Om ett par veckor ska det hållas en Ride With Your Mind-kurs här på gården, och innan dess finns det mycket som ska göras. Ridplanen ska harvas och krattas, man måste gå med trimmern längs alla stängsel, det ska sättas upp provisoriska stängsel för gästernas hästar, och dessutom finns det ju, som alltid, hästar att motionera, stall att mocka och ett barn att passa under tiden. Alltså kommer vi under den närmsta tiden att vara ganska upptagna. Men nu har jag ju en kollega att dela arbatat med, så det går faktiskt bra.

Efter sedvanlig morgonmatning och mockning av lösdrifterna, körde jag i förmiddags till posten i Cazals för att posta brev åt Matmor. Jag tänkte att "det kan väl inte vara så svårt", men jag fick problem. De talar mycket fort, fransmännen, och när man inte förstår tar de bara om det igen, utan att sakta ner… Men jag fick iväg den där posten i alla fall, långt om länge, fast det var med ganska röda kinder och en stött tilltro tilll mina franskakunskaper som jag gick därifrån.

Medan Lillabarnet sov sin middagslur, gav vi andra tjejer (Matmor, Emma och jag) oss ut för att löshoppa några hästar. Löshoppning är mycket roligt. Man bygger en "gång" med en serie hinder längs en sida av ridplanen, sedan släpper man lös en eller flera hästar, och sen föser man in dem i gången så att de får hoppa på egen hand, utan störning/ledning av någon ryttare. Man ser mycket tydligt på hästarna att de har kul, för de blir alldeles ystra, och det är roligt att titta på dem också.

Klockan fyra åkte jag och Emma till vår franskalektion. Vi fick köra monsterbilen, en stor jeep som annars mest står i garaget. När man kört den lilla tysta miljöbilen i två veckor, känns det bra coolt att storma fram i ett sånt åbäke. Så värst environmental friendly är det väl inte, men vad gör man..

I morgon kan du titta in på svenskakyrkan.se. Där kommer under rubriken "Personligt" finnas en text som härstammar från just den blogg du just nu läser. Det du…

Idag steg jag upp 02.30, för jag skulle med Värdpappan till hans flyg i Toulouse, och sen köra hem bilen. Jag hade tänkt att "Det går väl bra, jag kan ju sova på vägen dit, så är jag inte alldeles död när jag ska ratta sen". Det var bara det att Värdpappan hade nog problem med tröttheten han också, för han pratade med mig hela tiden…. 

Så klockan 05.20 satt jag själv bakom ratten och skulle köra två och en halv timme. Det blev till att stanna och pausa nån gång, för annars hade det gått illa. Man tror ju inte att man ska vara så trött, eller jag trodde inte det, men sömnen var faktiskt inte långt borta.

När jag kom hem sov jag 25 minuter, och sen skulle vi upp och mata hästar och mocka. Efter det åkte vi till den stora marknaden i Sarlat, handlade mat och diverse krimskrams, åt en mycket salt pizza (fortfarande törstig) samt svängde inom snabbköpet, innan vi alla utmattade till slut kom hem. Då var det mer mockning, och sen passade jag Lillabarnet medan Värdmamman tog med Emma på hennes första ridtur här.

Slutligen satte sig flicksen (Värdmamman, Emma och jag) framför teven och krängde blåbärspirog och såg Lulu Läppmonstret Carter göra bort sig i "Stjärnor På Is".

Och nu är klockan 21.30, jag har varit vaken i 19 timmar, och överväger om jag inte ändå skulle hänga en stund till i soffan nu när vi har MF (MansFritt) och allt…

…inte med nån slibbig fransman (släkten kan vara lugn), utan av en svensk tjej som heter Emma. Hon kom ikväll, och nu är jag inte ensam ute i Lillahuset längre.

Hon verkar jättetrevlig, lätt att prata med och humor har hon. Så det blir nog bra med det. Dessutom råkar hon vara lika lång som jag (!), så jag slipper känna mig som Eiffeltornet jämt jämt….

Här har för övrigt varit ett alldeles hemskt väder idag, hagel och regn och blåst. Emellanåt var det visserligen fint,  men i morse när jag skulle ner i skogen och hämta ponnyer som hade gömt sig, kunde jag känna att det börjar bli höst även här. Det är inte så varmt längre…