Archive for September, 2008

Jag är trött.
Dagen idag började med mockning av lösdrifterna, och räfsning av ridplanen (där var kört med harv, så det låg grästovor överallt). Detta tog kanske tre timmar. 

Vi halv tolv kom Jo för att hålla RWYM-lektioner med oss.
RWYM är en förkortning för Ride With Your Mind, och det är en speciell metod för att förbättra sin ridning, utvecklad av en kvinna som heter Mary Wanless (tror jag). Det går ut på att bli mer medveten om vad man gör med sin kropp, och man gör detta huvudsakligen genom att tänka i bilder. Till exempel har man vissa vinklar och linjer som ens ben ska följa, man har spiraler runt benen (det ska få knäna in och hälarna ut), och så ska överkropppen vara en tät cylinder. Dessutom ska man pressa all sin luft ner till bikinilinjen.
Det låter lite new age-hittepå, jag vet, men när man får till det är det helt otroligt vad det gör med ens kropp, man blir mycket mer medveten, och det syns direkt på hästen. Verkligen givande.

Sedan var vi och hämtade Lillabarnet på "dagis" och handlade lite. En stund efter att vi kommit hem igen, anlände franskaläraren nummer två (inte hon med de engelska/amerikanska adepterna, en annan), och hade en mycket intensv genomgång med mig av verb, olika kategorier, tidsformer och böjningar av dessa. Hon berömde mig en väldig massa och tyckte att jag var hemskt duktig, fast jag gissad nog på hälften av hennes frågor…. Det var lärorikt.

Så här i slutet av dagen kan jag konstatera att tre timmars ordentligt kroppsarbete, en eye-opening-ridlektion, ett litet barn och en high-speed-franskalektion är det som behövs för att köra slut på kropp och hjärna. Jag har märkt att det här jobbet kan vara sånt ibland – utmattande.

Men det har sina fördelar. När jag blir trött i armarna, t ex när jag står och räfsar, tänker jag på alla muskler jag ska få, och då orkar jag en stund till. Dessutom lär man sig att köra automtväxlad bil (skratta om ni vill, men jag trodde inte att jag kunde), tanka, starta och köra en trimmer, samt köra fyrhjuling. Det hela känns mycket coolt och macho (när man väl lärt sig att inte köra trimmer i kortärmat med urringning - det finns inget glamoröst med att ha små små partiklar av nässla, kardborre och björnbär i skinnet i två dagar). Men jag är lite rädd att jag håller på att förvandlas till en man – min simultankapacitet är redan borta. Den försvann nånstans mellan "rate your thighs snugness to the saddle on a scale from one to ten" och "la conjugation des verbes irreguliérs"…

I förmiddags var vi på markanden igen. Jag strövade runt lite själv och handlade, lyckades kommunicera på franska åtminstone lite denna gång. Det störiga är ju att de som står i stånden hör direkt att man inte är så hemma i franskan, och då pratar de engelska med en. Men om man fortsätter på franska, kan man lyckas få öva sig åtminstone lite.

Efer en snabb macka, en maskin tvätt, en ridtur och en dusch var det dags för mig att åka till kyrkan i Valence d’Agen. Det blev lite sent innan jag ver klar att köra, och så skulle jag lära mig GPS:en också… Dessutom fanns det på vägen ett par vägarbeten, och då blev GPS:ens anvisningar en aning förvirrande. 
Så när jag smög in i kyrkan i V d’A var jag, trots min franska körning (tokfort), tio minuter sen. Som tur var gick det att göra en diskret entré. Jag möttes av en dam i 65-årsåldern som frågade "Are you Greta?" Jag sa "No, I’m Maria". Då sa hon bara "Oh", log, och räckte mig ett program.

Gudstjänsten var ganska lik en vanlig gudstjänst i Svenska Kyrkan, samma uppbyggnad och ungefär samma innehåll, fast ganska kort. Vi sjöng psalmer från ett  A4, ackompanjerade av en (av ljudet att döma) enorm orgel och en änu enormare kör (diskantstämma och hela paketet). På skiva. Från en liten, liten stereo längst fram i det lilla rummet där vi satt. Inget 100 kanalers-PA här, inte…

Efteråt serverades "tea". Då dukade alla damerna upp sina hembakta kakor och scones och egg sandwichs, de gick runt med faten och trugade på riktigt BV-tältmöte-manér, och de såg lyckliga ut varje gång jag inte kunde tacka nej (det var verkligen hemskt gott), och så bjöd de mig på te, och jag sa nej tack och kände mig oartig. Jag  presenterades för den ena efter den andra (kommer inte ihåg ett enda namn), och de berättade för varandra att jag hittat dem på nätet och att jag valt dem för att det stod "ecumenical", och de sa alla "OH" och "AH" och "Nice to meet you" och frågade mig var jag kom från och välkomnade mig att delta i skördefesten om två veckor. Jag blev t o m rekommenderad en restaurang i närheten, om jag ville ha nåt att äta för det var ju "such a long drive".

Jag tror nog att jag kommer dit igen. Man vill ju inte svika polarna…

Var idag på en demonstration av "Le bride sans mort" – det bettlösa tränset. Det var en intressant tillställning. Lite som ett tupperwareparty, fast i ridkläder, och så kom det inga "Ooh" och "Aah" från publiken (jag har bara varit på ett Tupperwareparty och det var längesen, men i mitt minne blev alla mammorna ganska till sig över dessa fiffiga burkar och bringare…).
Efter själva demonstrationen blev det mat. Alla hade med sig något, och så berömde man varandras pajer eller pizzabullar eller vad det nu var man tåtat ihop. Vi hade det rätt trevligt där i skuggan utanför huset, med intressanta diskussioner kring allt från det bettlösa tränset till hundar som tigger.

På hemvägen var vi först i Valence d’Agen för att titta efter en kyrka som jag läst om på nätet. Vi hittade den inte.
Sen var vi och hälsade på min värdmammas väninna på hennes gård. Hennes man hade många bilar på gården, varav en riktigt snygg liten sak, de andra kanske inte fullt så snygga där de stod i det höga gräset. De hade även en enorm hund som skrämde slag på Lillabarnet, fast den var snäll.
Dessutom var vi på E. Leclerc (ett stort varuhus, typ ICA Maxi) i Fumel och handlade lite. Jag lärde mig att man ska själv väga frukten och sätta på en etikett som kommer ut ur maskinen. Annars får man gå ur kassakön, gå tillbaka och stå där själv vid vågen i tio minuter och fatta noll och känna sig dum, sedan gå tillbaka med fel etikett på påsen för att man inte hittat rätt knapp på den där maskinen, tränga sig före i kön, få konstaterat att det var fel etikett och bli tröstad av en trots allt snäll kassörska, och till slut gå därifrån, röd i ansiktet, efter att ha betalat med jättestora pengar för att man inte orkade räkna bland alla krångliga mynt….

Idag var det "verka hovar-dag", så jag fick ta hand om lilla barnet direkt på morgonen, för hennes mamma hade fullt upp där ute. Eftersom de här hästarna inte har skor, växer deras hovar annorlunda och behöver hållas efter oftare för att fungera bra. Alltså, det här med hovarna tar sin lilla tid.

Efter middag var vi ute och körde med två hästar. Vi gick en runda på några kilometer, med fantastisk utsikt på några ställen. När vi kom tillbaka var jag alldeles slut i benen. Störigt när man inser hur dåligt med muskler man har…

Senare på eftermiddagen fick jg till uppgift att frisera några hästar. Använde "Hööks-gadgeten", som min värdmamma kallar den, och det blev helt ok faktiskt. Kände mig ett tag så nöjd att jag tänkte "Detta skullle jag ju kunna jobba med iframtiden…" Sen kom jag ber på jorden igen och insåg att jag skulle nog faktiskt tröttna rätt fort.
Friserade bland annat den helt enorma Attilus, nästan 1.80 i mankhöjd. Maffigt. Dessutom är han otroligt känslig och lyhörd. Med honom blir man verkligen fascinerad över hur så stora djur kan lyda en så bra – han skulle lätt kunna mangla mig om han ville.

Nu ska jag gå och se på Bonde Söker Fru. I spänd väntan på den svenska får mn hålla till godo med den finska versionen….

Tittade just i spegeln och konstaterade med fröjd att jag har bivit solbränd idag! Man hade ju liksom ställt in sig på att det kunde man ge upp för i år, men inte i Frankrike inte…
Glädjen lade sig dock något då jag kom till insikten att jag blir ju bara brun där jag inte är täckt av kläder, och då kommer inte heller Frankrike råda bot på mina hemska, vita ben. Ridutrustning är inte den ultimata tanning-klädseln…

Jah minsann. Nu har det gått så långt att jag nte skriver varje dag längre. Tänka sig. Men några saker finns att berätta.

Dag 8 och 9 tillbringade det lilla barnet på nåt slags dagis, så all tid ägnades åt hästarna. Det har varit tömkörning, vanlig körning (=med vagn), och en massa ridning.
Idag hade värdmamman sin första ridlektion med mig, och jag fick känna på konsekvenserna av att jag inte ridit för tränare på mycket länge. Jag har lagt mig till med ovanor… Men vi jobbar på det.
Jag har även idag ridit den lilla lilla ponnyn igen, förtretat mig på den fortfarande snedglidande sadeln och stått-upp-suttit-ner i snabb takt. Idag kom det en bil, och jag kunde riktigt känna hästen spänna sig som för att explodera, men det blev inte mer än så, som tur var. I’m still alive.
Dessutom har jag tvättat en svans. Fjordingens kombination kort svansben (= kan inte lyfta svansen så högt) + tjock svans gör att hon kissar i den, så det behövdes. Flugorna runt oss var dock många och ettriga, så innan jag kommit till avsköljningen var ju halva hästen (och halva jag) skummiga. Att borsta ut det efteråt visade sig inte heller vara lätt, trots enorma mängder balsamsprej, så efter att den stackars hästen ryckt svansen ur mina händer för hundrade gången, beslöt jag att det var färdigt, och släppte ut henne. Det var en skum upplevelse, hehe.. (publiken buar)

Just det ja, igår handlade vi ju. Det görs alltid på tisdagar, för då är det 10% rabatt på varuhusets sortiment. Jag letade efter ett block till min franska grammatik och glosor, men kunde konstatera att de bara har rutiga block i Frankrike (jag ville ha ett avec des lignes), så det fick vara för denna gången.

Och som tisdag är handla-dag, så är onsdag pizza-dag. Så ikväll åt vi ur kartong, med händerna. Härligt…

Idag skulle det blivit bilder, men det sket sig. Eländet ville inte ladda upp sig på nätet, varför vet jag ej. Men jag ska kolla det med mannen i huset, han har lite koll på sånt. Ska försöka ordna det snart.

Idag har Mor i Huset haft sin första basic presentation av natural horsemanship för mig. Mycket intressant. 30 min markarbete i rundpaddocken. Markarbete betyder i detta fallet att man står på marken med en häst som har grimma på sig och jobbar med att göra hästen lyhörd på olika signaler man ger. Man ber hästen göra saker, som t ex gå framåt efter en, gå bakåt med en, gå bakåt bort från en, gå på en volt runt en, stanna osv. (Rundpaddock är en rund (!) inhägnad med sand på marken.) Man tränar att göra sina signaler så tydligt och tajmat som möjligt för att hästen ska lyssna och reagera rätt, men samtidigt inte hårdare än nödvändigt för att inte förstöra hästens naturliga känslighet.
Detta kan låta ganska lamt för en icke-intresserad, men jag fann det hela väldigt spännande. Mycket av gruntankarna i natural horsemaship var jag väl redan införstådd med och tycker är vettiga, men det är en lite annan sak att praktisera det på det sätt jag fått göra idag. Dessutom upptäcker man mycket om hur man själv fungerar, kroppsspråk osv.

Sedan var vi ute och tömkörde två hästar (i par alltså, inte en och en) i skogen. Jag var groom, vilket betyder att jag går brevid ekipaget och är beredd att ta tag i och hålla hästarna om nåt händer. Längs denna runda i skogen hade vi en lång intressant diskussion om olika hästhållningsfilosofier, erfarenheter och anekdoter och annat roligt. När vi kom tillbaka till gården körde jag paret lite på ridplanen. Jag har kört häst innan, men då var det bara en, så detta var nytt. Det varken ser ut eller låter särskilt märkvärdigt kanske, men det är svårt.

Efter lunch och Sofie-passning var klockan 16.00 och jag skulle köra till franskalektion hos Rachel. Körde den automatväxlade bilen (också detta en ny erfarenhet) de tre kilometrarna och parkerade välbehållen framför det jag trodde var Rachels hus. Det var det också, och tur var det, för jag hade inte haft tid att leta efter det någon annanstans…. Där inne möttes jag av Rachel, en mkt sympatisk kvinna i 35-40-årsåldern samt hennes tre andra adepter, två män och en kvinna, alla uppskattningsvis nånstans mellan 50 och 60 år gamla, alla engelsktalande.

Det visade sig ganska snabbt att de alla (utom Rachel, då) var, i ärlighetens namn, ganska dåliga på franska. Den ene mannen kunde, till skillnad från de andra två, rätt många ord, men ingen uttalade franskan på franska. Alla pratade nån sorts blandning av engelska och franska-med-engelskt-uttal, och det verkade funka dem emellan, men Rachel såg ofta lika oförstående som jag kände mig.

Jag insåg i den stunden att jag befinner mig i Europas Florida; hit flyttar de rika pensionärerna från England och USA, inte så mycket för att lära känna landet (kanske), som för att det är flådigt och spännande och andra gör det. Sen finns här nu så många britter och amerikaner att de egentligen aldrig lär sig precis nån franska, fast en del av dem har bott här i flera år – de pratar mest med varandra…..

Detta är nu inte någon illvillig teori mot alla engelsktalande pensionärer som jag hatar så mycket. Det är mer en korsning av observation och fördom, delvis bekräftad av tidigare nämnd frisörska, som ju after all själv är britt.
Det ska också sägas att det andra av mina tre stora intryck av dessa människor var, att de var mycket öppna och snälla mot mig.
Det tredje var deras osäkerhet inför att pröva använda sina blygsamma kunskaper i det nya språket, som påminde så starkt om var och varannan underskattad bänkkamrat i grundskolans franskaundervisning. Om man då tar i beaktande hur svårt det måste vara för en gammal hund att sitta (- nej jag menar inte att man är gammal om man är 50 -), så beundrar jag dem för deras insats.

I bilen på vägen hem insåg jag skillnaden mellan Mig för några dagar sen och Mig nu. Då kände jag mig så liten, så liten, och ville åka hem och spendera natten mellan mamma och pappa i deras säng. Nu vet jag att det finns en hel del som jag faktiskt klarar själv, och jag vill ut och se vad mer jag kan. Jag känner mig stor.

Söndagen började på marknad i Cazals. Där köpte vi frukt o grönt, bröd och jag var inne i nån liten kiosk och skaffade några vykort att skicka till de närmaste.
På marknaden mötte vi också Rachel, en brittisk kvinna som undervisar i franska, och jag ska börja hos henne redan idag (måndag).

När vi kom hem tillbringade jag två timmar med att städa Di Gamles lösdrift. Familjen har sina 13 hästar i lösdrift (dvs stallen är helt öppna och i direkt anslutning till hagen så att hästarna kan gå ut och in som de vill), uppdelade i två flockar, den ena kallas enkelt för “Ponnyna” för att de är ponnyer och för att finlandssvenskan har konstiga pluralböjningar, och den andra går under namnet “Gamylerna”, vilket betyder ungefär “de gamla och skruttiga”, om jag fattat det rätt (vet inte om det är på franska eller engelska eller finska eller svenska…).

I alla fall, jag känner ett behov av att inte helt tappa bort min göingska, och har därför valt att kalla sistnämnda flock för Di Gamle. (Hemma är det så mina föräldrars generation kallar sig själva i min generations närhet när de vill höra att de visst inte är gamla, men här passar det bättre.)
Och alltså, jag städade Di Gamles lösdrift. Och då menar jag inte att jag gick in med en grep och sen kom ut en kvart senare lika ren och fin som innan. Nej, jag plockade och sopade i varje litet hörn av denna (faktiskt rätt stora) lösdrift, bar in hö, skrubbade bort all beläggning i vattenkaret till jag själv var alldeles grönprickig och fyllde till sist i nytt vatten.
När jag hållit på med detta i två timmar började jag undra om Gud verkligen tänkte att jag skulle jobba med hästar. Mina armar ser ju liksom inte riktigt ut att vara gjorda för att köra tunga skottkärror eller sopa i en timme eller skyffla elefanthögar med gödsel eller skrubba stora vattenkar eller bära stora höknippen med en tung grep…

Men det finns ändå en viss sorts tillfredsställelse i att trötta ut sig med tungt kroppsarbete. Särskilt om man får vila sig vid poolen efteråt…. Och nu kan ju den smarte lista ut att det var just vad jag gjorde. Jag tog mina vykort, min iPod och en bok om natural horsemanship, och satte mig att sola. Sen satt jag där (medan de andra städade, hehe) tills det var för svalt för bikini, och sen var det kvällsmat.

Efter kvällsmat satte jag mig framför teven och såg en trevlig film som hette “Nu börjar livet”. I den spelade en mycket ung Nicholas Cage och en till synes ännu yngre Sean Penn, och de gjorde det bra. När filmen var slut, var dagen också det.

En helt okej söndag, om du frågar mig.

Idag är det lördag. Det har man märkt, för jag har nästan bara gjort sånt som man nästan bara gör på lördagar…

I förmiddags var vi på en yard sale i Labastide-nånting. Vi fick veta om den genom hon som kommer hit och klipper hår, en krullig, brittisk kvinna vid namn Sonia, som jag hade nöjet att få träffa för första gången igår.
På denna yard sale inköpte jag en gammal ram för 5 euro. Det var den inte värd, men när jag frågade efter priset sa de 10, jag sa nja det är lite dyrt, då sa Sonia: “Be bold, Maria”, då fegade jag och sa 5, vilket var ungefär det dubbla vad jag egentligen kanske tyckte att den kunda vara värd.
Men i alla fall, den är fin och nu ska den stå bredvid min säng med bilder på mina vänner i sig.

Efter yars salen åkte vi till Gourdon för att äta och handla. Landskapet längs vägen var helt otroligt, men jag hade självklart glömt kameran (drattans gener!!). Vi åt lunch på en restaurang som hette La Centrale, den lilla åt stående sin såsiga pasta med händerna och torkade sedan deras golv med en våtservett. Man kunde iofs se på servetten att det inte var helt förgäves, men hennes föräldrar kände sig nog ändå inte helt obesvärade…

Väl tillbaka på gården fortsatte jag mitt påbörjade arbete med storstädning av köket i “mitt” lilla hus. Diskade och fejade och hade mig i ett par timmar, sen beslutade jag att det var nog, och gick in till familjen. Passade det lilla barnet i nån timme, sen red jag och Mor i Huset ut en runda på två små ponnyer. Den jag red på är livrädd för bilar, som tur var mötte vi inte så många såna. Det är en bit att falla, även från en liten häst…

Till sist matade vi Di Gamle, och dagen avslutade sen med en efterlängtad dusch. Notera att jag bor hos finlandssvenskar – de har en bastu…

Den dag som idag är, har varit ganska identisk med den dag som igår var, förutom att idag har varit en aning längre (arbetsdagen alltså), och att vi har ridit idag. Det är trevligt att rida här, terrängen är fin, underlaget bra och hästarna är trevliga, som hästar i allmänhet är. Fast jag saknar Savannahs långa steg och tillgivna sätt – det kan man inte få av de här pållarna.

Jag har idag också sett lite mer av det lilla barnets mindre trevliga sida – Snällbarnet blev plötsligt Skrikbarnet när Mamma gick iväg och det bara var den där hemska au pairen kvar…. Men hon lugnade sig så småningom, och mina öron överlevda lyckligtvis.

Nu vil jag inte sitta vid datorn mer ikväll. Få se om man kan hitta nåt sällskap vid teven…

Vill  till sist skicka ett bautaTACK till alla snälla mänskor som hör av sig till mig. Det tar hål på det där horribla ensamhetstäcket som lägger sig över mig varje kväll.
Sluta inte med det.