Archive for Juli, 2008

Och ryggen protesterade inte det minsta.
Det var det bästa på denna dagen.

Jag har även på min första dag på jobbet som köksa i Breanäs letat tandborste i medicinskåpet, sett en beanaisesås-vulkan och vinkat hundra gånger till samma lilla flicka, som tyckte det var lika roligt varje gång hon gick förbi köket och upptäckte att "Jag känner henne!"

Mer om det sen. Kanske.

Jag är arg och förfärad

I veckan skulle ett av barnen hämtas på fritids av en lite äldre anhörig. På vägen ner till oss hade hon gått förbi en container som står på skolgården under pågående storstädning av skolan. Hon berättade för oss att "där var nåra udlänningar", och mamman hade skickat upp sina barn i containern, de gick där och tog grejor och lade i sin vagn. "Det är ju inte allmän egendom där, där kan man ju inte gå och ta!"

Självklart hade hon rätt, det är inte allmän egendom, och dessutom är det, som en av mina kollegor påpekade, farligt att klättra i en container där det finns vassa saker. Men just den lilla, lilla tonen av förakt i hennes röst, och detta förhatliga ord "utlänningar" gjorde att jag nästan gick i taket. Vad har hon för rätt att döma den som måste gå i en container efter möbler?! Och vi som slänger så mycket, måste vi missunna andra det vi dissat, trots att det är fullt funktionsdugligt? Och bredvid henne stod barnbarnet med vidöppna sinnen….

Nån dag efter fanns samma mänskor i containern igen, och barnet med kompis stod bakom en hörna och spionerade på dem. Glodde och undrade om de verkligen fick vara där. Och i förra veckan stod alla barnen och stirrade på några som gick förbi utanför fönstret. (Den ena såg ut att ha nån sorts förståndshandikapp, och den andre hade gott om ansiktsbehåring, annars var det inget konstigt med dem.) "Jag är rädd för dem, de ser konstiga ut" lät det, och många var de näsor som trycktes mot fönsterglasen.

Innan i veckan hade det gått  på en tant på bussen. Hon såg ut att ha trötta ben. Hon satte sig bredvid en man, som av utseendet att döma hade ursprung i Mellanöstern eller något liknande. Jag antog att de trötta benen var orsaken, för han satt rätt långt fram.
Det såg ut som (och nu bygger jag mycket på detta antagande, fast det bara är just ett antagande, men även om jag har fel, skulle det med säkerhet kunna ha hänt med till exempel min egen kära mormor, så jag tycker att det får gälla för relevant trots osäkerheten) att han pratade med henne, utan att hon svarade. Han försökte vara trevlig mot den henne, respekt för de äldre liksom, men hon ignorerar honom. Höjden av diss.

Annars är det ju "dagens ungdom" det ojas över, att vi inte reser oss på bussen och lämnar sittplats åt äldre, att vi inte hälsar osv. Men man kan fråga sig var vi lärt oss det? Detta inåtvända svenska, eller västerländska ska jag kanske säga, det vaksamma och lätt fientliga som säger att för mycket kontakt med främlingen är inte bra, eller att den med städet utseende och vit hy är OK, men buskiga män från mellanöstern vill bara köpa dig för tvåhundra kameler och förtrycka dig resten av ditt liv. Eller det som säger att det är terroristerna som förstör allt, jag vet vi bombar mellanösternsomärrotentillalltont så får vi bukt med eländet! Låt oss gadda oss samman mot Hotet Utifrån, enas i War On Terrorism, så ska problemet vara löst fortare än nån hinner säga "George Bush".
Jag kan förfäras över hur min egen mormor, ja ibland min egen mamma, dömer ut mänskor med ett annorlunda utseende eller sätt, och tycka att det är enormt föråldrat men samtidigt ständigt och skrämmande nytt hur vi beter oss. Jag förfäras ännu oftare över mitt eget dömande sätt, och undrar hur jag blev så ful i tänket….
Maarja Talgre har skrivit att "som barn är man en svamp som suger upp stämningar snarare än ord". Svampbiten har hon alldeles rätt i, fast jag tycker orden kan fastna de också.
   
Alla dessa händelser är ju fullt vanliga, och det varkar kanske konstigt att göra så stor sak av det. Men jag tycker mig se ett mönster. Vi lär ju våra barn att vara rädda! De får nån sorts fientlig grundinställning till allt som är nytt och främmande, framför allt människor.
    Som mamma brukar säga när hon blir riktgit upprörd: Detta är skandal! Jag menar inte alls att man inte ska vara vaksam och så, men man måste förstå att man ska vara noggrann med att inte skrämma upp barn, de blåser upp saker alldeles tillräckligt på egen hand.
Jag försöker lära barn att samma respekt alltid gäller – man stirrar inte på folk, annorlunda eller ej. Och "hur skulle du känna dig om nån sa att du var läskig/konstig"? Men jag sitter ju där med min tesked och öser ur Havet av Rädsla….. Inte ensam, men i alla fall.

Veckans fråga: Vad i hela världen är alla så rädda för? Vet vi det?

Läste annonser i Kristianstadsbladet i morse, hittade följande under "Bortskänkes":
    "Huggbar ved skänkes. Hämta själv. Centrala K-stad. Först till kvarn."

Jag ser framför mig ett mycket stort, mycket gammalt och murket träd i en pytteliten trädgård mycket nära grannens fina fasad. Det måste sågas ner och trixas ut innan det trillar av sig själv och genererar stora utgifter.

Först till kvarn, som sagt.
Gratis är gott, menar jag.