Archive for April, 2008

…Vi tar nya ‘Veckans’ varje vecka istället. De gamla kanske gör comeback nån gång.

Veckans sajt (denna kommer dock inte återkomma, det kan jag garantera):
Tyda.se är guld bl a när man ska göra quiz på Fejan och inte fattar vad där står…. Eller om man går i skolan eller så, kan det ju hända att man har nytta av det på ett vettigare sätt, int vet jag.

Veckans sysselsättning är definitivt tömkörning. Har precis börjat och det är jättesvårt, men hjälp så kul. Jättebra ridningssubstitut.

Veckans idé fick Jonna Norrman, som också rider Hanssons hästar. Igår träffades vi uppe vid stallet, och hon föreslog att vi skulle ut på långritt isommar när jag får rida igen. (Det är sånt jag, ridskole- och skötartjej, alltid drömt om att få göra, men det kan vara svårt att få till när man inte har egen häst. Jonna är på samma spår, verkar det som.)
Tydingesjön runt, några soliga dagar i augusti. Yes please.

Veckans hit (bland bibbleskivorna, that is) är Eva Cassidy. Vicken röst.
Veckans o-hit är Depeche Mode. Tog mig igenom hela skivan, just barely, och det var inte värt det.

Veckans vy är den till höger, och den kommer från takfönstret bakom mig. Gårdsplanen, den nya gräsmattan (fd ovårdat grönsksland), gamla trädgården, poppeln, ängarna och Gamla vägen.
Den säger till mig att ‘Snart är det sommar. Njut.’
Och det gör jag.

"Dagens" och "Veckans"  kör vi ju med här i bloggarna på Tillflykt. Hittills har det mest varit "Veckans låt" och "Dagens citat", men nu börjar jag känna att det behövs nåt nytt.
Alltså, premiär för:
Veckans geni
Går till en person som sagt eller gjort nåt mycket smart eller osmart.

Veckans allmänbildning
är musik som jag lyssnar på eller böcker jag läser. Och bestämmer om det är bra eller dåligt. Och/eller så blir det om nån annan spännande kunskap jag tillägnat mig.

Veckans problem
Ett stort problem, eller ett mindre problem som jag gör en höna av.

Veckans geni är jag. Vikarie i 2-4b på Kviingeskolan i Hanaskog, och på idrottstimmen har ordinarie lärare skrivit till mig att det ska spelas basket, fyra lag, alla möter alla. Då utbrister jag lite förvirrat "Jaha, ska alla ha varsin boll då eller?" Carl Nilsson, Henning Fredriksson, alla andra killar i klassen och hälften av tjejerna, himlar med ögonen och förklarar för sin korkade vikarie att alla lagen ska mötas. Och det ska bara vara en boll.

I veckans allmänbildning ingår Eva Cassidy, Ray Charles, Alice Cooper, The Calling, Tracy Chapman och Depeche Mode. Därmed har jag lämnat "C" på bibblans skivhylla och påbörjat "D". Och så läser jag böcker om tömkörning, jämte en och annan snutt av Sven Edvin Salje. Fast han börjar bli lite seg…

Veckans problem visar sig ju vara min enorma värdelöshet när det kommer till bollsport. Vilket handikapp…!

Våren har kommit till Oröd.

Idag körde de med en sån där maskin och sopade Tydingevägen (den smala, krokiga men dock asfalterade vägen där alla kör alldeles för fort, varifrån man svänger in på grusvägen som går till vårt hus). Det gör de inte förrän grusen legat osnöblandad och kasvänlig länge. Det har den nu.

Jag har börjat köra bil igen. Känns gött. Ringrostig och slarvig är jag, men det ska väl några besök på körskolan bota, hoppas man.

Hanssons bagge har sluppit ur sin lilla kätte på logen där han nästan dog av uttråkning och trampar nu ner vitsipporna i Fårahagen istället. Men det kan man unna honom.

Borta hos renoverande Kusin Svenle hördes hammarslag. På en måndag.

Och i nämnda hage blommar nu till allas stora fröjd alltså vitippor och svalört. Det är ett mycket vackert ställe jag bor på.

Som alltid vid denna tid på året vimlar det av hästar och ryttare vart man ser, och som alltid börjar det då klia i min kropp också. Ridsuget sätter in. Tack och lov har jag denna handikappade vår diverse substitut att ta till. Fri tillgång på markarbete med Hanssons hästar, och det är ju inte fy skam.

Idag har här dessutom vimlat av skolbarn på cyklar. Radda efter radda med fröknar i spetsen, minst en varannan timme. Så mycket trafik är här sällan på vår gropiga grusväg. Carl föreslog att vi skulle spänna en tunn vajer över vägen vid infarten. Idén var god, men vi har inga bra vajrar, så det fick vara. Kom på i efterhand dock att vi kunde tagit balaband, det har vi ju gott om. Eller taggtråd, för den delen.

Igår städade jag kylen. Some serious hemmafru-shit…. 
Samlingsskivor från min sena mellanstadietid snurrade i vår skruttiga köksstereo för att få jobbet att gå lite lättare. Det funkade, jag går alltid igång på nostalgilyssning. Gladdes dock åt att nivån på min engelska inte var så hög på den tiden. Mycket skit i de texterna. 

Marie Fredriksson, Tom Jones, Britney Spears. Sen kom det en låt med Markoolio, och då gladdes jag åt att nivån på min svenska inte verkar ha varit så hög heller… Jag hann inte med i hans rikliga slangvokabulär, och Pina Colada trodde jag bara var ett ställe med sand och palmer där folk hade kul tillsammans på ett mycket nyktert och påklätt sätt. Skyddad värld? Ja, tack och lov för det.

Fast det finns ju ljusglimtar förstås. ‘Private Emotion’ kommer jag nog aldrig att tröttna på, och Eagle-Eye Cherry var ett av få funkiga inslag i denna mycket ocoola tid. Och shame on me for not getting the greatness of Jumper. Men trots detta måste jag nog säga om 90-talet: skönt att det är över. Må det aldrig komma igen.

Nu när melodifestivalplågan slutligt och äntligt är över, vet jag att många som varje lördag suttit klistrade lämnar tv-fåtöljen för andra nöjen.

Men STOPP! Långa benet före, ner med er framför dumburken igen, för NU, nu sänder de riktig musikunderhållning lördagar 20.00 i TV4. Körslaget har äntrat mitt svårflörtade hjärta med buller och bång. Detta är sevärt!! Här lyckas man med det melodifestivalen varje år försöker och misslyckas med: drag. Man blir alldeles till sig hemma i soffan när folk av alla sorter, i alla åldrar, kan få vara med i en musiktävling i tv och rocka loss. Istället för en massa rabalder om tio kändisar vi redan vet allt om, handlar detta bara om sångglädje. Och delad glädje är dubbel glädje, eller hur? För fast ljuset och scenen och publiken i melodifestivalen för varje år är mer storslagna, och fast dansarna för varje år är konstigare klädda och dansar med större rekvisita, ser artisterna alltid så små och ynkliga i det fläskiga sammanhanget.

Sätt 140 glada människor att sjunga tillsammans istället, så ska ni se att det både låter och ser fetare ut. Deras leeenden också.