Archive for Mars, 2008

Så var det slut med påsken. Det har varit bra, ska jag säga. I år var jag inte på läger, och jag firade inte med familjen. Inte hela i alla fall.

På långfredagen var jag och Frida på (eller i, kanske) Gullbranna. Det var väldigt trevligt, träffade en massa folk man inte sett på åldrar och fick höra vad som händer i deras liv, fast naturligtvis har jag redan glömt bort det mesta av det.

I lördags var Frida och hennes syster Johanna här och lekte. Vi målade ägg och lagade värsta tvårätters-middagen. Elin och Johanna korsfäste Frida också, med istappar mot garageväggen. En aning hädiskt kanske, men bilderna blev rätt fina….
Det var ett roligt sätt att fira påsk. Lagom pyssligt, lagom opretentiöst och lagom flummigt.

Söndagen hdae allt som en söndag ska ha: Kyrka och promenad.

I söndags kväll började så en ny stallvecka. Hanssons är i fjällen, så då är det jag som pysslar om fåren, katterna och hästarna. Gillar det skarpt, faktiskt. Egentligen är det ju ett skitjobb, att gå där och bära foder och mocka, men man får ändå vara bland djuren, och man lär sig väldigt mycket. Man blir liksom lite harmonisk i sinnet. Och så.

Faster Sonja har varit på besök över helgen, och som det brukar vara när hon kommer, fick vi lära oss några nya svåra ord (jag och Johan får ju höra ibland att vi kan så många konstiga ord, kanske har vi förklaringen här?). Sonja sa att jag och Carl är pseudotvillingar. "Med det menas att Carl inte har någit minne, öh… alls." Så småningom förstod vi att det betydde att jag inte har nåt minne från en tid då Carl inte fanns. Så blir det när åldersskillnaden är 1,5 år eller mindre, tydligen. Elin har varit mycket frågvis hela helgen, och när vi nämnde ordet idag igen undrade hon såklart: "Vad är pt – ptsd… Pvt. Ptossev…. Vad är det?" Eftersom vi inte förstod vad hon sa, fick vi ju be henne säga det en gång till. Och sen en gång till. Det tog nog minst tio försök innan hon fick rätt på det. Rruuulit.

Så har vi då klarat av veckans jobb, veckans citat, veckans svåra ord, samt veckans korsfästelse. Vad mer kan man väl begära av en påskhelg?

Så var det måndag. När jag vaknade  imorse kom pappa in på mitt rum, sa lite lurigt "Titta på detta" och drog upp rullgardinen. Snö. Mycket snö. Och påskliljorna som precis slagit ut… Snyft.

I lördags var jag på "klädsel:kavaj" – festen. Det var trevligt, faktiskt. Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig innan, men vi hade kul. Dessutom kom under kvällen det något överraskande tillkännagivandet att Emelie och hennes pojkvän Dennis förlovat sig. Det fungerade både som stämningshöjare och effektiv pinsam tystnad-dödare i konversationen med okända bordskavaljerer.
Också roligt med gymnasiekompisarna samlade igen. Det var längesen. Man upptäcker att man ändå har väldigt roligt med dem, fast man var mäkta trött på varandra ibland, back in the days. Naturligtvis antar vi att om inte annat ses vi igen om ett år. Då ska det ju, såvitt vi kan förstå, hållas bröllop.

Idag har jag för första gången i mitt liv använt kryddan curry på eget initiativ. Det var rätt lyckat på kotletterna faktiskt, om än inte särskilt märkvärdigt. Russinris gjorde jag också. Seriöst värre.
Dessutom är det en busy dag, ör imorgon ska jag på värsta seriösa 20-årsfesten (den med kläsel:kavaj, för er som hänger med), och jag har bestämt mig för att vara lite seriös med det också. Så idag blir det frisyrprov och ansiktsbehandling och klänningsinsyning och annat oviktigt för hela slanten.

Således, dagens låt (i denna bloggen, åtminstone): Dr Bombay, Rice And Curry.
Blir det mer klockrent?

Jag bara älskar när man får såna där snilleblixtar och fattar saker som alla andra redan fattat för längesen.
Igår ändrade jag färgen på min presentation från röd till gul.Idag såg jag att rutan runt mitt senaste blogginlägg (på startsidan) blivit gul. Då fattade jag att den rutan har samma färg som presentationen. Och här har jag gått och undrat i månader hur min ruta blev röd och hur man ändrar det…

Såg i Hässleholm för några dagar sedan den mest otroliga överkamning sen Gunther Schneider i USA…
En gubbe, förlåt, man (av hänsyn till alla i mina föräldrars generation, som likt nämnda två i sitt gammalhets-krisande tar åt sig av alla såna titlar) i 65-årsåldern tar Sverige-priset. Blont hår i övergången till grått (återigen, inte avsett för päronen att identifiera sig med), kammat från öra till öra, tvärs över en kal hjässa. Kamspår, och några envist okuvade vågor här och där. Mmmm…

Såg en bit av nån film om överkamningar på tv för några månader sen (Overcomb – The Movie). Det finns de mest otroliga frisyrer. Jag kan inte fatta att man kan få för sig att det ser bättre ut med overcomb än flint. I filmen diskuterade de overcombens eventuella utdöende framöver. Låt oss alla slå ett slag för det. Det är faktiskt inget att skämmas för, och för att ännu mer låta som en kurator; det är helt normalt.

Så kom igen, gubbar, förlåt män:
VÅGA VISA FLINTEN!

Vad i hela härjedalen betyder "quality management"?!
Det är inte det att jag inte kan engelska, men detta ord förblir obegripligt även på svenska. "Kvalitetsarbete", sa tyda.se. Jaha, vad är det då?
    När jag läser jobbannonserna i tidningen förstår jag kanske 20%. Har på senare tid förstått att det är meningen. De (för mig) obegripliga jobbannonserna fungerar som en första gallring av sökande, så att arbetsgivaren inte ska bli helt nerringd av okvalificerade dönickar som jag. Pling!

Jag är nog världens sämsta arbetssökande, tror jag. Jag suger verkligen. När man ska söka arbete måste man vara framfusig, envis och effektiv. Det är inte jag. Man måste promota sig själv och låta som att man är precis rätt person för jobbet. Det kan inte jag. Jag väntar liksom fortfarande på att nån ska komma på att de behöver just mig och komma och erbjuda mig mitt drömjobb. Not gonna happen, jag vet.
Dessutom verkar det som att de enda personlighetstyper som efterfrågas på arbetsmarknaden idag är varje tänkbar motsats till min… Finns det Extreme Personality Makeover? Jag tar den.
I förrgår kväll sa till och med Carl ifrån att nu är det nog dags att jag kommer hemifrån. "Du är så konstig, Maria. Du skrattar åt allting man säger, ju". Jag bara skrattade åt honom…
    Var på återbesök i Malmö i måndags, och fick veta att jag kanske kan komma tillbaka till dagisjobbet redan i maj, om jag "inte lyfter de allra tyngsta barnen". Nej, vi får väl hoppas att de kan gå själva, för nåt annat jobb lär jag inte hitta innan dess.

Förutom att söka jobb och allmänbilda mig (läser och lyssnar musik- och bokklassiker) sysselsätter jag mig sen någon vecka tillbaka också med att klura klädkoder. Har blivit bjuden till en fest där klädseln ska vara "kavaj". Googlar och lär mig att "klädsel: kavaj" kan betyda allt från byxdress (och dylikt annat jag kunde haft på mig om jag varit 50 och finansminister) till långklänning (dock inte för fint, det får t ex inte vara både långt och glittrigt, det är antingen eller som gäller). Det blev man ju klokare av.

När jag nu inte får rida, och promenader i längden blir en aning enformigt, har jag denna veckan gett mig på en för mig helt ny motionsform: simning. Jag har inte känt mig så lockad av det innan, som min bild av motionssimmarfolk inte är så rolig. "Det är väl som på gymmet", tänkte jag. "Stånkande tanter (eventuellt med tillhörande svettiga gubbar) med tennisarmbåge och ont i knäna samt hurtiga snygga tjejer med magrutor och smala ben." Mig inte känna tillhörighet till någon av dessa grupper.
    Men mina fördomar kom på skam. Det fanns folk där av alla sorter, utan att vi var fler än ett dussin. Lugn musik, nersläckt, var och en i sin egen takt, gott om plats och gott om tid. Efteråt var alla mina annars ganska skeva och ömma muskler alldeles mjuka och varma, och den där sköna, avslappnade tröttheten infann sig. Motion utan belastning. Some lovely.