Archive for September, 2007

Ikväll bär det av till Danmark med Canticum. Vi ska vara där t o m söndag. Det innebär att man måste packa en del saker. Packa suger.
:
Man måste planera. Detta och detta behöver jag, detta behöver jag inte fast jag vill ha det men jag kan inte ha hur mycket som helst och det är så pinsamt när man har dubbelt så stor packning som alla andra men det är tråkigt när man skippade sina vill ha-grejor och så visar det sig attt alla andra tog med sina. Dilemma.

Man ska tvätta. Tänka ut hur vädret kommer bli och vad man kommer göra och så se till att kläderna man behöver för det är rena. det brukar de inte vara när man behöver dem, och de ska hinna torka också. Det vill säga, man kan inte komma på en timme innan att "de där tröjorna behöver jag nog, och de är inte tvättade".

Och så ska man tänka på alla saker man inte tänkt på än, så man inte glömmer nåt. För det är jobbigt.

Nu kanske man tänker att "det behöver hon väl inte dramatisera så mycket, det är ju bara kläder för en helg och det finns ju information om vad man kan behöva på Canticums hemsida och dessutom har det kommit dubbla mail om det, alla vet ju vad man ska packa, hjälp vad hon tar i".

Ja, det kan man ju tänka.

Idag kom jag till stallet på bra humör. Vädret var fint, solen sken och jag var ridsugen.
När jag gick från stallet var jag trött, stressad och hade ont i foten.
:
Det första jag fick göra när jag kom dit, var att fånga in en av ponnyerna som hade smitit ut. Men hon var lättfångad och gick snällt in i hagen igen, så det skrattade jag åt. Sen skulle jag hämta den rara Savannah, och då slutade det vara roligt. Hon var uppskruvad till tusen, stod stilla max 5 sekunder efter varandra, och brydde sig inte om ifall jag råkade stå ivägen när hon blev rädd för nåt.

En häst som Savannah väger nånstans runt ett halvt ton, och rätt mycket av det är muskler. Hon har fyra hårda hovar längst ut på fyra långa ben, och när en häst är väldigt rädd blir hon mindre noga med var hon placerar dessa nätta pjäser. Även om det är nåt man får vara beredd på, och fast jag vet att det brukar gå bra om jag bara håller mig lugn, kan jag berätta att hjärtat pickar lite fortare, och rörelserna blir en aning mindre säkra när man hamnar i den situationen.

I alla fall, när jag stod där och ryktade kom rätt som det var de köttätande grannarna förbi på sina mullrande cyklar, till på köpet med sin rytande köttätande hundbest okopplad, och då kan man ju förstå att även den mest sansade märr kliver lite rundor. Ena rundan råkade korsa min bana, och jag fastnade med min fot under den sansade märrens fot, samtidigt som jag fick en knuff av hennes bakdel. Jag trillade. Surprise!

Det är intressant det där med att trilla från en häst, antingen det är från dess rygg, eller när man blir omkullknuffad. Det är nåt som händer alla som håller på med hästar, från de små ridskoleeleverna till de erfarna elitryttarna. De säger att man ska trilla av 100 gånger innan man är en riktig ryttare. På många ridskolor ska man bjuda på tårta när man trillat av. När jag var yngre och gick på ridskola, lärde jag mig att man ska sitta upp så snabbt som möjligt igenefter ett fall, för då tar man itu med eventuell rädsla direkt, och hinner inte fundera så mycket. Ungefär samma gäller väl om man blir sparkad, trängd eller på annat sätt råkar ut för en hästs mindre trevliga sidor. På det igen direkt, så man lär sig att inte dra sig undan, för då funkar ingenting. Jag har förstått med tiden hur viktigt det är.

Att flyga genom luften i slow motion, att tänka "Nu trillar jag av, undrar om det kommer göra ont, nu slår jag i, här kommer marken, nu nu nu… UMP. " Att rulla runt, känna hur tyglarna slits ur händerna med ett ryck, se hästens ben flyga förbi, känna den där bedövade känslan i kroppen några ögonblick, sen hitta rätt bland upp och ner, känna sina kroppsdelar, titta efter vart hästen tog vägen, säga några lugnande ord med mer eller mindre darrande röst, resa sig på spaghettiben och anstränga sig för att andas normalt och ta sig samman.

Även om fallet inte är så farligt, eller även om man inte ens sitter på hästen när det händer, så är det samma förlopp. Det undermedvetna hinner tänka en hel roman innan man landar, och alltid är det de där darrningarna i rösten, benen och händerna. Man vet att man måste behärska sig, man andas och andas men hjärtat bultar ändå, och fast man vet att det inte var så farligt blir man ändå lite mer försiktig när man tar i hästen igen. Om den då fortsätter krångla behöver det inte dröja länge innan man är i upplösningstillstånd.
Idag var inte fallet så farligt, resultatet när jag senare tog av en mindre fräsch strumpa visade sig vara bara lite fläkt hud och en nästan obefintlig svullnad. Ändå är det läskigt när man sitter där på marken och inte vet än hur ont det kommer göra om en stund när adrenalinets effekt försvinner och känseln kommer tillbaka, och funderar över om man ska lyckas övervinna både sin egen och hästens rädsla, eller om det ska bli ett sånt där förödmjukande nederlag när man till slut bara måste låta det vara och gå hem, öm och ledsen.

Jag hade tur den här gången, jag lyckades få på sadel och träns, och när jag väl landat i sadeln gick det hur lugnt som helst. Men när vi kom tillbaka till uppbindningsbommen började hon igen, och mitt  i vanliga fall hyfsat rikliga förråd av tålamod började sina. Jag var trött efter ansträngningen och spänningen. Dessutom hade räddstruttandet tagit tid som jag inte hade, och jag blev tvungen att skynda mig mer än vad som är trevligt i ett stall på en solig höstdag. Således: Jag gick därifrån öm, trött och stressad, och ville inte gärna tänka tanken att det kunde varit värre, för det vet jag att det kunde varit, och kanske också kommer bli.

Ibland är det sant: Dumma häst.
Dumma, dumma häst.

Igår var en sån där sällsynt dag när man har en massa saker att göra, och faktiskt hinner med nästan alltihop. Jag menar, det är inte så väldans sällsynt att ha mycket att göra, eller just nu är det det för jag är arbetslös, men jag menar i allmänhet, i vanliga fall, i alla fall, jag hade mycket jag skulle göra och det ovanliga var att jag hann med det.
Igår:
Jag tvättade och hängde tre maskiner tvätt (ett tråkigt arbete)
Jag ringde till mänskan på distansapoteket som aldrig är där (ett lönlöst arbete)
Jag körde vatten till hästarna (ett tungt arbete)
Jag sorterade foton (ett drygt arbete)
Jag sorterade pappas gamla skruvlåda (ett dammigt arbete)
Jag lagade värsta seriösa maten (efter recept)
Jag satt vid datorn och skickade mail (ett ointressant arbete)
Jag planterade växter i mina vackra gröna loppisglas (ett jordigt arbete)
Jag red en runda på min fyrbenta vän (ett igår ganska livat arbete)
Jag hängde upp en liten spegel och ett litet foto på väggen i mitt rum (ett litet arbete)

Det mystiska var att inget av det kändes så där jättejobbigt. I vanliga fall kan man bli på riktigt skithumör bara av tanken på tvätten, det är verkligen inget jag gillar att hålla på med, men igår var det helt ok. Och allt jag gjorde gick fort, dessutom. Det är ovanligt.

Dagen idag har börjat på liknande vis:
Jag åt frukost
Jag väntade på sotaren
Jag satt vid datorn (medan sotaren sotade)
Jag tog in tvätten och hängde den inne för att torka det sista, för jag trodde det skulle regna. Det regnar inte.
Jag myste med lillkatten, Pelle. Släppte ut honom igen när han började bitas.
Jag dammsugade nästan hela nedervåningen.

Och klockan är bara snart ett! Vad är det som händer med mig…

Planerad fortsättning på dagen:
Jag ska äta middag
Jag ska ringa distansapoteketmänskan
Jag ska rida
Jag ska sortera foton
Och ikväll ska jag till stan för körövning.

Jag tror att jag börjar bli van vid att vara hemma själv hela dagarna. Innan har jag alltid blivit så handlingsförlamad av denna tystnad, jag är ju van vid full rulle, med tre yngre syskon som aldrig är tysta alla samtidigt. Men nu gör jag en hel massa saker fast jag är själv, och klarar av att ha det rätt bra också under tiden. Bra träning inför framtida hemifrån-flytt, kan jag tro.

(Nu hade jag tänkt sluta, men kom på att den gråsvarta armén i rubriken ännu inte blivit förklarad. Det gäller alltså de tjugetusen svarta eller gråa sockar som man råkar ut för om man har med mörkt-60-tvätten att göra. Där finns hur många som helst, och alla ser nästan exakt likadana ut. Inte tillräckligt olika för att man ska kunna para ihop dem rätt, men inte heller tillräckligt lika för att det ska kvitta hur man parar ihop dem. Stöhö-rihigt. Men jag gör som mamma: slänger allt i en hög på Carls säng så får han själv reda ut det. Där är ändå så stökigt, och han bryr sig inte.)

Igår var det filmkväll i Lottas lya. Trevve trevve. Braveheart såg vi. Rätt trevlig film, fast något överskattad skulle jag nog vilja säga. Jag hade wow-upplevelse med Gladiator när jag såg den första gången (och andra och tredje gången med, men det är ett tag sen nu), så då associerar man lite för mycket till det. De två filmerna är helt sjukt lika. Sjuhukt när man tänker.
Samma sorts hjälte. Biffig kille med genomträngande blick, markerade käkben och skäggstubb, oftast skitig. Samma syn på krig och fred, smarta strategier, använder sin hjärna och överraskar den egentligen övermäktiga fienden och besegrar dem gång på gång. Kommer från ingenstans, klättrar uppåt, får folket med sig, skapar legend osv. Dessutom är Mel Gibson och Russel Crowe rätt lika i utseendet överhuvudtaget.
Krigsscenerna är otroligt lika. Hjälten slåss tillsammans med sina mannar, i spetsen för dem och dödar flest fiender. Mycket blodstänk i hjältens ansikte.
I båda filmerna dör hjältens älskade fru, och hjälten kommer så småningom ganska nära en annan vacker kvinna, men det är den första han alltid tänker på. Är det inte romantiskt, så säg.
Filmernas dummingar är desamma. En gammal kung med en son ska ta över. Skillnad dock i vilken av de generationerna som dominerar filmen. I Gladiator är det den yngre som är dum i huvet, i Braveheart är det framförallt den gamle som är skuöken (sonen är, om än på den onda sidan, ganska mesig).
Båda filmerna är otroligt köttiga. Avhuggna ben och armar och huvuden, mycket skrik och vrål, liknande taktiker med eld i strid, och bowlingklot på kedja används på ett framträdande sätt i bägge filmerna, och de har inte i något av fallen censurerat bort varken ljud eller bild när det träffar någons huvud. Splash och sånt.
Båda filmerna slutar med hjältens död, men det är en triumfens och orubblighetens död. Bägge hjältarna dör inför en massa folk, som martyrer för sin sak, vilken i bägge fallen är frihet. Efter hjältens död fullbordar hans vänner visionen om friheten.

Den väsentliga skillnaden för stämningen i filmerna är ljuset. Kalla färger i Braveheart, varma i Gladiator. Och så utspelar sig Braveheart huvudsakligen på de skotska gröna vidderna, medan Gladiator mest visar den romerska civilisationen.
Annars hade det nog varit samma film…