Maria Gunnarsson

- Ja det är väl den där nya “husmors-trenden”.

*indignerad feminist-suck*

Han steg upp klockan tolv.

Telefonen ringde.

Han vände sig till mig, harklade sig och sa med ENORM basröst:

- HEJ DET ÄR CARL.

Sen gick han till nästa rum, lyfte luren och jag hörde:

- Ha-hrm. Hej det är Carl.

Helt som vanligt.

Suck. Måste få ordning på dygnsrytmen.

Bara en länk till.

För hon är så rolig.

Det där med distans, det är svårt.

Det är det fulaste ordet jag vet. Det absolut fulaste.

När Måns sa det i julkalendern förra vintern ville jag krypa under mattan av obehag.

Men jag tänjer mina gränser.Livin’ on the edge.

Å da ä bårra da som ä plockat udanom gäret!

Innanför, pa raussaplassen, va da klent.

Sa smaua bär ä da knappt lönt å ta. Men nu har ja taåt dom.

Igår läste jag en artikel om tre bröder som blivit kristna.

Jag lärde känna den äldsta brodern lite grann för några år sedan, de där åren efter konfat då man åkte mycket på läger. Jag tog för självklart att han, liksom jag och så många andra av mina kristna kompisar, “varit kristna hela livet”, dvs var uppvuxen i kristen familj  och alltid hade gått i kyrkan, haft aftonbön hemma osv.

Men så efter något år fick jag reda på att nej, han hade blivit kristen på sitt konfaläger. VA?! HAN!? På sitt KONFA??? Han som verkar så… stabil. Händer sånt? Wow. Min bild av denne kille, men ännu mycket mer min bild av kristendomen, vändes helt upp och ner. Att kristendomen kunde verka attraktiv för någon som inte redan såg sig själv som en del av den… det var liksom nåt nytt. Jag tyckte att jag nästan bara hade mött motsatsen.

Senare har jag ju kommit underfund med att det kanske inte är kristendomen som drar, utan Kristus. Gud är ju en person! En person som längtar efter en relation med oss människor. Som gett oss allt. Som gett sig själv på ett kors för att riva den mur som är vår synd, så att relationen kan bli möjlig. Och som ger oss tron. Även den är en gåva.

Gud sprutmålar inte människor med tro. Tron ges åt den som vill ha den. Och tron är inte en bomb som slår ner. Man blir inte bombsäker direkt. Ibland känner man så, men oftast inte. Det är mer ett val man gör. Och då väljer man inte kristendomen. Man väljer Kristus, liksom han först har valt oss. Och här verkar vi, våra olika bakgrunder till trots, tänka exakt likadant, jag och min vän i artikeln (på tal om favoritbibelställen):

“Jag tycker också mycket om när Petrus säger “Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord”. Jag kan känna igen mig i detta. Ibland är det tungt att vara kristen och jag kan fundera på varför jag är det. Men så tänker jag precis som Petrus: “Herre, till vem skulle jag gå?” Om man funderar lite på vad alternativet till att vara kristen skulle vara, kan man t ex lyssna på Pink Floyd och Two lost souls swimming in a fish bowl…. Då får man en känsla av vad den totala hopplösheten utan Gud innebär. Man tittar ner i avgrunden och sen flyr man tillbaka till Gud och tar ett stadigt grepp om honom.”

Artikeln finns att läsa i Till Liv, nr 6/2010.

If you’re happy and you know it

say amen, amen

say amen, amen

If you’re happy and you know it

say amen, amen

If the spirit falls on you

makes you shout HALLELUJAH!

If you’re happy and you know it

say amen, amen, amen, amen!

De flesta deckare är bara skräp. Så banala. Pah.

Och äntligen kan nån säga varför.

“Aaaah, jag svettas!” utropade jag.

“Jaa, idag är det verkligen… klibbedibb.” sa min mamma då.